Senaste nytt
Home » Porträtt » Funktionshinder inget hinder – ge inte upp!

Funktionshinder inget hinder – ge inte upp!

Det finns människor som har allt och som ändå inte är nöjda. Sedan finns det människor som har blivit hårt prövade i livet och som ändå är tillfreds med tillvaron. Lycka och glädje bestäms inte av vad som händer oss utan av hur vi väljer att reagera på det som händer. Anna Maxdotter-Andrén från Vagnhärad är en som vet. Följderna efter en svår ryggskada 1997 berövade henne livsgnistan. Tillsammans med hästen Mischa samt hundarna Noomi och Charlie har hon fått den tillbaka.

LR 1/2008
Text och foto: Lena Holmgren

[private]


Vinden leker tafatt genom åkerkantens ljusa gräs. Oktoberluften är hög och klar. Träd och buskar har åter klätt sig i höstens kulörer där gult och rött dominerar. Mitt i det färgstarka landskapet rider en blond ryttarinna på sin ståtliga häst.
Det är Anna Maxdotter-Andrén och frieserhästen Mariska som har tagit en tur över de kuperade markerna vid Okna ranch och QL Trainingcenter, ett par mil norr om Nyköping.
Det svarta, högresta stoet glänser i solskenet. Ekipaget strålar av harmoni och glädje. Tillsammans skulle de göra sig bra i en reklamfilm om friskvård och hälsa. De växlar lätt och ledigt mellan gångarterna skritt, trav och galopp. Att såväl ryttare som häst under flera års tid har kämpat och kämpar mot smärta och värk går inte ens att föreställa sig.
– Det här är en underbar frihetskänsla! Hon är mina ben, utbrister Anna strålande!


Måste använda ramp

Tillbaka vid stallet blir det genast uppenbart vad det är hon menar. När Anna ska stiga av sin häst måste hon använda sig av en ramp. Det elvaåriga stoet Mariska, eller Mischa som hon kallas, ställer sig lydigt invid rampen. Anna är tvungen att ta tag i sitt byxben för att svinga sig ur sadeln. Nere på marken är rörelserna stela. Benen hänger inte riktigt med när hon sakta leder sin fyrfota vän till stallet. Det som såg så ledigt ut på hästryggen ser nu ont och ansträngt ut.
Efter att Mischa blivit ompysslad sätter vi oss i QL Trainingcenters fikarum. Den westerniriktade verksamheten här drivs av Göran Lindström och hans sambo Therese Queckfeldt. Det råder full aktivitet. Veterinären har kommit för att ta ultraljud på förhoppningsvis dräktiga ston. Femtiotalet hästar finns på ranchen och de flesta är Paint och Quarter. Den stora svarta friesern Mischa är som en katt bland hermeliner.
– Jag flyttade hit henne från Björkarö i år och vi trivs väldigt bra. Alla är supergulliga och hjälpsamma. Vi har tillgång till faciliteter som ridhus och spolspilta mm. Det är också skönt att Mischa är helinackorderad då det finns dagar som jag inte orkar ta mig hit, säger Anna.


Svår ryggskada

Anna Maxdotter är 32 år och ger intryck av att vara en positiv tjej med mycket energi. Hon har ett vackert leende som antagligen varit en tillgång under hennes tid som frilansande modell. Hon har provat på många olika yrken i sitt liv – värdinna, servitris, konsult, tandsköterska, sjuksköterska – för att nämna några.
Anna bjuder på salladslunch och under tiden vi äter så berättar hon om det som radikalt kom att förändra hennes liv.
– Jag har åkt på flera kroppsliga smällar genom åren, men den värsta var 1997. Då jobbade jag som personlig assistent åt en patient med multi­funktionshinder. Under ett lyft ur sin säng fick patienten ett spasmanfall. Jag kämpade med hela min kraft för att hålla emot. Plötsligt hörde jag en smäll och det lät precis som när en kraftig gren går av. Det var min rygg!
Annas ryggrad skadades svårt vid denna händelse och om några år kanske hon måste genomgå en steloperation. Resorna fram och tillbaka till sjukhuset har varit många. Läkarnas råd vid sidan av medicinering har varit att ta det väldigt lugnt, inga onödiga ansträngningar och absolut ingen ridning. Några år efter detta, till råga på eländet, så föll Anna så illa hemma i trappen att hon vred sönder båda fotknölarna på vänster sida. För en tjej som gillar många järn i elden blev den fysiska begränsningen ett tillstånd som höll på att knäcka henne.
– Det ingick liksom inte i planen att bli funktionshindrad vid så unga år. Jag tappade lusten helt och 2003 blev jag utbränd på grund av psykisk stress, säger Anna lågmält.


