Att rida på kor med Islandshästar

Vi befinner oss i Billesholm några mil utanför Helsingborg en kall och regnig vårdag när kossorna precis släppts ut på grönbete. Bettan Nilsson och Helle Pettersson kommer skrittande på de båda islänningarna Piltur från Bergshill och Hrimax från Östergård medan Brith Jönsson sitter på kallblodstravaren Trollkotten. Tillsammans bildar de träningsgänget ”De Skånska Ambassadörerna” som träffas för att utbilda sig inom westernridning, rida på kor och ha kul. Sedan ett år tillbaka tränar de för Charlie Blomqvist och idag ska de rida på djur som aldrig förr stiftat bekantskap med en häst.

Text och foto: Natalie Lindholm

Det är svårt att inte genast bli charmad av de båda islandshästarna som kombinerar ett självklart lugn med en imponerande explosivitet i arbetet. Trots att de små hästarna knappt syns där de skrittar in i den fläckiga hjorden blir kossorna genast medvetna om dem och sätter full fart ut på det öppna fältet. Ekipagen rider lugnt efter, det gäller att inte stressa kossorna utan sakta men säkert vänja dem vid att hästarna inte är något att vara rädda för. Bettan som började rida på kor för fyra år sedan tar täten och tätt intill henne rider Helle som mest började rida på kor för att miljöträna sin häst som hade alldeles för mycket energi i ridningen.

– Jag fick övertala Helle att följa med och första passet var hennes häst helt galen och gick mest på bakbenen, skrattar Bettan. Efter några försök kom dock både häst och ryttare på att det inte var så dumt att rida på kor och nu säger Helle att träningen lärt henne fantastiskt mycket, inte minst har samspelet med hästen blivit mycket bättre. Kossorna är unga och spralliga och står inte still länge på samma plats. Efter några vändor fram och tillbaka över det stora fältet är Trollkotten rejält uppvarvad och Brith låter honom sträcka ut i galopp över gräset. Piltur, som är femgångare, visar upp några snabba steg i pass medan Hrimax, som Bettan beskriver som en riktig töltmaskin helst väljer tölten när han följer korna. Det är kanske inte tanken på Islandshästar som i första hand dyker upp när man pratar om att rida på kor men om man ska tro Bettan är de som gjorda för jobbet.

– Hästen måste ju tycka att det här är roligt för att det ska funka, och det gör verkligen våra hästar. De lärde sig väldigt snabbt hur de skulle göra för att gå på korna och nu har min häst till och med börjat gå på och vilja bita efter kor precis som en riktigt kossehäst gör, säger hon glatt och påminner om att hästarna på Island både vallar får och andra hästar, så vallningen finns i blodet. Tack vare Islandshästarnas lugna framtoning och storlek kan de smyga sig in i en koflock på ett sätt som en kossehäst normalt inte gör. I det här teamet är det deras jobb att lugnt sära på kossorna medan Brith på sin energiska kallblodstravare har lättare för att hinna ifatt förrymda kossor och mota fram de som inte vill flytta på sig i första taget.

Lärde sig tölta

Att jobbet med kossor är nyttigt för hästarna kan Brith skriva under på. Hennes Trollkotten hade problem med galoppen och kunde inte riktigt få ordning på sina ben men så snart ekipaget började jobba med kor var det som om allt föll på plats.

– Han glömmer bort att oroa sig för benen när han går upp och börjar följa kon. Jag tror mycket kommer automatiskt när man använder hästen till praktiskt jobb och inte fokuserar så mycket på ridningen. Att göra en rollback är till exempel mycket mer logiskt för hästen när den följer en ko, menar Brith och säger i samma andetag att teamets hästar kompletterar varandra väldigt väl, så pass att hennes häst till och med lärt sig tölta helt på eget bevåg.

– När man ska plocka ur kossor i Team Sortingen rider vi på rad, de andra två töltar och därifrån har han helt själv snappat upp deras takt och börjat tölta han med! Bettan säger att enda nackdelen med att använda islandshäst på kor är att kossorna ibland är större än hästarna.

Varierad träning ger hållbara hästar

Teamet har inte hunnit starta några tävlingar tillsammans än men Bettan har bland annat tävlat på Ranch Team Challenge och Brith har tävlat i de flesta ridgrenar både med Trollkotten och sitt äldre halvblod.

– Den här har jag tränat i Extreme Cowboyrace och börjat med Mountain Shooting. Jag har tröttnat lite på att tävla i de vanliga klasserna, det är därför jag sökt mig till kossorna och de andra grenarna, berättar Brith och klappar om en svettig hals. Hästarna håller också längre med varierad träning förklarar hon och berättar om sin äldsta häst som blev 32 och reds ända till slutet.

– Hon jag har hemma nu är fullt träningsduglig och hon är 26. Men det handlar såklart om att inte pressa för tidigt, säger hon och Bettan fyller i att just Islandshästar växer långsamt och ska tas sent.

– När jag skulle rida in den här gick han mycket som handhäst och sen var det bara att sitta upp och rida, säger hon glatt. Den enda i teamet som inte tävlat är Helle och Bettan säger skrattande att det är lika bra för hon är en så vansinnig tävlingsmänniska att hon måste vinna för att inte bli sur. I Skåne är det ont om tävlingar med kor men kanske blir det en tur över till Danmark för att tävla? Alla är överens, intresset finns där och det svåraste är egentligen att hitta tid när alla är lediga samtidigt för att åka iväg och träna och tävla. Kvinnorna som träffades på en clinic för ett år sedan insåg snabbt att de hade ett gemensamt intresse och en långritt som Bettan anordnade gjorde att de tre svetsades samman till ett team.

– Vi red sex timmar i stålande väder, hade med oss mat och vin och hade det jättemysigt. Det var när vi övernattade innan turen gick hemåt igen som vi började prata och smida planer för att kunna träna och tävla ihop, berättar Bettan och Brith fyller skrattande i att hemvägen inte var fullt lika härlig, då regnade det nämligen sex timmar i sträck!

– Ja, åh vad vi frös, säger Bettan

– Men vi hade roligt ändå och sjöng så det skrålade i skogarna för att hålla oss varma.

Hela reportaget hittar du i LuckyRider nr 4-2015!