Mitt hjärtas hjältar

Hej på er! Hoppas alla klarat sig bra från stormarna som dragit in över Sverige det senaste. Här har lite träd fallit och saker har blåst omkring. Bara materiella saker har tagit skada för vår del.

Som ni antagligen nu vet så har jag sedan 18 års ålder köpt en ponny om året för att få erfarenhet. Jag har fått lära av mina misstag på min egen bekostnad. Jag har kommit upp i fem ponnyer nu. Tre är sålda och två har jag kvar. Jag har redan presenterat de tre som fått nya hem. Idag ska jag presentera min och ”Nellies” resa.

Sommaren år 2013 drabbades min pappa av cancer. För er som har någon närstående som drabbats räcker det säkert att läsa den första meningen. Hela min värld vändes upp och ner, min fina älskade pappa. Att få beskedet var som att gå på en riktig ”knock out”. Pappa lades in akut på sjukhus kort därefter och fick snabbt börja sin strål- och cellgiftsbehandling. Jag var förkrossad. Han fick komma hem lite på helgerna. Han kunde inte prata så han skrev lappar under våra “samtal”. De som känner oss vet hur nära jag och pappa står varandra. Vi träffades knappt den sommaren, jag fick inte höra pappas röst den sommaren. Jag har haft ett stort stöd av framförallt min resterande familj i det här. Jag levde i någon slags mardröm som inte gick att vakna ur. Jag hade svårt för att sova och få vardagen att fungera normalt samtidigt som jag hade ett väldigt bra pokerface när folk frågade om pappa. Jag visade min starka sida. Tills den dagen en gammal vän till pappa skakade tag i mig och frågade ”Rosie, hur mår DU egentligen?”. Det hade jag inte tänkt över alls, jag hade bara följt strömmen. Jag hade inte tid att tänka på mig själv. Jag hade en familj att stötta, jag hade djur som behövde min närvaro och jag hade en pappa som skulle fokusera på att bli frisk. Jag insåg att jag behövde göra något åt mig själv i den här situationen.

Senare den sommaren bläddrade jag förbi lite hästannonser i hopp om att få något annat i tankarna. Längst ner på sidan var det en brun, fantastiskt vacker ponnys ansikte som prydde en bild. Jag klickade in på annonsen. Det gick inte att undgå ponnyns exteriör och kaxiga utstrålning. Det stod inte mycket mer än höjd, ras, föräldrar, pris och ”säljes till unghästvan”. Jag bestämde mig för att ringa på annonsen, jag behövde något nytt att gå in helhjärtat i. Något som kastade om vardagen. Det kom fram att ponnyn inte var så mycket gjord med och jag fick känslan av att de ville bli av med henne helst igår. Jag drog min standardreplik ”Får jag henne för x antal tusen så tar jag med transporten och kommer ner imorgon så känner vi av varandra och känns det bra för båda parter så tar jag med henne hem”. Ägaren var inte svår att övertala. Filip åkte självklart med nästa dag och när vi svängde in på gården möts vi av en ”breathtaking” ponny uppe på en kulle. Den lilla flocken kom rusande ner och var nyfikna på vad som dolde sig i transporten. Vi möttes av en trevlig kvinna som fött upp ponnyn. Vi tog en snabb titt på det lilla yrvädret och bestämde oss för att det kändes bra. Kontraktet skrevs och det var dags att få in ponnyn från hagen och lasta. Vi hade en bit att åka och ponnyn hade åkt transport en gång som föl så jag hade laddat upp med repgrimma och transportskydd. Jag hann precis knäppa första knäppet på det första skyddet innan det small till. Det var ben och skydd i ungefär halva stallet. Jag fick en blick av Filip som var lite oroande och svarade med ett leende. Vi struntade i skydden och fick på den treåriga ponnyn på släpet. Hon skrek lite efter sin mamma och resterande hästar i flocken den första biten. Tillslut var vi hemma och resan såg ut att ha gått bra.

Vi bestämde oss för att kalla ponnyn ”Nellie”. Hon släpptes in till min andra ponny Quickly som satte henne på plats direkt. Det tog ner hennes lite för höga tankar om sig själv vilket var bra. Nellie var tuff. Jag började hennes träning samma dag. En oerhört kvicktänkt ponny som var typiskt treårstrotsig. Nellie har alltid trott så bra om sig själv så även om hon inte varit överdrivet mycket hanterad så har hon aldrig varit rädd för något. Det hon har varit skeptisk mot har hon anfallit. Att säcka ut den här ponnyn med skrämselsaker har bland annat lärt mig hur fort en ponny kan få tag på en ikeapåse och trycka ner i sanden med sina knän och bita sönder i tusen bitar. Hon vände upp och skulle ”ta” allt som var obehagligt. Även oss människor när vi kom in med mat i hagen. Jag gick inte in i hennes hage utan något att försvara mig med på säkert två månader och då hade jag ändå min bästa vän ”Q” där som gick emellan hela tiden och matade sparkar mot Nellie. Jag fick känslan av att den här ponnyn kan ta min kapacitet till sin gräns och jag hade ingen pappa att be om hjälp av praktiskt. Det var bara att fortsätta och försöka överlista den alldeles för smarta ponnyn. Jag började lägga om mitt schema för Nellie då mina ikeapåsar snart var slut. Vi började träna lite mer lekfullt och försökte bygga upp något förtroende. Jag kom på idén att om jag lär henne att ligga ner så kan hon ju i alla fall inte anfalla påsen. Sagt och gjort, en metod som fungerade till och med!

Att sadeltämja och sitta in Nells var inga stora problem. Hon kände lite så att sakerna satt fast, det var allt. Filip har hjälpt mig mycket med Nellie och förhoppningsvis lärt sig en hel del. Han var med mig varje ledig stund under pappas sjukdomsförlopp så vi har gjort en stor del av hennes utbildning tillsammans. Nellie visste att jag var ledsen, jag har nog torkat tusen tårar i hennes päls på halsen. Hon började ta hand om mig och hon tog sitt ansvar. Hon släppte in mig i hennes liv tillslut. Nellie var inriden och inkörd den hösten.

Idag är Nellie fem år och en stor del av mitt liv. Den här ponnyn har gett mig så mycket. Hon visste att hon kom för att ge mitt psyke en utmaning för att undgå verkligheten en stund. Vi jobbade i en bubbla där bara hon och jag existerade. Jag tror jag behövde det. Likaväl som att jag behövde att hon mjuknade upp lite i den stund det kändes som jag tagit mig vatten över huvudet. Eller att hon gav sin fulla närvaro när jag behövde gråta ut kring hennes hals. Att utbilda Nellie till en westernponny har varit ett rent nöje, hon är fortfarande tuff och den sidan är utmärkt när man stöter på nya hinder eftersom hon aldrig blir rädd. Hon är väldigt atletisk och förstående. Hon har alltid en positiv inställning, gnäggar alltid när man ropar på henne och skyndar sig fram. Det är inte ofta hon har några öron bakåt länge, hon ställer upp på allt och är supertrevlig!

Min pappa är igång igen, även om han inte kan bli friskförklarad på några år så hittar de ingenting på hans rutinkontroller. Filip som tyckte Nellie var lite skräckinjagande står ofta med borsten i högsta hugg och kramar den lilla ponnyn. Jag mår bra idag, jag har lärt mig att uppskatta värdet av att få vara frisk och att få ha mina nära och kära i ett välmående. Jag har en ovärderlig tur att få ha en familj vid min sida bestående av både människor och djur. Mitt hjärtas hjältar.

/Rosie

Missa inte nästa nummer! Prenumerera nu! www.luckyrider.se/prenumerera