Senaste nytt
Home » Westernbloggare » Jason Patterson » Across the table
Herd of horses with Santa hat on winter snow and Christmas tree background. Banner for website.

Across the table

Här sitter jag som vanligt vid köksbordet och försöker samla tankarna för att skriva något som är läsbart, något med känsla, ord som berör på något sätt men just nu går det inte så bra. Skriveriet är ett jobb för en ensamvarg, en som finner ro och liv i en självvald isolering, men idag sitter jag inte ensam.

När jag tittar tvärs över bordet ser jag min son, en liten 7-årig kille som sitter och spelar ett spel på sin Ipad. En liten kille som är ett levande, vandrande paket full med inspiration, överraskningar, frågor och glädje. Han är en tredjedel av min egen storlek men har mer energi, nyfikenhet, funderingar och spontanitet än vad som får plats i min egen vuxna kropp.

Två små ögon skiftar snabbt och entusiastiskt fram och tillbaka över skärmen, han rynkar ögonbrynen, gör roliga grimaser medan han koncentrerar sig på det som finns framför honom. Hans blick möter min ibland men han är ändå helt ovetande om mina nuvarande bekymmer och vet ingenting om faktumet att mina egna tankar är just nu riktad mot honom. Nej, han vet ingenting.

Han vet att det är snart jul, att han har ett hem, kompisar och en kärleksfull familj men jag tror inte att hans kunskaper sträcker så mycket längre än så, eller gör dom det? Det pågår mycket i det lilla huvudet; många tankar och funderingar.

Det pågår mycket i mitt huvud också, men till skillnad från min son så försöker jag förstå en värld jag har sett. Jag reflekterar över det förflutna medan jag gör en vilsen analys över nuet med framtiden i siktet.

I hans huvud är allting nytt, han tänker inte på vad som har varit utan vad som är och kommer att bli, det spännande och roliga, i en värld han vet ingenting om.

Det känns som det var igår en främling på ett sjukhus lade honom i min famn, det här lilla livet som fick en fräsch start, en blank kanvas att fylla in med färg för att måla en tavla som blir hans liv med seger, nederlag, tårar, skratt och minne.

Vart tog det lille knytet vägen?

Han sitter framför mig men ändå springer han ifrån känns det som ibland. Han växer så fort. Varje dag som går känns det som om det händer något nytt i hans liv, han upptäcker saker han aldrig har sett förut, hör ord som han aldrig har hört, smakar nya smaker, känner nya dofter och tappar en tand då och då som ersätts av en ny.

En del av mig kantas med avund över hans ovetenhet, oskyldighet och tiden han kommer snart att få uppleva. Jag vill inte missunna honom och jag skulle aldrig vilja ta hans plats i världen men en del av mig ser inte bara min son framför mig, utan jag ser en liten nyfiken pojk med blonda lockar som en gång var jag.

Hans ålder och ungdomliga anda påminner mig om saker som inte jag gjorde, saker jag önskar jag kunde göra om, chanser jag inte tog, en oskyldighet jag inte kan få tillbaks och en tid som är för evigt borta.

När jag ser honom är jag glad och tacksam att jag inte gjorde vissa saker, att jag gjorde saker jag borde inte ha gjort, jag ångrar ingenting, för att allt jag har gjort i mitt liv, det spåret jag har följt, ledde fram tills ögonblicken där han, hans bror och hans mamma blev en del av mitt liv. Hade jag gjort något annorlunda eller ändrat en enda händelse under min tid på jorden så kanske dom aldrig hade funnits, det vill jag inte ens tänka på. Jag vill inte i mina vildaste fantasier föreställa ett liv utan dom.

Han vet inte hur han kom till världen, han vet inte vilka uppoffringar föräldrar gör. Han vet inte vilken glädje han har skapat i mitt liv, hur mycket jag tänker på honom under mina dagar.

Vet han att jag hade väntat på dom i hela mitt liv, att mina drömmar gick i uppfyllelse när jag först såg honom och hans stora bror? Att mitt hopp levde i deras första andetag och lyste i deras ögon när dom öppnade sina små ögonlock och såg världen för första gången? Just då kändes det som om allt jag gjorde, hade gjort och ville göra inte spelade någon roll längre, dom blev det viktigaste som hade hänt och skulle någonsin hända.

Han vet att jag älska honom, om jag skulle fråga så skulle han säga jag vet, men jag tror inte han skulle veta innebörden av min kärlek till honom, var kärnan sitter, varför, hur långt jag skulle gå för att se till att han är trygg, glad och frisk.

Vet han att jag, i den först ögonblicket jag såg honom, kunde ha gett mitt eget liv för honom? Vet han hur orolig man har varit, hur kärlek sköljer genom min kropp som ett varmt bad när jag bara ser hans lille ansikte?