Två inspiratörer

Under de svåra åren kunde hon, trots allt, inte släppa funderingarna på att återuppta sina kära intressen, hästar och hundar. Anna kände att hon behövde något som kunde förskjuta tankarna från den ständiga smärtan. Att proppa i sig mängder av tabletter var inte hennes melodi. Den person som fick henne att ta steget var Ronny Boström.
– Han är min bästa vän sedan flera år. Ronny är också ett känt namn i hundsverige och driver Hundskolan väst. Han blev inte bara mitt själsliga stöd utan lotsade även in mig i hundvärlden. Ronny såg att jag hade fallenhet för att träna och ”läsa” hundar. Han tog sig tid som ingen annan och fick mig också att se det möjliga i stället för det omöjliga. Livsgnistan började återvända så smått och med den, modet. Jag är evigt tacksam för den peppning Ronny gav, säger Anna.
Planerna på en brukshund föddes och med den nya inställningen blev steget inte långt till att även ”våga tänka häst”. Här kom ryttarinnan Thina Alsterfeldt att bli en stor inspirationskälla. Thina förlamades från midjan och neråt efter flera ridolyckor i början av nittiotalet. Hon valde ändå att fortsätta med hästar. Med rösten som främsta instrument rider hon idag klassisk dressyr på två Frieserhingstar.


Mariska

– Thina fick mig att verkligen acceptera mitt funktionshinder. För tre år sedan förverkligade jag min flickdröm om en egen Frieser. De stora svarta sagohästarna med sina svallande manar har alltid fascinerat mig. Jag började leta runt på nätet och fastnade till slut för en annons om ett friesersto i Upplandsväsby. Det var hollandsimporten Mariska. Jag blev som en geléklump på marken vid vårt allra första möte. Hon var högrest och karismatisk som en hingst. Eter att ha provridit Mischa fem minuter så stod det klart, hon eller ingen. Visst såg jag från början att det kommer att bli mycket att jobba med. Hon var ganska orolig och trampade runt hela tiden. Mischa hade haft tre tidigare ägare, hon var felriden, hade grov underhals och hovarna var spruckna. Jag anade dessutom att något var fel med hennes bakdel då hon satte ner ena bakbenet hårdare än det andra. Men det spelade ingen roll, hon skulle bli min.
Kanske var det så att Anna hade hittat en själsfrände i Mischa, vars situation inte var helt olik hennes egen. Med all tid i världen började de steg för steg att bygga upp det samspel som idag har resulterat i stor kärlek, respekt och förståelse. Det visade sig mycket riktigt att stoet hade en obalans i bakdelen. Orsaken var en sned manke och höft. Anna anlitade en proffsig hästmassör- och kiropraktor som kunde åtgärda problemet. Mischa rör sig mycket friare efter det. Hovarna är helt utläkta, tack vare en duktig hovslagare. Den underbyggda halsen håller på att arbetas bort genom ett långsamt uppbyggande av rätt muskulatur.


