Säg fäbodvall och det klingar genuin svensk sommar. Yvonne Karlberg i Dalarna är en av de få som fortfarande vallar sina djur till fäbodvallen, långt efter att de gamla buffringsstigarna vuxit igen. Det är ett ystert vildmarksäventyr.
Text: ing-cathrin nilsson Foto: rickard forsberg
Sommaren 1957 tog Yvonne Karlbergs svärmor Anna hem korna från fäbodvallen för sista gången. Hon skulle nog le i sin himmel om hon såg hur svärdottern har tagit upp den uråldriga traditionen igen och buffrar, som det heter, djuren genom skogen.
Hon, Yvonne, stockholmskan som förälskade sig i Dalarna och Annas son och blev bondmora på Kallasgården utanför Rättvik, gör i dag en kulturgärning när hon låter sina djur hålla ängarna vid Sandviks fäbodar öppna. Det är inte för överlevnaden, som förr. Det är för lyckan att få bromsa tempot och färdas lite långsammare.
Flytten av nötkreaturen går inte fort, men den är ett äventyr. Yvonne tar helt enkelt med sig sina djur från gården och går. Ja, hon går inte själv, hon rider men förflyttningen går onekligen till fots på hovar, klövar och tassar.
Yvonne har sina vallhundar till hjälp, border collierna Kimmi och Troy, som ska fösa flocken i rätt riktning. Tre kor, sex kalvar och en tjur ska promenera nästan två mil till sommarbetet och det råder lite uppbrottsstämning denna tidiga morgon på Kallasgården. Hundarna anar att det vankas en fin arbetsdag när Yvonne och väninnan Elisabet Olofsson packar sadelväskorna.
Så hämtas klövdjuren i hagen och färden börjar ostyrigt i sicksack innan följet rör sig åt samma håll.
Läs mer i LR nr 6, ute nu!
