Senaste nytt
Home » Blandat » Jason Patterson – Kaninjakten

Jason Patterson – Kaninjakten

text: jason patterson foto: istockphoto.com

Våra söner är inte det minsta intresserade av hästar. Det är inte så att de ogillar däggdjur av det större formatet utan de har bara inte blivit förtrollad av dessa varelser som deras pappa har ägnat hela sitt liv åt, helt OK! De har däremot visat ett större intresse för mindre djur som katter, hundar och höns, vilket ledde till ett spontant och impulsivt köp av två kaniner. 

Jag sökte upp en vän som hade två kaninungar till salu. Hon sa till mig ”Jag tror det är hanar”, vilket jag den senaste tiden har lärt mig är något som kanske ska ta med en nypa salt.

Eftersom jag aldrig har haft kaniner är jag totalt inkompetent i kaninens värld, men jag lyckades snickra ihop en schysst bur till dessa små lurviga och söta kaninungar som vi fick hem.

Deras hemkomst möttes med jubel från mina söner som gav kaninerna namnen ”Snö” och ”Snuff” direkt efter att de hade anlänt till gården.

De kommande dagarna kelades och lektes det med gårdens nya familjemedlemmar och det hela såg väldigt oskyldigt och positivt ut. Just då var jag helt omedveten om vilken trauma och kalabalik dessa två små dunbollar skulle ställa till med inom några månader.

Jag hörde från flera vänner från flera olika håll att eftersom de var hanar så skulle vi förmodligen bli tvungna att sära på dem för att undvika slagsmål och jag, ”kaninburarkitekten”, började skissa om deras lyxbur för att kunna dela på dem.

Månaderna gick, allt var frid och fröjd och det verkade som om alla dessa ”experter” hade haft helt fel i sin analys över manliga kaniners oförmåga att komma överens. Det var aldrig några slagsmål i buren, utan harmoni och ömsesidig respekt mellan Snö och Snuff. Vad jag inte visste då var att jag inte hade byggt en bur, utan ett kärleksnäste, och att kaninerna inte alls var hanar, utan en av varje. Snö hade tydligen en rymlig livmoder, och Snuff hade en pytteliten, men ack så välfungerande, snopp. Innan vi visste vad som hade hänt så låg det fyra söta, men oönskade kaninungar i halmen.

Ja, katastrofen var ett faktum, nu stod det klart att kaninerna inte var två hanar, men det fanns inte så mycket annat att göra än att en gång för alla sära på Snö och Snuff och sedan försöka sälja kaninungarna, vilket visade sig inte vara det lättaste uppdraget i världshistorien.

Veckorna gick, livet gick vidare på gården vars befolkning hade växt avsevärt, och flera överraskningar var inte att vänta, trodde vi. Sedan hände det.

Jag höll på att bygga på taket till hönsgården en dag medan min fru städade hos hönorna och kaninerna. Jag gick iväg till en annan byggnad för att hämta skruvar. När jag var på väg tillbaka över gårdsplanen för att återvända till min arbetsplats såg jag att min fru kom ut ur hönshuset, där kaninerna också är stationerade. Hon var dubbelvikt i okontrollerbara skrattattacker. Hmmm? Alltså en glad fru är alltid positivt, det är just det man eftersträvar som karl, men det var något som inte stämde. Skrattet var för högt och på gränsen till gråt. Medan hon ylade i skratt, försökte hon prata med mig, på engelska, och det enda ordet jag kunde urskilja var ”BABY”.

Ok, ”baby” är ju ett positivt ord, om man inte heter Jason. Barnafödandet på gården är nu slut och vi har inte betäckt något sto. En höna ruvar, men det är alldeles för tidigt och tiken är inte dräktig.

Baby har alltid förknippats med ”söt”, ”nytt”, ”liv” och ”mycket önskvärd”.

Förr tyckte jag att det var underbart med ordet ”baby”, men med åren har det förlorat sin glans. ”Baby” nuförtiden, i mina öron, betyder, ”växer”, ”kostar pengar”, ”vill ha skjuts”, ”skiter”, ”vill ha mat” och ”inte min”.

Jag stannade i mina fotspår, tills min fru hade samlat sig och kunde berätta exakt vad hon menade. När hon berättade i klartext höll jag på att svimma. Hon hade hittat fler nyfödda kaniner!! Alltså, innan vi hittade de första kaninungarna, och sedan särat på hanen och honan, så hade de två lyckats ”mysa” en gång till med nya ungar som resultat.

Ja, man kan väl konstatera att kaninuppfödandet går väldigt bra här på gården. Det är en expansiv bransch som har tredubblats på senaste tiden!

Kaninerna har inte längre en bur, utan ett departement. Det hade gått så fort och har utvecklats i en sådan oväntad takt att vi snart fick platsbrist, vilket har lett till att ”Snuff”, avelshannen som är co-founder till vårt framgångsrika kaninföretag och grunden i vårt gedigna avelsprogram, har fått flytta ut till sin egen lya, penthouse, aka, uteburen.