Träning och mål

För Annas del kommer de fysiska åkommorna inte att bli bättre, snarare tvärtom. När hon rider är hennes ben nästan helt bortdomnade. Skänklarna kan inte användas och hon har två dressyrspön som kompenserar för detta.
– Det har varit och är fortfarande tufft att lära om ridteknik. Både skänklar och tygeltag styrs nu från mina händer. Ibland blir det kortslutning i hjärnan och då är det bara att stanna upp en stund, säger Anna.
Målbilden för ekipaget är att uppnå en sådan form att de kan tävla i framtiden, både inom den klassiska ridningen och i westernridning.
– Visst blir man påverkad av western i ett stall med Quarter och Paint, skrattar Anna. Jag har fått ta över en westernsadel av Therese. Förutom att sadeln passar Mischa utmärkt så är den väldigt estetisk med vackert ingraverade eklöv i lädret. Jag har en sadel till. Det är en Star-trekk espanola med stigbyglar som har samma funktion som skidbindningar. Mina fötter är fastspända men skulle jag ramla av löser stigbyglarna ut vid trettio kilos tryck.
Anna vill gärna ha ett ”bollplank” för att komma vidare i samarbetet med Mischa. Hittills har vännen Marie Engström-Drazin från USA varit ett stort stöd under sina Sverigebesök. Idag tar Anna också hjälp av tränaren Stefan Spak från Strängnäs. Han har över trettio års erfarenhet av hästar och kan erbjuda utbildning inom de flesta inriktningar.
– Stefan är lugn, trygg, metodisk och har en förmåga att se individen. Med mina något annorlunda förutsättningar på hästryggen tycker han det är en utmaning att hitta skräddarsydda lösningar som passar oss. Sedan anser Stefan att jag är något skogstokig som vill rida Barrel Race och Pole Bending, skrattar Anna glatt och stryker bort en blond hårslinga från ansiktet.
Vintern 2006 kom den gulliga rottweilertiken Strandsmedjans Noomi in i hennes liv. Blandrashunden Charlie fanns redan där men Rottweiler hade lockat länge, mycket på grund av rasens stora arbetsglädje. Anna är fodervärd åt Noomi. Tiken är nu arton månader och tränas så ofta möjlighet ges. I dagsläget är hon redan till stor hjälp. På kommando hämtar hon allt ifrån nycklar till ryggsäck, mobiltelefon och kläder.


Partners In Independence

Anna är med i PII, ”Partners In Independence”. Det är en ideell och rikstäckande förening som verkar för att funktionshindrade ska kunna leva ett så självständigt och normalt liv som möjligt. Föreningen håller kurser, utbildningar och skriver artiklar för att nå ut till allmänheten. Målsättningen är att människor med funktionshinder ska börja se på sig själva med lite andra ögon. De ska uppmuntras till att våga prova på saker som de annars tror är omöjliga på grund av sitt handikapp. Här spelar djuren en stor roll, framför allt hästar och hundar. Det finns mer en ett exempel på hur häst och hund har ökat livskvaliteten hos människor med såväl fysiska som psykiska hinder. Kontakten med djuren blir friskvård för både kropp och själ.
– Utan mina djur skulle jag nog inte kliva ur sängen på morgonen. De är livsviktiga för mig och ger så oerhört mycket. Vi har fantastiskt roligt tillsammans och de har en otrolig förmåga att läsa av hur jag mår och kan anpassa sig därefter. Vi är ett team, säger Anna kärleksfullt.
– Det känns viktigt att sprida budskapet att det går, att inte ge upp. Man kan mer än man någonsin tror. Är man funktionshindrad och hästintresserad, åk runt och titta, ta hjälp av assistenter. De är till för det. Det finns anpassade sadlar och annan säkerhetsutrustning på marknaden. Ta reda på vad som passar. Är det western, dressyr, hoppning eller kanske bara att få vara i närheten av en häst. Vägra ge upp drömmen!
Föreningen PII´s medlemmar medverkar vid shower och tävlingar som ett sätt att visa upp förebilder. Anna själv har uppträtt med Mischa vid några tillfällen, bl a på Elmia häst 2006 och årets WRAS SM. Eftersom PII är en ideell verksamhet så är man beroende av intäkter från stödmedlemmar och sponsorer. Anna själv har fem egna sponsorer som hon är väldigt tacksam över.


Framtiden

Under eftermiddagen blir det dags för Anna att åter, via rampen, sätta sig i sadeln. Det är tisdag och Stefan Spak är på ingång till QL Trainingcenter för att hålla lektioner. Den första timmen kommer han att ägna åt Anna och Mischa.
Innan jag lämnar ranchen undrar jag om planerna inför framtiden.
– Fortsätta utvecklas tillsammans med mina djur och kanske köpa en frieserhingst!
– En hingst? Klarar du det, svarar jag reflexmässigt?
– Jajjemen, utbrister Anna kort och gott!

[/private]

Om Redaktionen

Se också

Agria Western Cup

Första omgången av Agria Western Cup hölls vid Fagersta Ryttarklubbs anläggning. text: ulla sund foto: …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fjorton + 10 =