Home » Cowhorse » Staffan Nielsen på svensk mark

Staffan Nielsen på svensk mark

Du som varit ute på tävlingsbanorna i många år känner förstås igen namnet. Staffan Nielsen är lundapojke som via engelsk ridning kom in på western och så småningom blev reined cowhorsetränare.

Text och foto: Åsa Wikberg

dsc_0669Från engelskt till western

Hästar och ridning var tidigt ett intresse för Staffan som efter skolan jobbade på flera olika stall.

–  Jag har jobbat på arabstuteri och haft hand om fölningar och utställningshästar. Jag har även arbetat på galoppstuteri där jag hade hand om hingstar.

– Jag jobbade med hästar periodvis i 20-årsåldern, men var även engagerad i idrott och kampsport. Ibland fick man försaka idrotten för att hästarna tog så fruktansvvärt mycket tid, berättar Staffan när han minns tillbaka.

Westernridning kom han in på genom genom en amerikan som började med turridning vid Örtorfta, ett gods utanför Lund.

– Jag började rida med där och hjälpte sedan till att hålla i turerna. Jag ville lära mig allt om westernridning men insåg samtidigt att det var väldigt likt den engelska ridningen, att man vill ha kontroll genom handen, säte, skänklar. Staffan såg att det fanns mer att lära och ville åka till det bästa stället för att göra det.

–  Det här var i början på 90-talet och jag visste att folk höll på med western här hemma, men det såg inte riktigt ut som jag sett bilder på hur det skulle vara. Jag tänkte att nu ska jag göra som jag gjort innan –  jag lära mig av de bästa och de finns i Kalifornien. Jag hade hört talas om vaqueros och buckaros.

 

Åkte till Kalifornien

Staffan fick tips av sin amerikanske vän att skicka ett brev till Chambers of Commerce för att söka ställen han kunde jobba på.

– Det började droppa in svar varje vecka från olika ställen där jag kunde komma och jobba. Jag åkt till Kalifornien och där kom jag i kontakt med en kille som tog hand om en ranch i Sierra Nevadabergen utanför Bakersfileld. Det var ett centrum för vaquerotraditionen och jag fick jobba med honom uppe i bergen där han drev en stor ranch.

Staffan ville lära sig allt om hur man tränar hästar med hackamore, two rein och fick en reined cowhorse som reds på spade bit.

– Jag hade lite flyt, för han kände en som var släkt med Zera Barrian som var störst inom reined cowhorse vid den tiden.

Fler erfarenheter

Grunden i vaquerotraditionen var hur man på ett lätt och smidigt sätt kan få hästarna, utan bruk av något våld, till partners. Hästarna måste också vara mentalt och fysiskt klara för träningen.

– Den jag förmodligen lärde mig mest av vid den här tiden var Douglas Williamsson som också var i Bakersfield. Han var två gånger Snaffle Bit Futurity Championship och Hall of fame.

– En annan person som jag fick mycket livsfilosofi ifrån, som lärde mig om många av de oskriva regler som finns inom vaquerotraditionen var en man som hette Chuck Hitchkock. Både han och hans pappa var California vaqueros.

Så där var Staffan, red med och lärde sig av riktiga buckaroos men bestämde sig 1996 att det var dags att åka hem till Sverige igen.

– Jag kom hem med all kunskap jag fått  i arbetet där borta och gillade inte riktigt vad jag såg här hemma. Hur folk tränade för att få hackamorehästar –  det stämde inte alls med traditionen. Det blev så att jag åkte ner och jobbade i Tyskland istället. Där blev det träning av cutting, cowhorse och reininghästar. Jag tävlade också rätt intensivt.

Kring år 2000 flyttade Staffan hem till Sverige igen och med sig hade han flera fina tävlingshästar, bland annat Docs Peppy Leo som han vunnit mycket med i både reining och cowhorse i Tyskland.

– Jag tänkte att nu är de nog mogna för att lyssna vad jag har att säga om hästar för jag har hållt på med det här i många år, säger Staffan på sitt uppriktiga sätt.

 

dsc_0677Kärleken slog till

Han slog sig ner hos Terrence Mc Fadden utanför Skara och startade träningsverksamhet. Det visade sig vara en lyckträff för på samma anläggning bodde blivande hustrun Katarina som hyrt en vindsvåning och stallplats.

– Det var kärlek direkt vid första ögonkastet sen var det kört, utbrister Staffan. Det var synd att jag inte kunnat träffa henne tidigare, för då hade jag kunnat älska henne längre.

Träningsverksamheten växte och även Staffans bror Pehr blev engagerad, som uppfödare.

– Pehr födde upp och jag tränade hästar, men sedan slog lågkonjunkturen till och det blev dåliga tider. Få kunder som kunde lämna hästar i träning och dessutom ett klimat med  mycket prat bakom ryggen. Det var inte roligt. Jag vet ju vilket slit det är att ta fram en häst och lyckas på tävling, oavsett gren. Varför kan man då inte glädjas med dem det går bra för? Jag förstår det inte.

Paret bestämde sig för att flytta till USA för att arbeta där med det de gillade allra mest – hästar.

Läs mer i LuckyRider nr 7 2016. Prenumerera här: www.luckyrider.se/prenumerera

Om Redaktionen

Se också

Bra utrustning- en billig försäkring

Hej! Hoppas ni haft en bra helg. Vi har varvat träning med kalas och två …