Senaste nytt
Home » Blandat » Läsarbrev och ätstörningar

Läsarbrev och ätstörningar

Hej allesammans!

Helgen har spenderats på Eurohorse så klart. Goda vänner, härlig stämning, enorma shoppingmöjligheter och samlingsplatsen för alla oss hästälskare. Det blev sena kvällar och tidiga mornar.

Direkt när jag vaknade imorses så gick jag som vanligt igenom telefonen för att se om något akut skett… Såg en hel del meddelanden från helgen men puffade dem åt sidan för att släppa ut mina hästar. Väl efter frukosten började jag sakta gå igenom alla meddelanden. Jag hade fått många fina rader från bloggläsare och några som inte vågat hälsa på Eurohorse. Ni gör min dag!

Det var ett speciellt meddelande som fångade mitt intresse. Åter igen från en ung tjej, en ung tjej som vistats på samma ställe som mig den här helgen. Det rev upp några sår och jag har funderat hela dagen och nu valt att publicera en text som innehåller ren och skär ärlighet som inte ens min familj vetat om. Men idag är jag redo, om jag kan hjälpa andra som tror att jag levt ett problemfritt liv och glidit igenom mina år på en räkmacka serverad på silverfat så.

Den här gången var problemen relaterade till skolan. Hur man som hästtjej fick utstå olika påhopp. Det var kommentarer som förlöjligade tjejen på idrotten, åsikter om hur mycket hon åt jämförelsevis med att hon inte idrottade (för ridning och hästskötsel är ju inte ansträngande), den påstådda hästlukten på kläderna som aldrig ens sett ett stall, osv. Hon hade sett mig stå och bli fotad av Mi på Eurohorse och undrade hur jag fått ett sådant självförtroende.

Tro mig, jag vet! Jag har fått höra precis samma saker. Det där med maten till exempel gick över styr runt högstadiet och så långt på gymnasiet att jag ibland hoppade skollunchen helt och levde på luft mellan 8-17. Inte bra! Det sabbade både humör, orken efter skolan och kroppen ska vi inte tala om. Jag orkade ingenting och många muskler och former försvann. För hur skulle jag orka träna? När jag träffade Filip som 17-åring började problemen avta för han tyckte inte alls att det var cool. Han blev riktigt arg, i välmening. Sakta men säkert byggdes kroppen upp igen men självkänslan var på botten.

Jag var aldrig mobbad. Jag kunde bli gjord narr av men jag skulle inte kalla det mobbing, absolut inte. Det här kom från en osäker tonåring som vrängt vissa kommentarer och meningar mot sig. Jag stod inte upp för mig själv! Jag fokuserade på den fula kommentaren istället för de 9 komplimangerna. Jag har alltid varit liten och nätt men med lite kurvor, jag fattar inte varför jag skulle straffa mig själv. Jag var inte överviktig. Men BMIt i skolan låg ibland lite högt enligt sjuksystern eftersom jag alltid varit lite “satt i kroppen”. (Hästtjejer får väldigt mycket muskler som inte syns.) Jag var 163 cm lång och vägde ungefär 56 kg då. Det var för högt hörde jag ibland! sjukaste jag hört! Mina modellånga kompisar vägde lika mycket…

Ett tag skulle alla i kompiskretsen vara vegetarianer också och jag som är uppvuxen på bra mat i tallriksmodell försökte hänga på vegetarian-svängen jag med. Sedan blev det vegan, och vad skulle man tillslut få äta för att hålla sig till det tuffa tjejgänget? Där någonstans började matstrejkandet på skoltid helt.

Jag har aldrig varit tjejen som haft bra självförtroende tror jag. Jag har oftast varit snäll mot mig själv, men flera gånger har även jag stått i skottlinjen och blivit träffad. Som tur är har kulorna inte varit dödande utan de har gått att lappa ihop. Ärren finns kvar, men ett ärr blir ännu mer hållbart än slät hud även om märket från det förflutna alltid finns kvar. Att stå framför kamran med hundratals människor som passerar hade jag sett som ett mission impossible för bara två år sedan. För det skulle ju aldrig jag duga till.

Det är tack vare sådana människor som tjejen här ovan som boostar mitt självförtroende. Det skriker efter girlpower! Stå upp för varandra, acceptera varandra och framförallt RESPEKTERA varandra.

Kroppen behöver näring, en bil måste ha bränsle för att rulla. Hade jag kunnat spola tillbaka tiden hade jag gjort det och gett mig själv en rejäl omgång. För det där var varken bra eller rättvist.

Borde inte alla sträva efter att bli som tjejen i meddelandet? I den lilla texten jag fick lyckades hon; be om hjälp, ge komplimang och göra ett försök till att få världen lite ljusare. Var snälla mot Er själva, alla ser olika ut och det är insidan som räknas. Ingen kommer klara av att leva med en snygg partner som inte kan bete sig. Lev med dem som får dig att känna dig vackrast i världen, då börjar även du se det fina i dig själv!

Jag önskar så att tjejen vågat komma fram, för du var säkert hur vacker som helst. Det har jag redan listat ut… i texten du skrev mig!

Kram

Instagram: rosieellinor

Foto: Mi Ritzėn

Om Rosie Blomquist

Rosie Blomquist är en 22-årig tjej från Skaraborg som tävlar timed events; barrel race, team penning och team sorting. Hon tränar problemponnier till att bli trevliga ridkompisar och är sambo med Filip, som delar intresset för hästar och hundar.

Se också

Jason Patterson samlade krönikor – ÅRETS JULKLAPP!

Jason Patterson är Texas-cowboyen som lämnade den utstakade vägen som rodeoryttare och rancharbetare för att …