Han fick flytta ut, dels på grund av platsbrist, dels på grund av att det har varit sådant fint väder att vi har tyckt att en sådan fin fertil varelse förtjänar frisk luft efter ett våldsamt pökande under vintern och dels för att jag inte vill att han ska ens befinna sig i samma byggnad med en annan kanin vars könsorgan är inte desamma som hans!

Jo, Snuff hade haft det bra i sin egen svit, med tak, väggar, halm, en pampig entré och en stor rymlig rasthage för att hålla sig i trim. Frukost, lunch och middag levereras vid samma tider varje dag och allt, förutom kvinnligt sällskap, har funnits för att han ska kunna trivas så bra som möjligt.

En morgon gick jag ut för min vanliga rond för att kolla att allt var som det skulle vara här på plantagen. Hästarna mådde bra, hönorna mådde bra och kaninerna, vars antal inte hade ökat sen dagen innan (thank god!) mådde också bra. Sist, men absolut inte minst, på listan var ju den lille hoppande hingsten själv, Snuff. Jag öppnade locket till hans lyxiga enrummare, men till min förvåning – hmmmmmm – ingen Snuff. Jag gick runt till rasthagen, ingen Snuff??????? Jag gick och öppnade locket igen ifall han hade hunnit in igen, ingen Snuff!!!???

Jag bet ihop tänderna.

”ÅÅÅÅÅÅ!!!! UNGARNA HAR SLÄPPT IN HONOM TILL HONAN IGEN!!!!!!

Jag sprang in i ”kaninavdelningen” ifall jag hade missat honom första gånga jag var där. Efter att ha gjort en snabb granskning över våra ”inventarier” andades jag ut i lättnad då jag insåg att han inte var där.

”Men var fan är han då?” tänkte jag

Jag återvände till uteburen för ett sista koll, innan jag tänkte ringa frun och fråga var hon hade flyttat honom när jag såg det. Rastgården på själva uteburen är gjord i hönsnät som jag tyckte var tillräckligt starkt att hålla rovdjur på sin plats, men mitt hjärta sjönk och jag fick en liten klump i halsen när jag såg något jag inte hade sett vid första besöket vid uteburen, ett hål i hönsnätet, ungefär 1femton centimeter i diameter precis vid entrén till bodelen. Jag stod där i några minuter, analyserade situationen och gick över möjliga scenarier i mitt huvud,

”Hur fan har det här gått till?”

”Han kan väl inte ha juckat sig genom hönsnätet, eller?”

Efter en närmare inspektion såg jag att jorden precis utanför hålet såg ut som om något hade grävt. Jag lade ihop två och två, sedan fick jag motvilligt inse de hårda kalla fakta: Snuff hade tagits av en räv. Jag är djurvän och hatar när djur dör och vill definitivt inte att ett djur ska gå ett sådant otrevligt öde till mötes. Jag skickade, med en gång, iväg ett väldigt sympatiskt, välformulerat och känslosamt sms till min fru som jag visste skulle bli bedrövad:

”Snuff blev rävmat.//jp”

Efteråt hade jag ytterligare ett problem, Snuffs sjuåriga ägare satt inne i huset, eftersom han var sjuk och hemma från skolan. Hur i helvete ska jag berätta detta för honom? Det går inte, jag tänkte inte berätta för stackarn att en räv fick mumsa på ”Snuffsadel” i natt. Nä, jag måste komma på en bra nödlögn, som att Snuff rymde under natten eller något liknande.

Resten av dagen var ett rent helvete, jag fick se min son i ögonen gång på gång och våndades över nyheten som skulle komma att levereras med samma elegans som Donald Trump debatterar integrationspolitik.

”Han kommer att bli förkrossad!” ”Han älskar de små kaninerna” ”Han kommer att hata mig eftersom det var jag som byggde buren.”

Efter att han gått igenom samtliga alternativ om hur nyheten skulle levereras kom jag fram till det bästa alternativet: ”HANS MAMMA FÅR BERÄTTA FÖR HONOM!!!”

Efter att ha kommit fram till den lösningen till min obehagliga situation, gick jag i huset, visslade och låtsades som om det regnade.

Jag var pappaledig den dagen, eftersom frun fick jobba sent, vilket betydde inte bara att jag skulle få sitta på den lilla lögnen länge, utan också att jag skulle få släppa in hästarna på kvällen. Jag gick ut, stängde in hönsen, tog hand om kaninerna och med sorg tittade jag ännu en gång på hålet i Snuffs tomma bur, sedan gick jag vidare till stallet. Efter att jag hade konstaterat att allt var klart för insläpp öppnade jag dörren på baksidan av stallet, klev ut och stod sedan som förstenad i mina fotspår med ett stort brett leende. Där, tjugo meter bort, mitt i rundcorralen, med öronen uppe och utan ett bekymmer i hela världen, satte min sons kanin, avelshannen SNUFF!

”YES! DÄR ÄR HAN! HAN LEVER!

Alltså, vilken underbar syn, vilken glädje, vilket ögonblick! Jag stod i dörren och tittade på lille Snuff, som badade i eftermiddagssolen och kände mig mycket gladare än på länge.

