Senaste nytt
Home » Resor/upplevelser » Gubbritten – eller var det Grabbritten?

Gubbritten – eller var det Grabbritten?

Mitt ute i den norrländska vildskogen ska de för femte året samlas för att slå läger. Det är den så kallade gubbritten som har blivit lite av en tradition för ett gäng gubbar, eller ska vi kalla dem grabbar, från norrbotten.

LR 7/2007
Text och foto: Carina Kvist

[private]


Mitt ute i den norrländska vildskogen, ska de för femte året samlas för att slå läger. Det är den så kallade gubbritten som nalkas och som har blivit lite av en tradition för ett gäng gubbar, eller ska vi kalla dem grabbar från Norrbotten.
– Tja, vi är ju mellan trettio och döden skämtar Lars-Olof Lundgren, äldst i gänget med sina femtiofem år. – Gubbritten passar nog bättre då, säger han glatt på sin breda  Pite-dialekt och får medhåll av Anders Thorell, en av initiativtagarna till ritten.
– Jag och Roger Laestadius jobbade ihop under många år på Westernfarm i Boden och vi snackade ofta om att det skulle vara kul att dra ihop ett gäng, rida ut i skogen och sova under bar himmel. Sagt och gjort. – Första gången var vi åtta stycken och för varje år så har fler och fler hakat på. För något år sedan var vi sexton personer. I dag är vi tio gubbar, de flesta med egna hästar.


Av med hatten på med hjälmen

För trettio år sedan flyttade Anders från Ronneby i Blekinge upp till norrland och bor numera i Blåsmark strax utanför Piteå, tillsammans med sin fru Helena och deras fyra ungdomar, på Thorells Morgan Ranch.
Intresset för hästar och cowboys tog fart redan när Anders var en liten sjuåring.
– Jag kommer så väl ihåg hur jag började rida, säger Anders och skrattar åt minnet. Jag hade på mig cowboykläder som min mamma hade sytt och cyklade till Ronneby Ryttarförening. Där träffade jag Rigmor Svensson som då var ridinstruktör. Jag stegade fram, tog henne i hand och presenterade mig så här;
– Hej, jag heter Bengt Anders Thorell och jag vill lära mig att rida.
– Visst ska du få lära dig rida, menade då Rigmor. –Men ta av dig revolvern och cowboyhatten och sätt på dig en ridhjälm.


Best in show

I dag driver familjen Thorell sin verksamhet på halvtid, med inridning av hästar och de tar även emot problemhästar. – I dagsläget har vi sex egna hästar uppstallade, berättar Anders.
I hagen bakom stallet strosar en quarterhäst, två araber och tre morganhästar, varav den ena är den godkända morganhingsten Lyckänge Copper Coin, som familjen använder både till westernridning, dressyr, hoppning, till avel och som de även drar hem veden med. Copper blev också årets Morgan Riks Mästare på Strömma Naturbruksgymnasium i Sätila i somras, då han tog hem titlar som Bästa hingst, Best in show och Allround Trophy. Hingsten tävlas oftast av Anders eller Helena men i westernklasserna på Strömma var det dottern Elisa, 15 år som red.
–Men, för grabbarna i familjen är det andra hästkrafter som gäller, förklarar Anders med ett leende.

Två till tre mil

Dagens ritt utgår som alla tidigare år från Thorells Ranch. Under åren har man ridit varierande vägar och till olika lägerplatser. Det brukar bli en ridtur på omkring två till tre mil, efter de norrländska skogsvägarna. –Det är fantastiskt att man kan rida nästan precis var som helst här uppe i Norrbotten, säger Roger. ­
– Det är bra ridvägar och nästan aldrig någon markägare som misstycker, vilket verkar vara vanligare söderut. Men det är viktigt att vi plockar bort och stökar till efter oss.
– Jag brukar åka tillbaka och fixa till efter hästarna och så, tillägger Anders och berättar vidare att ute i markerna finns det även några små jaktstugor som står öppna för allmänheten, om man vill övernatta i skogen.


