Senaste nytt
Home » Westernbloggare » Jason Patterson » Jason Patterson – Groomen har sagt upp sig

Jason Patterson – Groomen har sagt upp sig

text: jason patterson foto: istockphoto.com

Jag tror att året var 2005, tävlingssäsongen var igång och av någon anledning hade jag ingen tävlingshäst. 

Min vän Charlie hade hört av sig tidigt på våren och frågade om jag ville tävla med honom i team penning och team sorting det året, men jag fick tyvärr tacka nej på grund av att jag inte hade någon häst som var färdig att tävla på. Då informerade han mig om att han hade en häst hemma som jag kunde få låna hur länge jag ville, men att hästen fick bo hos honom, eftersom dottern Rosie red den.

Charlie och jag hade inte varit kompisar jättelänge då och jag hade väldigt lite koll på vilka hästar som stod i hans hagar, men litade på hans omdöme och sa att det lät som en bra idé.

Första tävling som vi skulle vara med på det året var den största, nämligen Ranch Horse Classic, som, om jag har rätt, var på sitt andra år då.

Charlie och jag, ihop med den tredje lagkamraten, hann träna en enda gång innan tävlingen och då red jag inte hästen som jag skulle tävla på, utan en annan märr som Charlie hade tagit med sig.

Helt plötsligt var det sommar och helt plötsligt var det dags att packa väskan och slänga in sadeln för att åka upp till tävlingen för att tävla en häst jag aldrig hade sett förut.

Väl på plats hälsade jag på Charlie som ledde bort mig till stallen för att visa mig hästen som jag skulle tävla. Hon var brun, hade ett fint huvud, en trevlig blick, var inte alls grov och såg ut till att kunna springa som en skållad gepard – I LIKE!

Hästen hette ChaRie och var ingen rookie på tävlingsbanorna vilket gjorde att jag kände mig trygg med det som skulle komma.

”Vi tävlar inte förrän imorgon, jag hinner rida henne en gång ikväll och en gång imorgon så vi kan bekanta oss med varandra” sa jag trygg i min planering. Men ack, så fel jag hade!

På just den dagen pratades det mycket bakom kulisserna bland tävlingsryttarna om en tävling som skulle pågå just den kvällen. Tävlingen var ett nytt koncept inom roping som hette ”Last man standing”, vilket innebar att man skulle få kasta lasso på en dummy. För varje omgång gick kalven fortare och fortare och fortare, när man missade åkte man ut. Den som var den sista att vara kvar utan att missa vann en check från Cooper tires för tiotusen. Vem som helst fick anmäla sig på plats.

”Fan den skulle man ha varit med på!” sa jag till Charlie

Han bara flinade. ”Ta ChaRie!” sa han och pekade mot märren som jag just hade sett för första gången.

Jag kliade mig lite i pannan och sa ”Nja, jag vet inte!”

Alltså, jag var lite annorlunda på den tiden. Ordet ”försiktig” fanns inte i mitt ordförråd. Jag kunde hoppa upp på nästan precis vad som helst och kasta lasso, även en häst jag aldrig hade sett förut, men det här var inför en väldigt stor publik och jag var lite tveksam. Dilemmat var att Anna och jag pluggade på den tiden och drev vår gård på två studielån, det vill säga vi var fattiga. Checken man fick var för ett presentkort för däck upp till tiotusen kronor. Jag funderade lite sen kom jag fram till att om jag vann kunde jag sälja checken för 7500 – 9.000 kronor och få ut en bra slant för att dryga ut vår usla ekonomi hemma. Det kändes nästan som om jag var tvungen.

”Ok, då kör vi.” sa jag till Charlie

Ok, nu ändrar vi riktning i den här historien något, för checken är inte viktig här, inte ens tävlingen. Jag kan till och med säga med en gång att jag vann tävlingen och i slutändan fick ut checken som jag inte sålde vidare utan köpte däck för. Nej, den här historien handlar om vad som hände innan och efter tävlingen.

Charlie och jag stod vid en transport, efter en stund kom Charlies dotter Rosie gående med ChaRie i grimman. Rosie, som också skriver åt Lucky Rider, var nog 12-13 år på den tiden, liten så hon kunde nästan gömma sig i ett decilitermått och hade blonda lockar som hängde nästan ändå ner till knävecken. Rosie var redan en skicklig ryttare vid den tiden, hon älskade sina hästar och tog fantastiskt hand om dem. Hon är fortfarande en fantastisk ryttare och behandlar fortfarande sina hästar som drottningar och kungar.

Charlie berättade för mig att dottern gärna ville göra i ordning stoet innan tävlingen, jag behövde bara sadla. Sen försatte han med att säga att han och jag kunde gå uppåt till banan för att kolla läget en stund innan vi behövde sadla våra hästar.

Vi stack uppåt till tävlingsbanan en runda, pratade skit med folk och jag började förbereda mig mentalt för det som skulle komma.

Efter en stund gick han och jag tillbaka mot transporten där Rosie var. Jag stannade vid min bil och öppnade luckan, tog fram min sadel samt pad och gick vidare dit ChaRie var bunden med raska steg, då jag ville sadla så fort som möjligt för att komma upp till framridningen i tid.

När jag rundade släpet och kunde se hästen, stannade jag i mina fotspår och bara gapade i ren förskräckelse.

”Vad i hela helvete!!” sa jag.

Charlie och jag hade inte varit borta mer än en halvtimme, och under den halvtimmen hade hans lilla dotter lekt My Little Pony med min bad ass tävlingshäst!!!

