Senaste nytt
Home » EXCA » Unga tränaren Aia Hill

Unga tränaren Aia Hill

LuckyRider styrde kosan mot Varberg och vidare inåt landet till Kungsäter för att träffa en ung och driftig tränare, Angelique (Aia) Hill. Här på en bondgård hyr hon in sin verksamhet och har tillgång till hela stallet, hagar och ett ridhus som stått öde i flera år innan Aia flyttade in. När bilen rullar in på gårdsplanen står Aia i djup vårlera och lagar stängsel. Senast vi träffades var på Eurohorse i februari. Då var hon inbjuden för att hålla uppvisning i paddocken, ett inslag som var mycket uppskattat av publiken.

Text och foto: Åsa Wikberg


– Eurohorse var väldigt spännade och lärorikt, men sista dagen fick jag ställa in för vi hade snöstorm här och jag fastnade med ekipaget så pappa fick komma och dra upp oss med Chevan, avslöjar Aia.
Hästfamilj
Aia är född in i en hästfamilj och att det skulle bli hennes egen bana var kanske inte helt otippat.
– Mina föräldrar har hållt på i trettio år nu. Mamma fick aldrig någon ponny när hon var liten så hon köpte häst när hon flyttade hemifrån och pappa köpte en lipizzanerhingst när han var i 20-årsåldern. Så när jag var två år fick jag en shetlandsponny som jag lärde mig mycket på och när jag var lite äldre, runt åtta år, fick jag ta över pappas ropinghäst. Vi hade även ett arabsto som jag red och hennes avkomma, Herkules, blev min första tävlingshäst, berättar Aia.
– Jag var elva år när jag fick honom, då var han en treårig hingst. Mitt mål med honom var att jag skulle rida honom utan sadel och träns när jag var 16 år. Men han var hälften arab och hälften connymara och ganska het till sinnet. Vi red mycket i skog och mark och gjorde många saker så han blev väldigt cool. Från början tävlade vi mest trail och ranchtrail men när jag var 16 kunde jag rida honom i ett reiningmönster utan sadel och träns. Vi hade också en del framgång inom EXCA här i Sverige.
Extreme Cowboy race
När Aia var 14 år fick hon möjlighet att vara med på Bill Camerons första clinic i Sverige i Extreme Cowboy race.
– Det kom i rätt tid för då var jag nära att lägga av med hästarna eftersom att jag inte kände att jag kom någon vart, att jag tog mig framåt och utvecklades. Jag är sådan att jag hela tiden vill lära mig nya saker och bli bättre, förklarar Aia.
– Vi hade inte råd att träna för någon tränare så när jag fick träffa Bill Cameron blev det en sporre. Han såg något inom mig som var väldigt häftigt, vad jag förstår. Clinicen var egentligen fullbokad men så blev det två avbokningar så jag och mamma fick ta de platserna. Så det var lite meant to be, känns det som.
– Det gjorde att man fick utmana sig själv och lära sig nya saker om sig själv.  Han fick mig att se att jag kanske har något och är duktig på någonting. Här i Sverige är vi kanske lite dåliga på att uppmuntra andra. I USA är det på ett helt annat sätt. Man stöttar varandra och hjälper varandra att utvecklas.
Två år senare, när Aia var 16 år så kunde hon åka över till USA, till Bill Cameron i Kalifornien (som vi skrev om i förra numret av LuckyRider, reds. anm.).
– Det var en jättehäftig upplevelse och jag fick lära mig jättemycket. Bill satte mig på en av de tuffaste hästarna på gården. När jag ridit färdigt henne och det hade gått bra berättade han att det var ingen annan som kunde rida den hästen, förutom honom. Jag fick starta henne på barrel race, arbeta henne på kor och lite allt möjligt inför en senare försäljning. Det var en lärorik upplevelse.
– Vi åkte iväg på en clinic och där var det en dam som jag hjälpte lite med hennes häst. Ett år senare så skickade hon ett mail till mig och frågade om jag inte ville komma över till EXCA World Show och rida hennes häst, som heter Bingos Pep aka Honey,.
– Jag tänkte att det kunde vara roligt så då åkte jag till Kalifornien igen och så hade vi några dagar där, jag fick rida hästen några gånger innan vi bilade från Kalifornien till Texas där tävlingen var. Resan tog ett par dagar. Det var en jättespännande upplevelse och bland annat åkte vi till Teskeys för första gången, en jättestor westernbutik men mängder av sadlar, träns och allt man kan behöva, berättar Aia entusiastiskt.
– Tina som äger hästen jag tävlade i USA är idag en av mina absolut bästa vänner.
Annat bemötande
Aia berättar att hon tycker att bemötandet när man är bland tävlingsutövare är på en helt annan nivå i USA än i Sverige.
– När vi kom dit blev man bemött på ett väldigt härligt sätt. Alla är väldigt välkomnande. Andra året jag kom dit var ändå bättre för då kände man så många människor.
Första året tävlade Aia i youthklassen och hamnade på 17e plats av 23.
– Det var väldigt hård konkurrens. Ungarna som rider där är bättre än våra proffs här i Sverige. De är riktigt grymma och de flesta av dem har tränat sina ponnies själva. En kille, som är 14 år, red nio hästar som han tränat upp själv. Hästarna var tre och fyra år, alla går på bosal eller utan träns. Han är riktigt duktig.
Året därpå red Aia samma häst och fick kliva in i openklassen i och med att hon fyllt 18 och tränade hästar som sitt levebröd.
– Det var tufft men också väldigt roligt. Vi var en plats ifrån final det året. Det var tidspoängen som gjorde att vi inte gick till final.
Kommunikation
Sedan flera år tillbaka så har Aia arbetat med hästar och hennes specialitet är markarbete och kommunikation. Det var även det hon demonstrerade på Eurohorse både i år och förra året.
– Från början jobbade jag bara med att rida in unghästar. Jag jobbar jättemycket med att lägga en bra grund. Just nu har jag bara en unghäst i stallet och resten är hästar som skall rehabiliteras eller ridas till. Det kan vara hästar som haft det lite svårt, blivit fel tränade eller behöver hitta tillbaka till sig själva. Jag jobbar jättemycket med hästar som har problem med olika saker eller är svåra i huvudet. Det kan vara att de har problem med stress eller dålig attityd till exempel.
Willingly guided
Aia vill att de hästar hon arbetar med ska vara willingly guided, att på ett till synes enkelt sätt med små medel få hästen att jobba med sig.
– Man ska inte behöva pressa dem och tvinga dem utan man ska bara behöva visa med fingertopparna och då ska de vilja göra det man ber om.
– Jag har alltid gått min egen väg och haft min egen filosofi, menar Aia.
– Jag har alltid haft en vision om hur jag vill att allt ska fungera.
En del säger att Aia är hälften människa hälften häst – med syfte på att hon på ett unikt sätt tycks kunna sätta sig in i hur hästen tänker, hur kan hon förklara den ”gåvan”?
– Jag kan nästan alltid se vad de ska göra innan de gör det och jag ser nästan alltid på en häst varför de gör vad de gör och varför en sak kommer att hända. Jag kan se ett bra beteende innan det kommer att hända och jag kan även se om hästen är nära på att göra något dumt eller om den är nära att bli väldigt rädd.

Läs mer i LuckyRider nr 2 2017.  Prenumerera här – få westernkalender och boken “Vitaminer och mineraler-livsviktiga för din häst” på köpet!

Om Redaktionen

Se också

Julklappstips

Till helgen är det första advent. Älskar december, så mysig stämning hela månaden. Det betyder …