Nashville – The City of Honky Tonk

Text och foto: Maria Eidvall

 

Har du alltid undrat var man som bäst upplever countrymusiken i dess rätta anda? Svaret är Nashville, huvudstad i delstaten Tennessee i hjärtat av sydöstra USA. Drygt 600 000 invånare bor i denna country- och populärmusikens Mecka. Staden kallas också för Music City of USA och med undantag för New Orleans kan knappast någon annan stad mäta sig med Nashville när det gäller musikprägel. Turisterna strömmar in från alla håll för musiken skull.

Honky Tonk

Det var countrylegender och pionjärer som Ernest Tubb och Hank Williams som lade grunden för honky tonkkulturen i USA i början av 40-talet, en subgenre inom countrymusiken som består av en bar som erbjuder musikalisk underhållning för dess fans. Nashville har lyckats ta detta ett steg längre. Förutom de många genuina barer och musikklubbar längs Printers Alley och Broadway, vars neonskyltar lyser med ”blues”, ”country” och ”honky tonk”, spelas det musik ute på gatorna för dem som inte får plats inomhus. Krogarnas dansgolv är fulla av fans som dansar line dance inför liveband och jublande publik. I en av klubbarna låg Jimmy Hyde’s legendariska Carousel Club vars musik kom att sätta prägel på musikinspelningarna i Nashville med sin enorma spelmansglädje. Genom staden flyter den breda Cumberlandfloden vars stolthet är General Jackson, en hjulångare som förstås erbjuder musik. Till och med dagtid, på gatorna, spelas countrymusik ur stora högtalare vid ett och annat övergångställe. Nashville är med andra ord en synonym till musik för många amerikanare.

Muséumbesök

Vid ett besök i staden får man inte missa Country Music Hall of Fame and Museum som skapades av Country Music Association för att uppmärksamma framstående countryartister. Den skarpsynte ser att till och med fasaden till denna ståtliga byggnad har en musikalisk prägel som efterliknar ett piano. Inuti erbjuds du en intressant resa från countrymusikens ursprung till dagens modernare artister. Här finns även Honky tonkartisten Webb Pierces originellt skräddarsydda bil, en Pontiac Bonneville från -62 med bland annat hästskor på broms- och gaspedal, pistoler på motorhuven och lite varstans i inredningen och ett texas longhorn längst fram med hans namn på.

Stad som aldrig sover

Att en stad aldrig sover har man hört förut. Men när det gäller Nashville vore det att ljuga om man sa något annat. Redan innan solen gått ner börjar det sjuda av musik längs gatorna och man undrar hur det ser ut här om ett par timmar. Den som väntar får se hur neonskyltarna sakta lyser starkare i takt med att solen går ner och musiken höjs ju senare kvällen blir. Vill man inte trängas inne på en fullsmockad honky tonk räcker det med att bara promenera längs gatan då klubbarna tävlar om att höras mest för att vinna gatufolkets öron.

Jag fick syn på ett par häst- och vagnekipage i änden av Broadway.  Tre stora hästar med maffiga vagnar bakom sig stod uppradade längs trottoarkanten. En stor vit valack fångade min blick och jag gick fram för att klappa honom.  Mannen i vagnen bakom, iförd en luggsliten stråhatt och ett vänligt leende, presenterade sig som Hondo Austin. Han tipsade mig om inte allt för stökiga matställen i stan och erbjöd mig även att följa med på en tur när han fick kunder. Hans häst, Pete, var sju år gammal och tillsammans har de i många år erbjudit turister turer med häst och vagn runt ett par kvarter. Det visade sig inte ta lång tid innan han hade raggat upp några kunder som passerade denna ljumma kväll och jag själv fick klättra upp och sitta bredvid Hondo längst fram. Det var lite svårt att förstå hans sydstatsdialekt, men han lyckades göra sig tillräckligt förstådd för att jag lite senare skulle sitta med tömmarna i hand och köra ekipaget längs Broadway. Det var en mäktig känsla att i sakta mak rulla uppför gatan bakom en kraftig häst vars hovars klapper mot asfalten nästan dränktes av countrymusiken från alla honky tonks.

Hondo var, inte så oväntat, före detta countrysångare. Han berättade att fasaden till Country Music Hall of Fame and Museum skulle efterlikna ett piano, vilket jag pinsamt nog inte hade lagt märke till. Vi svängde ner mot Cumberlandfloden som han berättade hade svämmat över tidigare på året. Vattnet hade nått ända upp till byggnaderna som låg närmast floden och restauranger och caféer hade tvingats stänga. Men nu flöt den förbi så oskyldigt tyst och vi vände tillbaka upp mot de andra ekipagen. Jag tackade så gott för turen och erbjöd honom några dollar men han skakade bara på huvudet och sa; ”Det finns saker i livet som inte går att köpa för pengar”. Och med det begav jag mig tillbaka mot mitt hotell, fylld med glädje och massor av nya intryck. För Nashville må vara en musikens stad, men man åker inte därifrån oberörd av dess genuina gemenskap och glädje.