Ja, om vi börjar längst fram på hästen, pannluggen var flätad så noggrant och tätt så att hästen såg ut som om den hade fått en face lift, hon hade också flätat MINST 25 flätor i manen. MEN det är inte flätorna som stör mig här, utan faktumet att i ändan på VARENDA fläta fanns det små ROSA ROSETTER!!!

Jag vill också komma ihåg att hon hade flätat i en sådan här fransk inbakat grej i hela svansen och avslutade med…….you guessed it………en rosa rosett!!

Dessutom hade ungen kladdat ner hela arslet på hästen med glitter!!!

«You have to be joking with me!»

”Nähä, det här går inte!!” sa jag, ”Jag ska för fan ut och tävla i ropingklass, inte nån jävla pudeluppvisning!”

Jag slängde sadeln på marken i ren irritation, klev över den och tittade ner på Rosie. Hon tittade upp och sa bestämt:

”HON ÄR FIN!”

”Nä, det är hon inte, hon ser ut som en julgran!” sa jag

”HON ÄR JÄTTEFIN!” svarade hon med än mer barsk röst.

Från bakom bilen hör jag Charlie, som sadlade sin hingst, fnissa och ropa, ”Hur går det Jason, inte så lätt att bråka med blondiner, eller!”

”Käften Blomquist!” väste jag

Jag gick förbi Rosie, fram till hästen och som om jag plockade tvätt från linan började rycka loss varenda rosett, chop chop chop, medan jag muttrar för mig själv,

”Jag ska för fan upp och tävla framför tusan människor på en häst jag aldrig har ridit om mindre än en timme, och istället för att vara på framridningen måste jag stå här och avveckla Hello Kitty!!!”

Bakom mig hör jag en väldigt påtagligt irriterad tolvårings röst.

”Meh, meh, meh, låt bli den där, den tog mig evigheter att fläta, nej nej nej, inte den, du kan väl åtminstone lämna en jävla fläta!”

Nej, jag tog loss varenda rosett, jag slet i allt som inte var hästhår och började ta loss flätorna då jag inte hann banda om och det skulle se bedrövligt ut när flätorna började släppa under klassen, sen försökte jag gnugga bort det där jävla glittret med ärmen vilket resulterad i att jag hade mer glitter på mig själv än vad hästen hade på röven!

”Helvete, jag hinner inte, jag får ta resten på vägen upp!”

Jag slängde upp sadeln, tränsade henne och hoppade upp för att rida iväg med lasso i handen, när jag tittade ner.

Framför mig, på backen, såg jag en väldigt pissed off Rosie Blomquist. Hennes ögon var kolsvarta, ansiktet var som en övermogen körsbärstomat och hade en sån där Achmed The Dead Terrorist-blick som att säga ”I KEEEEEL YOU!”

Det var en bit upp till framridningen, jag hängde lassot över hornen, la tyglarna över ChaRies nacke, tog loss resten av flätorna medan vi skrittade. Alltså ungen måste ha räknat hårstrå, trettio i varje sträng och sedan spänt upp dem med en talja! Efteråt insåg jag hur illa det såg ut. Jag hade ingen borste med mig så förutom faktumet att jag skulle snart ut i en klass på en häst som jag nu hade suttit på för allra första gång, inför en stor publik, så red jag på en häst som nu närmaste liknande Magnus Uggla med alla flätor jag hade tagit loss som sprättade åt alla håll och kanter.

Ja som sagt, jag och ChaRie red in som främlingar till varandra, men red ut ur banan med en seger, och ett kamratskap som skulle hålla i sig ett bra tag till med flera segrar efter den dagen. Ungefär en timme senare när jag satte sista kastet och stod där som ensam vinnare så var atmosfären elektriskt som det brukar vara på Last Man Standing. ChaRie och jag tog vårt segervarv under publikens jubel, med en check för tiotusen i handen, vi hade klarat det!

Jag tog mig ut ur banan, genom ett vimmel av ryttare, hästar och folk som ville gratulera, det blev många dunkar på ryggen och high-fives. Helt plötsligt slog mitt sjätte sinne till och det var något som inte kändes rätt, som om jag var iakttagen av någon, även om just där och då var det mig alla tittade på.

Jag tittade ner på marken och stelnade till. Där på backen bland människor, hästben och lerpölar stod det återigen en väldigt irriterade tolvårig blondin med armarna i kors, utvidgade näsborrar, och glödande ögon som sköt en blick i min panna som två glödheta laserstrålar.

Jag red bort till Rosie. Medan jag red i hennes riktning flyttade hon inte huvudet, utan bara ögonen uppåt mot mig.

Jag tittade ner, ”Jaha Rosie, det gick bra!” sa jag entusiastiskt, väl medveten att mina aktier inte var värda särskilt mycket hos den ungen just då.

Hon tittade upp, hon log inte, hon sa varken ”Ja”, ”Bra gjort”, eller ”Grattis” utan sköt fram ansiktet och väste fyra ord som fortfarande ekar i mitt huvud:

”HON SÅG FÖRJÄVLIG UT!!!”

Sen vände hon och gick i väg med raska steg.

Efter den dagen hade jag en fantastisk tävlingshäst…………och ingen groom.

See you next time!

Rest in peace ChaRie.

Om Redaktionen

Se också

Julklappstips

Till helgen är det första advent. Älskar december, så mysig stämning hela månaden. Det betyder …