Kent & Carina

I Värmland, ett stenkast från norska gränsen hittar vi Kent och Carina Wiberg. Ett entusiastiskt par där hästverksamheten med horsemanship och hästhälsa i fokus blivit en stor del av livet.

Text och foto: Åsa Wikberg

I det lilla Värmländska samhället Charlottenberg råder livlig verksamhet. Det är en av Sveriges minsta kommuner men varje helg och stor del av veckan går ett långt lämmeltåg av bilar hit från den norska sidan av gränsen. Norrmän på väg till Charlottenbergs flera köpcenter. En bit utanför, idylliskt beläget vid foten av ett berg hittar vi Kent och Carina Wiberg. Ett par du kanske träffat på High Chaparral, där de varit frivilliga funktionärer under flera år.

Paret driver var sin hästverksamhet. Carina håller horsemanshipkurser, träningar, ridlektioner och turridning. Kent barfotaverkar och ger massagebehandlingar åt både häst och människa.

Ville till skogen

Carina, som är från Skara och som alltid varit intresserad av djur växte upp i en familj där hon var ensam i familjen om att tycka att hästar var det bästa som fanns.

– Jag fick cykla till ridskolan med tre kronor i fickan, det var vad en lektion kostade på den tiden. Vi bodde på en gård och skulle kunnat ha häst men trots heta önskningar så blev det aldrig någon. Men gris, det kunde vi ha, skrattar Carina.

Paret träffades på judomattan för trettio år sedan. De gifte sig och fick barn i rask takt. Båda var engagerade inom scouterna. Carina fortsatte rida så snart hon kom åt.

Kent arbetade på Volvo men de hade båda en dröm om att göra något med äventyr och människor.

– Det var ju mer en vision då att hitta ett ställe med mycket skog. Vi visste ingenting om Värmland annat än att här fanns det mycket skog. Åren gick och man tittade på olika ställen, men så fick Kent erbjudande om jobb i Värmland. Samtidigt fick Carina erbjudande om att ta över en ridskola i Skövde.

– Vi tänkte att om vi inte gör skogsäventyret nu så blir det aldrig av. Så vi tog chansen, berättar Carina.

Halvblod och islandshäst

Från början hyrde paret gården de nu bor på, men fick snart erbjudande om att köpa den. Sedan dess har hammaren gått varm och man har byggt ridbana, rundkorall, rustat hus och ladugård.

Nu fick Carina förverkliga sin gamla dröm om en egen häst. Man köpte Lilleman, ett halvblod som var läromästare i hoppning- och dressyr, men som var lite egen och gärna testade alla människor. Kents hästintresse var dock svalt.

– Jag tog två ridlektioner i Skövde och sa: Aldrig mer! Det var det värsta jag varit med om. Något gammalt ök jag fick rida runt på och en i mitten som stod och gapade på mig om alla fel jag gjorde. Så jag körde motorcykel, förklarar Kent.

Men eftersom Kent älskar att vara i skogen insåg han efter flytten till Värmland att det inte vore dumt att ha en häst att ta sig runt på. Men ett halvblod fick inte gå i skogen för då bryter de benen, berättar paret och ler vid minnet om hur man tänkte på den tiden.

– Vi testade rida islandshäst och de verkade stadiga och stabila, med låg fallhöjd, förklarar Kent.

– Så köpte vi en islandshäst för Kent att rida på. Den var mer vild än tam. Han gick med får i en hage och människan vi köpte av fick lura in honom i ett hönshus och stänga dörren, det var enda sättet att fånga honom, berättar Carina.

– Ja den köpte vi, skrattar de tillsammans.

Horsemanship visade vägen

Den vilda islänningen visade sig vara en svår nöt att knäcka. Så fort han fick en sadel på sig drog han iväg i en farlig fart. Carina fick börja träna honom helt från början.

– På den tiden var det mycket att man skulle slå och banka på hästarna och jag tyckte aldrig om det där. Jag är mer försiktig och långsam och ville hitta ett annat sätt att hantera häst på, berättar Carina.

Träningen gav resultat, Carina fick bra fason på hästen och Kent kunde börja rida ut.

– Fast ibland kom hästen hem och inte jag, inflikar Kent.

– Ja jag var alltid skitnervös när Kent red iväg, avslöjar Carina.

– Det var inte det att hästen slängde av mig, det var ofta jag som klantade mig på nåt sätt och föll av. Men han stannade alltid och tittade att jag var ok och reste mig. Sedan stack han hem.

Så hittade Carina en lapp på Lantmännen om en kurs i hästhantering och horsemanship med Jaana Heinola och tänkte att det här kan vara nyttigt för Glacier, som islänningen hette.

– Vi lastade hästen och körde dit. På kursen skulle hästen få en repgrimma som Jaana skulle sätta på den. Vips var han borta. Han var ju fortfarande väldigt svår att fånga in. Som tur var befann vi oss på en ridbana och med hjälp av staketet och deltagare med hästar kunde instruktören få till en provisorisk round pen. Hon gjorde en join up och fick hästen att efter en stund komma in till henne och få på sig grimman.

– Jag visste inget om horsemanship då, men insåg att nu har jag hittat något jag vill lära mig så mycket jag kan av, säger Carina.

Säkra hästar viktigt

Paret tog hem instruktören vid ett flertal tillfällen och arrangerade kurser med henne, sedan gick Carina själv instruktörsutbildning. 2002 började Carina hålla ridlektioner och tog emot folk som ville ha hjälp med hästar. Man införskaffade fler islandshästar och började erbjuda turridningar. Hon har också sedan dess hållit i egna kurser i horsemanship samt tagit emot hästar för träning.

Men Carina har även ett annat jobb där hon arbetar med utvecklingsstörda vuxna. Där jobbar hon natt.

– Så jag har både ett nattjobb och ett dagjobb. Vi har även utvecklingsstörda som rider här. Min filosofi är att människor ska vara trygga. Det behöver inte gå fort utan det ska gå i den takt människor och hästar fixar med. Vi rider både på ridbanan och ute i skogen. När jag undervisar funktionshindrade brukar jag oftast bara ta en i taget och de som rider här måste ha egen balans.

Gården tar emot olika typer av elever. Det kan vara vuxna utbrända, vuxna som vill ta upp ridningen igen eller barn.

– Jag vill att mina hästar ska vara så säkra som de någonsin kan vara.

För att få hästarna så säkra gör Carina flera olika saker med dem.

– Först undersöker jag vad de enskilda hästarna reagerar på. Jag tar ut dem och testar olika saker, i skogen, på vägen –  överallt. Jag tar in dem i vedbon, i garaget, trånga utrymmen, drar och smäller i saker för att kolla hur hästen reagerar sedan får man träna på det hästar reagerar på.

– När man rider ute mycket och hästarna går ute dagligen så vänjer de sig vid mycket. Fåglar som flyger upp ur buskar och ur snön, blåsväder, vilda djur och annat.

För dig som inte tidigare ridit islandshäst kan vi rekommendera det varmt. Paret Wibergs hästar går fram som tåget i skogen, över stock och sten. Utan minsta tvekan tar de sig fram överallt och med en för rasen välkänd mjuk och slät gång.

Läs mer i LuckyRider nr 7 2016. Prenumerera här: www.luckyrider.se/prenumerera