Senaste nytt
Home » Porträtt » Jörgen Schwartz – freestyleridande hästtränare

Jörgen Schwartz – freestyleridande hästtränare

Jörgen Schwartz ger ett energiskt och spänstigt intryck. Han är 62 år och hästtränare till yrket. På gården, några mil norr om Ullared, råder ett fridfullt lugn och störande brus lyser med sin frånvaro. Däremot är han inte särskilt tystlåten själv. Med sann entusiasm låter han orden flöda.

LR 2/2008
Text och foto: Lena Holmgren

[private]


Med full kraft slår Jörgen piskan i gruset på den regnblöta rundkorallen. Manövern upprepas. Framför, bakom och vid sidan av hästen, svisch, klatsch, svisch, klatsch! Pisksnärtarna slår i endast någon meter från det arabiska fullblodet. Sergeant, eller Schassen som han kallas, är fri att fly från den till synes obehagliga situationen när han vill. Men den bruna valacken visar inga tecken på rädsla, hovarna är som fastgjutna i marken.
– Det kanske ser provocerande ut, men jag vill bara visa vilken tillit och förtroende han har till både mig och redskapet. Han vet att jag inte gör honom illa, förklarar Jörgen.
Schassen skrittar ut på volten. Där blir han serverad ett smörgåsbord av tecken från sin tvåbente kamrat. Utan ord, likt en dirigent, får Jörgen hästen att uppmärksamt följa kroppens signaler. Han går sidvärts, stegrar, backar och dansar fram i varierande riktningar och tempo.
– Det här är inget hokus pokus! Det är bara resultatet av medveten träning, kärlek, tålamod, förståelse samt en stor portion fantasi. Släpp på auktoriteten, plocka fram leken och barnasinnet, upplyser Jörgen under sin keps vars skärm har fått takdropp i det envisa regnandet.
När uppvisningen är slut traskar Schassen helt naturligt efter Jörgen ut från rundkorallen, förbi boningshuset, över gårdsplanen och in i stallet. Där får han hämta andan en stund. Kompisarna Prisse, Bolero, Ginger och Frej är ute i hagen och betar av årets återstående gräs.


Farbröderna John och Allan

Jörgen Schwartz ger ett energiskt och spänstigt intryck. Han är 62 år och hästtränare till yrket. Tillsammans med fru Cathrine har han en son och två döttrar. 1981 flyttade familjen hit till Östergård. Då fanns inget stall. Det har Jörgen byggt till, liksom maskinhall och bagarstuga. Skogsgården är på sjuttio hektar och ligger enskilt som sista fastighet på en grusväg strax intill byn Moatånga, några mil norr om Ullared. Man märker tystanden när regnet gör uppehåll då och då. Här råder ett fridfullt lugn och störande brus lyser med sin frånvaro. Det är så Jörgen vill ha det, den älskade naturen inpå knuten. Däremot är han inte särskilt tystlåten själv. Med sann entusiasm låter han orden flöda.
Det genuina intresset för hästar föddes hos farbröderna John och Allan. Som liten grabb besökte Jörgen sina släktingar i Västergötland så ofta han kunde. Farbröderna hade ett par arbetshästar och drev ett mindre jordbruk.
– Det var framförallt Johns attityd till djuren som imponerade. Han körde en mjukare metod som gav ett gott samarbete. John kunde till exempel gå med sin pipa i ena handen och styra plogen med den andra. Jag tog fasta på hans förhållningssätt till hästarna och den tekniken har jag sedan valt att utveckla.


Från sjöman till små trix

Innan hästarna blev en heltidssysselsättning jobbade Jörgen bland annat som sjöman och styckmästare, men även som musiker och närmare bestämt trummis. När familjen väntade tillökning bytte han ut trumpinnarna mot tömmar för att kunna vara mer på hemmaplan. Så kom skogsarbete med häst att bli inkomstkällan under flera år.
– Det var ett fysiskt ansträngande arbete och ibland ganska monotomt. För att ha lite kul passade jag på att lära hästarna några små tricks när tillfälle gavs. Detta gav mersmak och till slut kunde jag hänga tömmen på lokan och enbart styra dem med tecken och röstkommando; höger, vänster, framåt, bakåt, ett steg osv. Det var många som höjde på ögonbrynen när de såg kamparna komma dragandes med stora timmerlass utan någon kusk vid tömmen. Särskilt kommer jag ihåg Bertil Schyttmans förvånade reaktion när han var här på besök. Jag tänkte att kan jag inverka på Remontrytteriets chef i Stockholm kanske jag skulle kunna göra något av min talang, skrattar Jörgen.