Tänkarna och funderingarna gick genom skallen, ”Men hur är det möjligt!?” ”Nu kan jag smsa min fru och säga att han inte blev rävmat!” ”Nu behöver jag inte berätta något för min son!”

Helt plötsligt ryktes jag tillbaka till verkligheten när den tyngsta och mest bekymrande funderingen sköt genom mitt huvud,

”Ok, he is here, now how am I going to catch the little fucker!?”

Våra kaniner är tama, MEN de är inte så tama att de kommer springande eller hoppar upp i famnen på en, utan gillar att vara i fred, vilket ledde till ett dilemma. Jag kliade mig i pannan och valde den lugna approachen: ”Jag går fram sakta och så tar jag honom bara, han är inte rädd för mig.”

Jag gick mot Snuff, som fortfarande befann sig i rundcorralen. Med långsamma och försiktiga steg gick jag fram, inte hotfullt som en katt, utan cool och avslappnad för att inte verka misstänksam, som en promenad i skogen. Han satt kvar på samma ställe, vickade på näsan och såg helt obekymrad ut. Jag kom inom tre meter ifrån honom innan han, frustrerande nog, skuttade fem språng till vänster mot ridbanan, där han återigen satt stilla. Jag återupptog jakten med samma taktik, jag tittade upp som om inte han fanns, men hade ett öga på honom hela tiden, den här gången kom jag närmare, men i sista sekunden skuttade han iväg igen. Besviken, men inte besegrad, tog jag återigen upp min jakt på Snuff, med samma resultat. Jag provade detta tre, fyra gånger till, med samma olyckad resultat som innan och jag insåg att han och jag sprang i cirklar.

Dags och byta taktik. Jag tittade mot den öppna stalldörren, ”JA! Jag vet! Jag vallar in honom i stallet där han inte kan komma undan! Lätt match, eller hur?”

Då påbörjade jag fösandet av min sons kanin mot stalldörren. Nej, fel, vi kom aldrig i närheten av stalldörren. I själva verket gick vi aldrig mot stalldörren. Han skuttade förbi mig gång på gång på gång.

Hur fånig jag såg ut vill jag inte veta, tack! Om någon hade stått ute vid vägen och sett mig, hade de naturligtvis inte sett kaninen på det avståndet och hade nog trott att amerikanen hade supit sig full sedan bestämt sig för att dansa tango med sig själv mitt i rundcorralen.

Förbannad och uppgiven bet jag ihop, tittade upp mot himmeln och sa: ”Jason du är en cowboy, du kan driva in hundra kor genom en grind som inte är bredare än en meter, MEN du kan fan inte valla in en enda kaninjävel in i stallet! Jag undrar om jag skulle kunna ta lite balsnöre, göra en lasso av den och sedan ta han på det viset?” Den idén försvann snabbt när jag började göra en riskanalys. Om jag missar kommer han att springa iväg under ladan och då är det game over. Nope, det här är en desperat situation, och kräver en desperat lösning, nämligen våld!”

Det var ungefär då Snuff begick ett gigantiskt misstag och jag kunde sätta plan C i verket. Helt plötsligt skuttade han in i hästhagen mot ett badkar som vi vattnar hästar med under somrarna, problemet för Snuff var att badkaret var intryckt mot ladväggen vilket betydde att jag nu hade honom i ett hörn. Det var min enda chans att ta honom, missade jag så skulle det vara kört. Nu slår jag på Ultra Cat Mode. Som en tiger genom högt gräs smög jag fram, med ett enda mål, att få tag i Snuff. Jag bestämde mig där och då att om jag fick tag i ett öra, ett ben, en hårtuss eller överläpp så skulle inte jag släppa, oavsett hur han skrek, bet, klöstes eller kämpade emot så skulle jag inte lossa mitt grepp. Det här var det avgörande ögonblicket! Nu är jag inom räckhåll, jag förvandlades från en smygande tiger till en skallerorm som hade sitt byte i sikte, jag förberedde mig mentalt, jag siktade, jag spände varenda muskel i kroppen och sen högg jag!

Med ljudets hastighet, som en blixt från himlen sköt jag fram min arm mot målet. ”Jag känner päls, jag känner ben, jag känner en kropp!” Mina fingrar slingrade runt honom instinktivt och näven knöt sig hårt för att sedan omfamna honom.

”Jag har honom!!” skrek jag.

Jag kände den ljuva sötman av seger, striden var över, jag hade vunnit. Jag tittade ner på min motståndare, som låg tätt intill mitt bröst och kände mig helt plötsligt löjlig. Snuff fällde sina öron bakåt, vickade på näsan och tittade upp på mig som att säga, ”Det här hade vi kunnat lösa med en morot.”

Ja, vad det var som egentligen hände med Snuffs bur kommer vi nog aldrig att veta, om det var en räv som rev upp hönsnätet en bit och sedan gav upp, eller om han kom in i buren, men om Snuff överlistade honom är ett mysterium, men en sak är säker, Snuff bor inne i ett provisoriskt hem, utom räckhåll från sin älskarinna.

See you next time!

Om Redaktionen

Se också

Julklappstips

Till helgen är det första advent. Älskar december, så mysig stämning hela månaden. Det betyder …