Fängelsehästarna del 3

Här fortsätter serien om Fängelsehästarna, de vilda mustanger som tämjs och tränas av interner i fängelset i Nevadas Carson City. Serien är hämtad ur den prisbelönta boken Fängelsehästarna som skrivits av författaren Willy Klaeson.

Text och foto: Willy Klaeson

Chad Fairchild ska rida. Han har varit krasslig i två dagar och inte rört Little B. Hästen har stått i sin inhägnad sammanlagt fyra dagar (inklusive helgdagar) och ingen har handskats med honom. Man skulle kunna tro att Chad kanske vill ge honom en dag med upprepade övningar. Chad tycker det räcker med en timme.

– Killar, Fairchild ska rida, kom hit och titta, ropar German Lechuga.

De flesta samlas för att kolla när, inte om, Chad blir avkastad. Alla är övertygade om att han kommer att få sig ett sandbad.

Men det får han inte. Han lutar sig över sadeln och slår försiktigt den tunga stigbygeln mot Little B:s sida. Mustangen uppför sig precis som fyra dagar tidigare. Han ser måttligt road ut, öronen ligger svagt bakåt, men det är bara för att hålla koll på vad ryttaren gör. Hästen verkar faktiskt genomsnäll. Pålitlig kanske är ett bättre ord.

Chad svingar över högerbenet och Little B står kvar. Ryttaren får honom att röra sig framåt och i sidled utan någon explosion. Lechuga kommer in i inhägnaden och visar Little B runt med hjälp av en plastkäpp. Hästen travar iväg hur fint som helst!

Hur är den här hästen skapt egentligen? Han har lärt sig på rekordkort tid.

– Det här blir en bra häst för en ung ryttare eller till och med för ett barn, säger German Lechuga.

Det blir inga ovationer från de interner som tittar på.

– Det här var ju inte roligt alls, konstaterar Alisandro Barajas, som hoppats på rodeo.

Männen drar sig mot sina egna djur och Chad klappar om sin häst. Han ligger långt före de andra men frågan är alltså om hans genvägar kommer att ge bakslag.

Hank Curry är inte på plats denna dag heller. Alla delstatsanställda i Nevada friställs en dag i månaden utan lön på grund av det ekonomiska läget. Detta är en sådan dag.

En no-win situation

Lite längre bort håller veteranen Loren Tarp på med sin brunskimmel. Loren är en karaktär som för tredje gången deltar i mustangträningen. Han har alltså åkt ut och in i fängelse tre gånger. För vad? Han är korthaj och blåser casinon.

– Det går bra här, men hästen är misstänksam. Han är inte säker på var han har mig ännu.

Lorens styvfar var hästhandlare i närheten av Lovelock i Nevada.

– Han köpte mustanger och betalade per pound (ett pound är cirka 0,45 kilo). Sedan sålde han hästarna till kycklingmat. Vi såg mustanger som ett plågoris. Det var på sextiotalet. I början av sjuttiotalet tog det slut när Wild Horse Annie fick igenom sin vildhästlag (vildhästaktivist som drev fram The Wild and Free-Roaming Horses and Burros Act of 1971. En av lagens effekter var att privatpersoner inte längre fick fånga in vilda hästar, min anm).

Loren är inte emot mustanger, understryker han, men tycker samtidigt att de blir för många ute i det fria.

– Jag säger inte att de bör slaktas, men det kostar landet gezillion dollar att hålla dem med mat i inhägnader (cirka 50 000 mustanger av drygt 80 000 hålls i fångenskap på skattebetalarnas bekostnad). Och ranchägarna är irriterade. Det är en no-win situation där ute. Jag kan inte se att det finns en lösning på mustangproblemet.

Han tycker mustangprogrammet är bra.

– Jag är inte emot det, tvärtom får jag en kick av det. Och det är bra att unga killar får lära sig handskas med hästar i stället för att sniffa lim och röka crack.

Lorens brunskimmel är en vacker häst med ett uttrycksfullt huvud.

– Han låter mig komma närmare lite i taget.

Hästen följer plötsligt sin tränare.

– Nu vill han göra affärer. Det är stort för honom, säger Loren.

Hela reportaget hittar du i LuckyRider nr 7-2015!