Senaste nytt
Home » Westernbloggare » Aia Hill » Mammas Don’t let your babies grow up to be Cowboys

Mammas Don’t let your babies grow up to be Cowboys

Hejsan!

Vilken ära det är att få introduceras i teamet hos Lucky Rider. Känner mig så tacksam och glad att jag knappt vet vart jag ska börja! Men lättast är väl om vi börjar lite från början så att ni får ett litet hum om vem jag är och varför jag hamnade här.

Ända från början hinner vi nog inte med men som 2åring fick jag min första ponny, en illa sjuk liten shettis vid namn Bella. Hon var mager, hade haft fång och var väldigt deprimerad. Min mor, som den ängel hon är, tog hem den lilla ponnyn och vårdade henne omsorgsfullt tillbaka till hälsan och förklarade att Bella skulle bli Aias häst, till pappas stora förtret..

Bella var bland det envisaste och busigaste djur du kunde hitta men det fanns inte ett ont ben i hennes kropp, som en hund kom hon och la huvet i mitt knä varje gång jag var ledsen under min uppväxt. Hon var så full av kärlek och förståelse, det måste va synd om barn som växer upp utan en egen ponny! Bella lärde mig vikten av tålamod, att man måste förklara på ett sätt som just individen i fråga förstår och att alltid vara snäll Gamla sviter av hennes tidigare sjukdomar gjorde att hon lätt fick kolik och till slut gick det bara inte mer, vi satt i hennes box. Hon la sig ner med huvet i mitt knä och jag grät och grät, tillslut visste jag bara att det va dax, nu måste vi skiljas åt. Jag glömmer aldrig sista gången jag såg den puffiga, rått-färgade svansen försvinna iväg bort mot minneslunden i hennes favorit hage. Kanske låter det löjligt men jag saknar henne än idag, i februari var det 7 år sedan vi sågs sist, min bästa vän.

Dagen Bella dog var nog den dagen jag bestämde mig för att jag skulle följa min dröm på riktigt, hon skulle bli grunden till min filosofi med hästarna. Bella gillade aldrig bett, sadlar, sporrar och spön, så oftast röjde vi omkring i en gammal nosgrimma med en roping tygel i rosa-blå glitter. Fullt ös över stock och sten, vallade hönsen, tränade trail och badade i havet, hon älskade allt. Trots alla bråk och alla gånger hon dumpade mig i skogen och gick hem, förmodligen för att jag var en liten skit, så skulle jag aldrig bytt henne mot en annan ponny, jag är så tacksam för tiden med henne.

Efter Bella bytte jag upp mig till pappas stora ropinghäst, en lippizzaner med bara ett öga, sen kom Hercules. Hercules var super ponnyn som jag senare började tävla på riktigt på, lärde mig grunderna i reining, tävlade Extreme Cowboy Race på och lärde mig otroligt mycket. Jag fick rida in honom själv, han var het och livlig i början men tillslut reds han överallt i ett balsnöre runt halsen. Beslutet att sälja Hercules var inte lätt men när han fann sin Elsa och familjen Matre var det solklart att han skulle få bli gammal med dom! Ett beslut jag aldrig ångrat.

Efter det träffade jag Pinkey, min första Quarter. Mitt lilla problembarn, haha. Pinkey är definitionen av Eric Church låt Mr. Misunderstood. Han är ett litet spjuver med alla bokstavskombinationer i boken, plus att han är väldigt osäker. Tydligen så kan han bocka nått så djävulskt men trots allt jag gjort med honom så har han bara givit mig en lätt bock/hoppiskutt. Pinkey har en fysik som är utöver det normala men han har tyvärr inte huvet för att bli tävlingshäst. Press och stress gör att han bara smälter ihop inuti och darrar som ett asplöv. Men som hobbyhäst och tantponny trivs han mycket bra!

Strax efter Pinkey hittade vi Solly, Rödbetan, Rödafaran, det heltokiga röda märren jag fortfarande får gråa hår på. Solly är en perfekt avbild av mig själv, därför går hon mig klockrent på varenda nerv.. Likväl som hon bär alla mina svagheter så bär hon även mina tillgångar. Hon har ett vansinnigt temperament om hon inte anstränger sig för att hålla det under ytan, väldigt dåligt bordsskick (haha!) och otroligt dåligt tålamod med saker hon vill göra/ha. Samtidigt har hon ett hjärta av guld, hon skulle aldrig svika mig eller sin flock, hon är driven, tuff och ärlig, hon är alltid nyfiken på nya saker och redo att lära sig. Varje gång jag ser på Solly så blir jag lite irriterad på mig själv, hon är bara en produkt av vem jag är, jag borde vara bättre. Det är nog min stora Akilleshäl här i livet, mina ständigt skyhöga krav på mig själv. Jag är aldrig riktigt nöjd med min egen prestation, det kan ju alltid bli bättre. Det är nog både en fördel och en förbannelse. Den där ständiga prestations ångesten som hela tiden gnager på en hjälper mig att fortsätta framåt men samtidigt låser den fast mig lite oxå, man måste få göra fel för att lära sig vad som är rätt och fel. Det är inte hela världen om det blir fel, försök igen!

Med åren har jag lärt mig att bara skratta åt mig själv, att inte ta mig själv så seriöst utan att se till att vi har kul och viktigast av allt, att vi förstår varandra. Förr kunde jag känna mig som ett riktigt pucko när jag klantat mig och bara ville sjunka igenom marken och försvinna, idag är det mer “haha! Såg ni?! Fy fan va jag e klantig!” *asgarv* Jag letade och letade länge efter det som skulle göra mig lycklig och nöjd med mig själv, den perfekta hästen, mannen, bilen, sadeln eller vad som helst tills jag till slut träffade botten och nånstans på väg upp hittade jag svaret, lycka kommer inte från något annat än dig själv. Ingen annan än du kan hjälpa dig att bli nöjd med dig själv. Släpp taget lite så för livet dig snart i rätt riktning, se på mig nu. Idag driver jag mitt eget stall med ett 10-tal hästar, eget ridhus, en fantastisk familj och ett helt team av fantastiska människor står bakom mig. Än är jag inte nöjd med mig själv och vem vet om jag någonsin kommer att bli det?! Men jag är en god bit påväg och jag har så många jag vill tacka för allt stöd, spark i röven och för att jag fått gråta på axeln eller gömma mig från verkligheten en stund. Speciellt tack till alla hästarna som gjort mig till den tränare jag är idag, för idag vågar jag kalla mig just det.

–Jag heter Angelique “Aia” Hill och jag är hästtränare. So mammas, do please let your babies grow up to be strong and independent Cowgirls and Cowboys!

 

Foto: LuckyRider

Om Redaktionen

Se också

Perfektionist-fokus • Del 1 – Egenpåverkan på din mentala status

Att vara förberedd inför en tävling är ju A och O, det vet alla ryttare. …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *