Home » Blandat » Ponnytiden- den värsta eller bästa perioden?

Ponnytiden- den värsta eller bästa perioden?

Hej på Er!

När jag stod och borstade min lilla lortgris till ponny här om dagen så for mina tankar iväg. De for iväg till platser vi varit på, stunder vi delat, glada minnen och sönderskrapade knän. Hela kroppen fylldes av värme till min första kärlek, Quickly Barrel Queen.

Quickly är min första alldeles egna ponny. En maxad B-ponny på snart 14 vårar. Korsning mellan shetlandsponny och arabiskt fullblod. När jag var 10 år följde jag med min pappa till ett stall där han skulle sko en häst. Vi hade med transporten och jag anade väl att det var något lurt på gång. Mycket riktigt, väl framme gick vi till en hage med ponnyer. Jag kände ponnyernas mammor väl då jag tillbringat en hel del tid på deras ryggar. En brun liten åring närmade sig oss och i samma veva som jag hälsade på henne så kläckte pappa ur sig ”du får henne om du kan lasta henne”. Mina ögon höll nog på att ploppa ut, min dröm skulle bli sann. Hon klev på transporten till slut vilket blev början till alla våra galna upptåg.

Quickly är min allra bästa vän. Vi har vuxit upp med varandra, vilket har inneburit att hon automatiskt blivit den jag sköljt över med känslor och hon är nog den som besitter flest av mina hemligheter. Det bästa av allt är att hon tycker precis lika mycket om mig för det! Hon har testat mina gränser brutalt. Tänk er en mix mellan shettisens envishet och styrka tillsammans med arabens nerv, smidighet och trogenhet. Det har inte varit helt lätt alla gånger och hon tycker väl det samma om mig, men en sak jag älskar med min lilla ponny är hennes ärlighet. Hon har aldrig medvetet gjort något för att skada mig utan precis när man känner att ”i nästa språng så kommer jag ligga på marken”, då har hon slutat.

För mig har ponnytiden varit det roligaste av allt. Jag fick rida in och utbilda Quickly själv. Det blev en stor lärdom för mig och det förde oss väldigt tätt ihop. Vi spenderade all ledig tid tillsammans. Massa bus, timmar av ryktning, läxläsning i höhögen i boxen, långa promenader, osv. Jag har verkligen haft turen att få en bra förstaponny. Det är viktigt. Jag tror att det formar en väldigt mycket. Samtidigt som det gör en till en ganska tuff ryttare om man haft några åkturer när man blivit lite mer rutinerad. Det har i alla fall lärt mig respekt och ödmjukhet.

Ponnytiden skapade även en hel del kontakter. Man fick lära känna många olika ekipage och ibland när jag tänker på det så blir jag så full i skratt åt vissa ponnyer. De kan vara så uträknande. Jag minns vissa som uppenbarligen hatade sina ponnyer, någon blev rädd och slutade helt med hästar samtidigt som vissa fick nya ponnyer på löpande band. Själv har jag inte enbart haft en dans på rosor med min ponny men jag är uppfostrad med att det som är trasigt fixar man. Vilket jag och Quickly gjort, varje gång. De sägs ju att det som bryts ner blir ännu starkare när det läker.

Sedan är det ju så att ibland klickar det kanske inte bara, vilket är naturligt. Det kanske tar ett par ponnyer innan man hittar en riktig kompis. En själsfrände som speglar din egen personlighet. Jag har förstått att ponnytiden kan innebära väldigt mycket ilska, ångest och tårar. Samtidigt som vissa minns den som den absolut bästa tiden. Några vill skynda sig upp på stor häst och stryka ett sträck över ponnytiden medans några gråter floder när åldern är inne för att gå upp från ponny.

När jag såg några ekipage som skulle gå skilda vägar efter ett bra samarbete slet det så i hjärtat. Jag ville aldrig se min ponny åka ifrån mig, det var inte bara en ponny för mig. Hon är min familj och bästa vän. Min pappa hade full förståelse och han har aldrig pushat mig till att sälja. Däremot visste jag att om jag valde att ha henne kvar så blev det ingen större ponny och det var helt okej för mig. Hon var ju allt jag någonsin önskat.

Vi körde in Quickly i stället som alternativ till ridningen. Nu blev jag ju inte så stor så jag rider henne faktiskt fortfarande. Jag köpte även Nellie, en till ponny som jag skrivit om tidigare som hagkompis. Vad gör man inte för att sin bästa vän ska ha det bra? Sålänge de används och har det bra så tycker jag inte att det är egoistiskt att spara sin ponny. Det gäller att hitta alternativ och verkligen ha viljan och ge tiden till sin ponny.

Jag har inte vuxit ifrån ponnytiden ännu, jag varvar den med de andra hästarna och har jätteskoj. Jag tycker själv det är viktigt att som tävlingsryttare hålla kvar lite i ponnytidens trender. Det är okej att racea i skogen, viktigt att ta sig tid till sin häst i form av att kanske bara ta in den för en ordentlig ryktning eller sitta där i hagen och bara umgås. Det blir lätt annars att det bara blir rutiner och siktet på sina mål som är viktigt, man glömmer lite att ta vara på varandra som bästa vänner.

Vill ni se mer av min vardag så har jag nu startat upp min instagram igen, ”rosieellinor”.

Om Rosie Blomquist

Rosie Blomquist är en 22-årig tjej från Skaraborg som tävlar timed events; barrel race, team penning och team sorting. Hon tränar problemponnier till att bli trevliga ridkompisar och är sambo med Filip, som delar intresset för hästar och hundar.

Se också

Mot alla odds

I två års tid har jag haft en och enbart en dröm. Att tävla Double. …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tre × 4 =