Home » Tränare » Fredrik Nilsson » Airborne westernridning med Fredrik Nilsson – del 3

Airborne westernridning med Fredrik Nilsson – del 3

Hästar är utrustade med ett tålamod och en tillgivenhet som övergår människans med råge. De står ut med otaliga misstag och kompenserar på egen bekostnad innan de visar minsta tecken på slitage.

Du skall ägna mycket tid och kraft åt att underlätta ridningen för hästen. Först då kan den slappna av och bli läraktig. Du underlättar för hästen genom att lära dig de viktlagar och instinkter den lyder under. Balans och framåtbjudning är de två viktigaste uppgifterna du har på hästryggen. Lätt sagt, men icke desto mindre sant.

Balans och drivning

Balans skall i första hand finnas för hästens skull. Den skapar i sin tur förutsättningen för framåtbjudning. Jag vill lära dig hur du måste sitta till häst och arbeta med skänklar och tyglar. En van klassisk ryttare brukar behöva slappna av lite i skänkeln samt lära sig hålla stadigare i en något längre tygel. Westernryttaren skall förstå att det inte är farligt att ha kontakt med hästens mun, om du vet varför. Alla mår bra av att lära sig vad samling egentligen är för något.

Det går inte att komma runt behovet av balans. Från första stund måste den finnas där, annars försvinner möjligheten till all riktig ridning och de krav på säkerhet vi skall ha. Utan balans är risken stor att jag skadar min häst.

När jag rider skall min första prioritet vara att hjälpa hästen att hålla sig rak i sin kropp. Hästen behöver den hjälpen för att våga söka efter sitt normala rörelsemönster även under ryttare. Det innebär att gångarterna behåller sina rytmiska förhållanden. Skritten förblir 4-taktig, traven 2-taktig och galoppen 3-taktig.

Alla hästens delar skall hänga ihop i en rak, elastisk linje. Ända från huvud och nacke, genom hals och rygg till länd och kors. Det gäller även när vi svänger dvs. rider på böjt spår.

Dina ben/skänklar ger signal till drivning framåt. Din överkropp kontrollerar att hästen arbetar jämt med båda bakbenen, ryggen och buken.

Tygelhanden hjälper till att hålla huvud, hals och framdel i en linje och i balans när vi ber den att arbeta likvärdigt med båda bakbenen. Allt i ett jämt flöde framåt.

Termer

Både westernridning och klassisk ridning lider av en del missförstånd när det gäller begrepp och termer som beskriver ryttarens signaler och hästens reaktioner. Jag hävdar att den terminologi som finns är den rätta och med enstaka tillägg av amerikanska originalbegrepp skall vi hålla oss till den. Vid tillämpning och användning kan det ändå uppstå förvirring.

Hur ser egentligen en ändamålsenlig, korrekt sits ut och hur påverkar den hästen? Vad är samling? Hur ger du effektiva drivande/förhållande hjälper och andra signaler? För att förstå svaren är det av största vikt att du lär dig varför signalerna fungerar som de gör. Först då blir det möjligt att kontrollera om hästens reaktioner är de rätta. Med hårt arbete och idogt övande blir du snart varse en mer tydlig och sann kunskap om ridningens hemligheter. Du och hästen blir en enhet, ett ekipage.

Sätet

Ditt säte består av hela din kropp, utom armarna. Säte kan också heta sits. För att sätet skall kunna laddas med tydliga signaler behövs det den klassiska ridningen kallar lodlinje. Den har förvisso en rak linje från huvud och axlar till höft och häl, men viktigast är den viktkoncentration som lodlinjen/lodet skapar rakt under ryttaren.

Hästar har ett rörelsecentra beläget strax bakom manken. Där ska din överkropp vila så stilla som möjligt och därmed ha så god egen balans att hästen rör sig obehindrat under dig. Din överkropp ska inte röra sig, hästen ska röra sig.

Kontrollera alltid att det är lika mycket vikt i båda benen utan att spänna eller låsa muskler och knän. Allteftersom din sits förbättras kan du låta sittbenen vila helt i sadeln, dock utan att sitta för långt bak. Du får bäst resultat i din ridning om skänkeln hänger fritt rakt ned i stigbygeln, utan att trycka mot hästens sidor. Sök lite stöd för fotleden i stigbygeln så att skänkelsignal/drivning kan ske genom att lyfta ut och släppa ned benet ifrån höftleden. Du behöver då aldrig böja knät särskilt mycket och förlorar heller inte kontrollen på jämvikten. Det ger bättre energi för hästen att reagera på än den gamla modellen med mer kontinuerligt tryck. För extra drivkraft kan du vagga/studsa benen mot hästen med varierande styrka, allt efter behov. Kom ihåg att sätet som beskrivet ovan skall flyttas framåt av hästens rörelser men inte bidra med egna rörelser. Använder du sporrar behövs full kontroll på när de träffar hästen. Den kontrollen är nödvändig då sporren enbart skall användas som överdrift eller reprimand, och alltid sparsamt. Jag tror på ett stadigt säte med god hållning och en följsam, avslappnad och framåtsträvande ridstil.

Tygelhanden

Det är oerhört viktigt med en känslig och frisk mun på din häst. Du bevarar den bäst om du rider med mycket tydlighet och känsla i händerna. Den känslan sitter i din kunskap om signalernas syfte och när eftergift skall ges, inte i att hålla löst i tyglarna. Tag väl hand om hästens tänder och kontrollera att tungan och andra delar av munnen inte tar skada av utrustning eller hantering.