Besvärliga Elis

Det spred sig i trakten att Jörgen hade tumme med hästar och flera var de som bad honom om hjälp när de fick samarbetsproblem med sina djur. Till en början var det bara en rolig grej och tillfredställelsen i att lämna ifrån sig en ”botad” häst var belöning nog. Men så en dag kom Mona Heimroth hit med sitt ”omöjliga fall”, Elis. Mona var ridinstruktör och utbildad på såväl Strömsholm som Flyinge. Hon hade lagt ut en stor summa pengar på olika tränare för att få bukt med Elis, men utan framgång. Jörgen blev det sista halmstråt, annars väntade ”gröna ängars klöver” för den besvärliga hästen.
– Jag tog mig an fallet och jobbade Elis som jag gjort med alla andra hästar. Visst var det mycket power i honom men snart fungerade han riktigt bra.
Mona vågade knappt höra av sig under tiden och blev förstås överlycklig när hon till slut fick ta del av resultatet.
– Hon sa till mig; ”Jörgen, du ska inte köra i skogen. Det finns många som behöver din hjälp. Du får låna tre boxar gratis hos mig och jag ska se till att du får hästar att jobba med”. På den vägen är det, från skogskörning till hästtränare på heltid och nu har jag tränat hästar i tjugo år. Men det är en sanning med modifikation, för det handlar minst lika mycket om att träna människorna. Det är ju oftast vi som planterar problemen, påminner Jörgen.


Föredömlig ledare

Jörgen använder sig av filosofin NH, Natural Horsemanship. Några av förebilderna är Ed Connell, Marty Martin och Pat Parelli.
– Det gäller att förstå hästar, deras sinnen och instinkter. Jag har för tillfället sju stycken på träning här. Alla är olika som individer men jag grundtränar de alltid på samma sätt, självklart med olika krav beroende på personlighet och vad de har med sig i bagaget. Det går inte att tvinga fram resultat. Ge hästen tid och låt den pröva sina idéer. Beröm när det blir rätt och nonchalera felen.
Hit till Östergård kommer hästar med varierande problem. De kan vara svåra att lasta, rida, köra eller hopplösa att hämta i hagen. Innan Jörgen börjar arbetet med en häst, ser han till att den går undan för tryck och att den respekterar honom till fullo. Ibland utsätts han för tuffa individer och då gäller det att inte vara rädd. På Jörgens hemsida går att finna flertalet visdomsord, ett av dem lyder; ”Den som tänker på följderna kan aldrig bli modig”.
– Hästen lever i nuet och har lärt sig genom årtusenden att känna av stämningar. Är du vilsen och tvehågsen ska du inte ge dig ut att träna häst. Den känner av det direkt och tar över. En föredömlig ledare måste vara i balans och mentalt stark, understryker Jörgen.


Indianer och långritter

Förutom hästarna så har han ett brinnande intresse för Nordamerikanska indianer och inte minst för deras förhållningssätt till naturen. Jörgen tror på en livsåskådning där kropp, ande, intellekt och känsla är lika stora delar i en helhet. Människan är en levande organism inlemmad i den levande organismen jorden, naturen.
– Jag har gått ur svenska kyrkan och konverterat till naturen. Naturen är sanningen om allt, säger han leende.
Som bäst mår Jörgen när han får packa sadeln och ge sig ut på några dagars långrittsäventyr, gärna i en god väns lag. Att utsättas för vädrets makter, möta människor utefter vägen, pröva okända stigar, andas in skogens alla dofter och slå läger under en gran med hästarna strax intill, det är livet det. Många ritter har det blivit genom åren och Jörgen säger lite skämtsamt att ”Tänk om mina skinnbrallor kunde tala”. I maj 2005 påbörjade han och kamraten Håkan Ask en ritt som skulle vara längre än några dagar, den så kallade ”Sverigeritten”.
– Det var en dröm som gick i uppfyllelse. Tanken var att vi skulle rida från Smygehuk i söder till Treriksröset i norr, på samma hästar. Det krävdes noggrann planering. Den 1 maj avverkades första etappen på det som kom att bli en fantastiskt spännande och unik resa. 150 mil och 68 dagar senare var vi dock tvungna att avbryta färden. Såväl vi som hästarna var slitna och enorma mängder mygg och insekter gick hårt åt djuren. Men skam den som ger sig. Den 25 augusti i år bär det av igen och stafettpinnen är lagd i Sörbygden. Nu är vi uppdaterade på vissa praktiska områden och denna gång hoppas vi nå ända fram till målet vid Treriksröset. Där ska vi i så fall placera stenen som plockades i Smygehuk. Inom kort sätter jag åter Schassen i hårdträning, säger Jörgen med motiverad och förväntansfull min.
Inne i boningshuset har Cathrine ordnat med mat och fika. Det blir en trevlig pratstund runt köksbordet. Vid mina fötter ligger familjens Springer Spaniel och dåsar. På väggen hänger ett foto av första barnbarnet.