Bonnkörning och westernridning

Hästarna verkar fungera bra ihop och det är salig blandning av färger, storlekar och raser bland hästarna. I gruppen traskar nordsvenskar, halvblod, varmblod, ardenner och en arab.
I täten kör Lars-Olof med sina två bruksnordisar Vilma och Valmet som drar vagnen med all packning och här får även passagerare utan häst plats.
Det är fjärde året som Lars-Olof är med och till vardags så använder han hästarna till att arbeta i skogen. Det händer också att det blir en del körning med turister.
– Jag har haft hästar sedan 1976 och arbetade under tio år på Naturbruksskolan i Piteå. De senaste fem åren så har jag arbetat med skogs- och jordbrukskörning och använt dessa hästar i arbetet. De kan ta sig fram där inte skogsmaskiner går att använda och hästarna fungerar väldigt bra.
–Jag ser en likhet mellan det här som jag kallar bonnkörning och westernridningen. Grundfilosofin är ju att använda hästen i ett arbete.
– Det är viktigt hur hästarna tränas och det finns inte tid att bråka och tjafsa, utan hästarna ska fungera i det arbete som de ska utföra.
Både hästarna och Lars-Olof är således vana att vistas i skog och mark. Sedan något år tillbaka så tar han även med familjen för att bo och semestra ute i skogen under några dagar.
– Vi bestämde under en motorcykelsemester i Europa att nästa år ska vi köra häst och vagn och det har vi gjort. Det förgyller vardagen och det här med gubbritten är så kul för det är verkligen ett härligt gäng.
– Det är roligt att träffa nya människor och man vidgar sina vyer. Alla har olika bakgrund men vi samlas runt ett gemensamt intresse för hästarna och naturen.


Uppsluppen stämning

Gänget stannar till efter vägen för att ta sig en kopp kaffe i solskenet. En genomgång av hästarna görs och man kontrollerar att skorna sitter som de ska. Folk och hästar ska må väl. Hästarna får lite hö att tugga på och det är en uppsluppen stämning i gänget.
Anders passar på att dela ut arbetsuppgifter till alla, så att var och en ska veta vad de har att göra när de kommer fram till lägerplatsen. Hästarna ska bindas upp och all utrustning ska till en speciell plats. Några ska bygga sovplatser och andra ska fixa med maten.
– Det fungerar så otroligt bra om alla vet precis vad man ska göra när man kommer fram, säger Anders och drar åt sadelgjorden på sin häst. Det är dags att fortsätta färden.


Med kärlek och känsla

Ridturen tar ytterligare några timmar och på eftermiddagen är gänget framme vid lägerplatsen, som ligger vid ett skogsbryn alldeles intill en liten tjärn.
– Vi försöker att hålla ritten på försommaren innan myggen kommer, berättar Anders och tänder elden som ska värma dagens käk. Stekt fläsk, potatis en barbequesås och till det hembakad långpannelimpa av eget recept.
– Receptet på maten är lite hemligt men vad som finns i limpan delar jag gärna med mig, säger Anders med ett finurligt leende.
– Det är en näve hit och en näve dit, det ska stå och dra någon dag men viktigast är att det bakas med kärlek och känsla.
– Och toppas med whisky, då brukar det bli bra, hojtar gubbarna i bakgrunden med ett gott skratt.


Häftig utmaning

Hästarna står lugnt och prydligt uppbundna på en picketline mellan träden. Väl fastbundna i sin lina. Kvällen börjar lägga sig över talltopparna och alla har tagit plats runt lägerelden. Många samtal ventileras och en viss harmoni infinner sig när fläsket börjar bryna i stekpannan. Många hungriga magar ska strax bli mättade.
En som aldrig tidigare har hängt med på gubbritten är Björn Törmänen som är nöjd över dagen.
– Det här med en längre ridtur är verkligen en häftig utmaning och hela arrangemanget är väldigt trevligt. Jag har inte ridit så länge och det är en speciell känsla att vara ute med hästen så här. Vi pratade innan vi gav oss i väg, om hur vi skulle rida och i vilka olika tempon. Det har fungerat jättebra.
– Man befinner sig verkligen i nuet och det är ett bra sätt för själen att komma till sans och man kan koppla av från vardagens stress, menar Björn.
– Alla känner inte varandra sedan tidigare, men ändå så har vi så mycket att snacka om. Vi har olika yrken och det är folk från olika håll i Norrbotten. – Några är från Piteå eller Luleå och andra är från Kalix eller Boden. En bit att åka, men alla är vi nog överens om att vi vill delta igen nästa år. Då det blir på en annan plats någonstans i norrlandsskogen.

Det ryktas om att kvällen avslutades med en av gubbrittens många traditioner. Det spelades Slå stick. En norrländsk variant av brännboll. I Slå stick finns inga lag. Det är en kamp, alla mot alla.
Det knuffas och trängs och spelet övergår efter hand till att mera likna rugby än brännboll. Men gubbarna har kul.
Vem som vann förtäljer inte historien…

Gubbarnas Långpannelimpa

ca. 15 dl. mjöl
ca. 4 dl sirap
ca. 1 liter filmjölk
ca. 3 tsk bikarbonat
ca. 3 matskedar bakpulver
Salt
Honung efter behag
Gräddas tills den är fast och fin.
Avnjutes med äkta smör och kan toppas med en hutt Whisky.

[/private]

Om Redaktionen

Se också

Jody Miller – Fotograf

Fotografen Jody Miller väcker starka känslor för hästar text: åsa björklund foto: jody miller LuckyRider …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fyra × två =