Han vet inget om krig, han vet inget om kaoset som pågår i världen, vilka hemska saker människor gör mot varandra och orättvisorna som förpestar vår jord. Jag undrar ofta om det är mitt jobb att skydda honom mot den kunskapen eller att sitta ner och upplysa honom om sanningen. Eller om mitt beskyddande ska hållas till det enkla och grundläggande som att se till att han tittar innan han går över gatan t.ex. sen låta världen och hans egna erfarenheter göra resten. Det är ett smärtsamt fakta att veta att jag som är hans pappa, hans beskyddare inte kan skydda honom från smärta eller misstag och vet som vuxen att det är just genom smärta och misstag att hans kunskaper kommer att ha sina ursprung. Det är dom sakerna som är oundvikliga, jag vet det, men inte han.

Sen finns det så mycket som inte jag vet om hans liv, som jag önskar jag gjorde.

Vad kommer han att bli?

Var kommer han att hamna?

Blir hans liv präglat av bördor och sorg eller välsignat med frihet och glädje?

Kommer han att låta sitt hjärta bana vägen för hans liv även när det innebär att det blir jobbigare eller kommer han att bara följa strömmen även när det känns fel, bara för att det är enklast?

Blir han den som stannar upp och hjälper en hjälplös främling eller kommer han att vandra bekymmerslöst förbi?

Kan han bevara sin livsglädje och barnasinne eller blir han avtrubbad och kall av allt han ser?

Kommer han att vänta på solen genom molnen eller låter sig själv slukas av mörkret i stunden?

Kommer han en dag att ha ett barn som han älskar så mycket att han låter sina känslor för den lilla människan flöda ut på papper, som jag?

När jag ser på honom och hans bror så vet jag att det finns massor som jag inte kan skydda dom mot; krossade hjärtan, misslyckande, ödet, besvikelser och allt det onda som residerar i en värld där det inte borde finnas någon ondska alls.

Jag vet också att jag som hans pappa kan ge honom gåvan av visdom från mina misstag, tryggheten jag aldrig kände och kärleken som varje barn förtjänar men när dagen är slut så vet jag att den finaste gåvan jag har gett och kommer någonsin att ge honom är hans bror. Jag hade aldrig något syskon, men mina söner har fått varandra, så att dom aldrig behöver känna ensamheten som jag har känt, att ha stöd vid de olika nederlag som kommer utan tvekan att dyka upp och ha en vän när alla vännerna har övergett en. Jag känner lugn i min själ och en stadig puls i mitt hjärta av kunskapen att dom har varandra.

En dag kommer dom att vara de enda bevisen att jag någonsin har funnits, 2 spår från mina fötter som kanske leder åt olika håll, men kommer för alltid att vara sammansvetsad, inte bara med blod, utan kärlek, vänskap och en barndom som jag hoppas kommer att vara den finaste två barn kan få.

Jag är ung men livet är som det är. Det är en oförutsägbar process som har en början och ett slut. Att inse det betyder inte att man behöver tänka på var resan slutar utan istället börja uppskatta nuet, vår tid, det som finns här och nu, på ett annat sätt.  Jag hoppas att detta är bara början och att slutet är långt långt borta så att jag får se dessa 2 pojkar bli män, bra modiga män med integritet, empati, artighet, karaktär, principer och hjärtan vars godhet känner inga begränsningar. Män som, utan vapen, krigar för det goda med sina tankar, sina röstar och goda gärningar med den moraliska grunden som jag och min älskade fru har byggt upp under dom. Gör dom inte det så är inte samhällets fel, inte en lärares fel eller deras, utan det blir mitt fel. Men när den dagen kommer, även om jag lever 150 år, vet jag att oavsett vad jag har gjort eller åstadkommit i mitt liv så kommer inte summan av alla mina skapta verk och gärningar att vara lika stor, betydelsefull eller viktig som mina två små mästerverk; mina älskade söner.

När jag ser min son här vid bordet känner jag inget annat än kärlek, inget annat än glädje, jag ser mig själv, och det jag har åstadkommit, jag ser mitt lille mästerverk och vet jag att oavsett hur mycket fel jag har gjort under mina 38 år så har jag i alla fall gjort något rätt i mitt liv.  Under denna tid där man delar ut gåvor är jag mest tacksam för de finaste gåvorna man kan få men som inte går att köpa, nämligen min fru, mina barn, mina vänner och ett liv här på jorden.

Nu ska jag försöka återgå till uppdraget jag började med, att skriva något till nästa års tidningar. Jag önskar er alla; mina läsare, mina vänner, min familj och alla mina kollegor på Lucky Rider en god jul och jag hoppas att det nästkommande år tar med sig mycket gott, mycket fred och mycket kärlek i värld som behöver det i dessa tider.

Ta hand om er och ta hand om varandra.

Stora julkramar från Småland!

Jason

Om Jason Patterson

Uppvuxen på en boskapsranch i Texas lärde sig Jason svinga lassot innan han kunde prata. Han har tränat för många kända tränare och tävlade som rodeocowboy med roping som specialitet mot några av de största i branschen. Idag bor Jason med sin fru Anna och två söner i Småland och fritiden upptas ofta av skrivande, bland annat i LuckyRider.

Se också

Julklappstips

Till helgen är det första advent. Älskar december, så mysig stämning hela månaden. Det betyder …