Utan träns till Udden

Mätta och belåtna beger vi oss åter till stallet.
– Nu ska vi ta oss till en speciell plats i skogen, avslöjar Jörgen hemlighetsfullt och lägger sadeln på Schassens rygg, som precis har hunnit torka.
Något huvudlag läggs inte på. Jörgen arbetar efter konceptet ”Less is more”, så lite utrustning som möjligt.
– Jag rider helst utan träns. Kommunikationen ska fungera ändå. Jag använder till exempel aldrig bett vid inridning av hästar. De ska först lära sig att lyssna på mitt kroppsspråk, såväl från marken som från ryggen. När det väl blir dags för bett så ska det inte användas som broms utan bara som en förfining i kommunikationen, påpekar Jörgen medan han sitter upp i westernsadeln ute på stallplanen.
Vi ger oss in på en vindlande skogsväg. Vattenmassorna från det envisa regnandet har fyllt igen håligheter och svackor på vägen. Plötsligt slår Jörgen piskan, eller sticken som han kallar den ”förlängda armen”, i buskaget så att löven yr. Jag hoppar till men Schassen lunkar vidare, oberörd av husses infall. Jörgen ler i ögonvrån för att i nästa stund sätta av i galopp. Ekipaget försvinner bakom ett krön lite längre fram men återvänder snart. Inget träns, inga tyglar, hästen följer minsta vink.
Vid slutet av en brant nedförsbacke möter en häftig syn. På marken mellan en sluttande bergvägg och ett slingrande vattendrag breder ett mindre läger ut sig. Små vildmarksinspirerade trähus ligger utspridda som självklara inslag i den magnifika naturen. Högt upp på bergskammens topp tronar ”Höghuset” vars placering bjuder en fantastisk vy över det halländska skogslandskapet. Intill ett vitt konformat Tipi-tält ligger en kanot redo att sättas i Stråkån.
– Välkommen till Udden! Hit rider jag så fort det blir lite tid över, avslöjar Jörgen och kliver av Schassen för att släppa honom i hagen bredvid det nybyggda stallet.


Rituell stämning

Vid huset längst bort i lägret står en blond kvinna i varmt jordfärgade skinnkläder. Det är Seija.
– Hon är Dalarnas egen häxa, skojar Jörgen när vi närmar oss och ler mot Seija som han känner sedan tidigare.
Hemma i Ludvikatrakten är hon en känd profil genom sitt engagemang i vargarnas överlevnad. Seija ska bo här under en veckas tid för att ”ladda batterierna” och dessutom bistå med viss utsmyckning av byn. Hällmålningar, djurkranium, fjädrar, symboliska figurer, drömfångare med mera placeras ut enligt indiansk tradition.
– Det är verkligen en lisa för själen att vara här, uttrycker Seija från hjärtat. Här ges möjlighet att känna efter och lyssna till sitt inre. Det enda jag saknar är min islandshäst Letti.
Stoet är kvar hemma på gården men nästa gång kanske hon får följa med. Det är det som är meningen med Udden. Hit kan man komma några kamrater tillsammans med häst och ta del av underbara naturupplevelser.
Under eftermiddagen blir det bestämt att vi ska äta kvällsmat vid Udden. Platsens speciella atmosfär blir inte mindre påtaglig på kvällen. Det är nära nog en rituell stämning. Vid mörkrets inbrott får bergsväggen upp till Höghuset ett dödskalleliknande utseende. Strategiskt utplacerade eldar lyser i bergets håligheter. Vi samlas i det kvadratiska trähuset intill stallet. Här knastrar det och knakar från den centrala eldstaden där röken smiter upp genom en öppning i taket. Lågorna ger liv åt de symboliska föremål som pryder väggarna. Cathrine har åter förberett maten. På grillgallret börjar köttet att få fin färg och det doftar ljuvligt gott. Seija sitter lutad strax intill en hörnstolpe vilken är målad som en totempåle. Jörgen berättar om minnen ur livet, hästträning och sina åtta resor till USA. Besöket hos indianerna i reservatet i Milwaukee på sextiotalet vill han dock helst glömma. Alkoholiserade indianer i Chevrolet var inte vad Jörgen hade på näthinnan innan han reste dit.


Back to the roots

När jag frågar vad hästar har betytt och betyder för honom gör han en konstpaus för att ge rätt ord till känslan.
–  Jo men hästen är ju en del av livet. Den finns med i skallen vad jag än gör och den är det sista jag tänker på innan jag sluter ögonen för natten.
– Hörde du det Cathrine, undrar jag.
– Jo då, svarar Cathrine med ett överseende litet leende i mungipan.
Att dela livet med en inbiten hästkarl kräver säkert sin kvinna. Vi sitter tysta en stund och bara njuter av den goda maten och den sköna värmen från eldstaden. Vilken härlig avkoppling det är, man behöver knappast mer.
Back to the roots!
För mer info: www.jorgenschwartz.se

[/private]

Om Redaktionen

Se också

Stewart Ranch – Western och engelskt i harmoni

På Stewart Ranch i Ale kommun norr om Göteborg bor ett par med höstleriga boots. …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

nio − fyra =