Tvärtom mot vad många tror skall du hålla i tygeln med ett ganska fast grepp. Det hjälper dig och hästen att veta hur mycket motstånd som finns i tygeltagen. Handen skall vara knuten med fingrarna helt slutna om tygeln. Din handled får inte böjas åt något håll. Dina händer skall du hålla strax framför sadeln i höjd med sadelhornet, och med ett mellanrum som dina egna höfter. Utgångspunkten för alla tygelsignaler är raka rörelser längs en given linje som går från armbågen till hästens mungipa. Den säkraste och mest tydliga signalen uppstår då vi förhåller eller ger efter längs den inövade handlinjen, så kallade direkta tygeltag. Allra viktigast är att eftergiften är tydlig. Du kan enkelt skapa ett rakt tygeltag genom att enbart använda axel och armbåge, och ta tygeln mot och förbi din höft. Vid eftergift för du fram handen längs samma linje. Ibland ger hästen dig eftergift i en snabb och riktig reaktion. Sitt då bara still med tygelhanden tills nästa signal skall till. Då förstår hästen att den gjorde rätt. Med tygeltag som är stadiga och inte stör hästen, lägger du grunden till långvarig hälsa och god utbildning.

Framåtbjudning, vikthjälper och skänkelhjälper 

Precis som med allting annat, finns det i ridningen regler som bekräftar undantagen. Jag tycker att vi skall lära oss reglerna först. Med en lodlinje och handlinje inövad kan vi nu börja praktisera grunden till signalsystemet, hjälperna.

För att driva hästen framåt utgår jag från att mitt säte befinner sig i egen balans över hästens rörelsecentra. Min handposition är framför sadeln med ett lagom fast grepp om tyglarna. Jag sträcker eller fäller mig något framåt och låter sätets lod hamna något framför centrum. Händerna går inte med i rörelsen. I den framåtsträvande positionen gungar jag skänklarna lätt mot hästens sidor. Det hela bygger på hästars vilja att befinna sig rakt under ryttaren. För att sedan bibehålla bjudningen använder jag min balans till att följsamt sitta kvar i eller framför centrum, i farten. Eftersom hästen vill vara kvar rakt under mig, kommer den att följa med framåt för att komma ikapp. Resultatet blir att vi strävar framåt tillsammans. Tyglarna har som främsta uppgift att hålla halsen rak. Det är viktigt att jag kontinuerligt känner efter att det är lika mycket vikt i båda stigbyglarna, och att benen inte kniper om hästen bara för att vi rör oss.

För att sakta av eller stanna låter jag sätet på liknande vis komma tillbaka till centrum eller något bakom det. Kanske behöver jag hjälpa hästen att förstå med ett lätt motstånd i tyglarna. Omedelbart efter önskad effekt för jag fram tyglarna något och sätter mig rakt över centrum igen. Denna eftergift talar om för hästen att reaktionen var rätt. Detsamma gäller sedan i alla gångarter och på rakt och böjt spår. Tänk på att dina rörelser med tygelhänder, vikthjälper och skänkelsignaler skall utföras självständigt från varandra. En skänkelsignal får exempelvis inte omedvetet sätta tygelhanden i rörelse eller vice versa. Akta noga på din överkropp så den inte faller i sidled eller bakåt vid tygeltag och vikthjälper. Om de utförs självständigt kan de samarbeta mycket effektivare.

Vikthjälper ger vi i sidled för att visa vägen. Både som signal till att svänga, ställa hästen och att sluta svänga, rakrikta. Många ryttare missförstår vikthjälpen och lutar sin överkropp i rörelseriktningen. Det gör att de viker och kanske vrider sig i sidan, något som sätter hela balansen ur spel. Ryttaren måste kunna ge och sluta ge vikthjälper och bjudningshjälper i exakt den mängd som behövs, och samtidigt.

För att svänga vänster ger jag vikthjälp genom att placera min jämvikt något till vänster om hästens ryggrad. Rätt utfört flyttar det min sits något till vänster om centrum. Viktlagen går in och hästen följer med i rörelseriktningen. Vikthjälper kräver att jag underhåller med bjudning framåt. Alla svängar och böjda spår skall således ridas framåt/vänster eller framåt/höger. Utan denna kombination blir hästen framtung och det förstör min förmåga att kontrollera hur mycket jag svänger. Vikthjälper används på böjt spår för att ställa hästen, och på rakt spår för att korrigera om den vinglar eller inte förstår vägvalet. Jag kan hjälpa hästen förstå vikthjälper med lätta tygeltag som visar vägen. De flesta hästar lär sig dock väldigt fort att lyssna på vikthjälper enbart. Hästen skall alltid titta i rörelseriktningen.

Skänkelsignaler är fundamentet för hästens arbete och drivkraft. 

Det allra viktigaste är att hästen alltid svarar framåt för skänklarna. Det betyder att du inte skall försöka flytta hästens kroppsdelar i sidled enbart med skänkeltryck. Hästen skall reagera framåt för skänkeln och i kombination med din position i sadeln och proportioner mellan drivning och förhållning kan du påverka hästens kroppsdelar med bibehållen framåtbjudning.

De bästa skänkelhjälperna kommer då vi inte ger dem för ofta. Det är därför jag inte vill sitta till häst med ben som konstant trycker mot hästens sidor. Ett sådant statiskt ridsätt gör hästen skänkelstum och okänslig. Det är lika viktigt med en känslig sida som en känslig mun. Mitt sätt att rida bygger på att hästen som regel är fri från underskänkel och knäslut. Bara vid överdrift eller signaler med ett speciellt syfte använder jag hela benet. Mina hästar skall som mål lyssna till överskänkelns hjälper.

 

Om Redaktionen

Se också

Vinterns bästa tips

Heeeeej! Alltså alltid när jag börjar blogga händer det något som ställer till det… Den …