Home » Blandat » Stiwings – mot alla odds

Stiwings – mot alla odds

Det finns de som övervinner problem i sitt liv och så finns det Emilie Stiwing. Trots en svår sjukdom har hon kvalat till World Show 46 gånger. Efter tredje transplantationen mår hon bättre än på många år och planerar framåt.

Text och foto: Åsa Wikberg

 

Du som brukar besöka westerntävlingar har säkert sett den lilla tjejen som navigerar sina hästar genom de mest trixiga trailbanor som om det vore den naturligaste sak i världen. Hon har att brås på också, mamma Madeleine, som är en omtyckt instruktör och även hon framgångsrik på tävlingsbanan. Men det finns en komplicerad sjukdomshistoria som båda fått fightas med under alla år. Emilie föddes nämligen med en svår sjukdom vilken upptagit en stor del av deras liv.

– Din historia är ju väldigt unik Emilie, berätta!

– Ja, det säger de på sjukhuset också, det är inte jättemånga som har organ från tre olika donatorer. Jag är ju född med cystisk fibros, det är egentligen det som är grunden till alla mina problem. Det är genetiskt, så det går inte att göra så mycket åt egentligen. Det här gör att salthalten blir för hög i kroppen, så alla kroppsvätskor är för sega. Vanligtvis får du symptom i lungorna, magen eller tarmarna, berättar Emilie.

När Emilie var bara sex månader gammal fick hon dubbelsidig lunginflammation och man upptäckte efter en tid att hon led av sjukdomen som kom att prägla hela uppväxten med bland annat diabetes och astma. Idag har Emilie genomgått sin tredje stora transplantation, av lungorna denna gång –  tidigare har hon fått ny lever och njure transplanterad. Dessa framtidsutsikter skulle kunna stoppa vem som helst, men inte Emilie och hennes mamma. Båda har redan en lång och framgångsrik tävlingskarriär som hela hemmet vittnar om med väggar täckta av rosetter och prisstatyetter som står överallt där det finns plats.

Nära döden

Hästarna har alltid spelat en stor plats i Stiwingarnas liv, Madeleine startade som jockey och Emilie har sedan barnsben fått hänga med på det mesta.

– Jag började tävla när jag var nio, då hade jag en liten B-ponny som jag red hoppning, dressyr och lite fälttävlan på. Sen tävlade jag faktiskt Juniors (Emilies numera pensionerade tävlingshäst Docs King Calibar) pappa några gånger i western.

När Emilie var 13 år var hon riktigt sjuk, faktiskt döende, och Madeleine försökte desperat hitta ett sätt att få Emilie att kämpa.

– Hon var oerhört sjuk och läkarna började förbereda oss på att Emelie inte hade så långt kvar att leva. Jag frågade henne vad hon helst av allt ville göra och hon svarade ”fälttävlan”. Genom ett förskott på arv från min mamma så kunde jag köpa en fälttävlanshäst till henne, berättar Madeleine.

– Så 1992 betalade jag 100.000 för en 13-årig ponny som hade haft en benfraktur, käkbensfraktur, han var buköppnad, lite hostkänslig, han kunde inte åka i något annat än lastbil och han kunde inte stå på halm, ler Madeleine åt minnet.

Att ponnyn betingade en bra slant redan då var ingen slump, han hade gått åtta SM, fem NM och tre EM i fälttävlan och alltid nollat i terrängen.

– Men det var helt otroligt, det var som om det var meningen att hon skulle ha den här hästen. Hon hade bara 50% lungkapacitet kvar, och fyra månader senare, med hjälp av den här ponnyn och bra mediciner så hade hon 117 % lungkapacitet.

Emilie kom med i det svenska ponnylaget och tog lagguld i de Nordiska mästerskapen med d-ponnyn som kom att betyda mycket för den lilla familjen.

Docs King Calibar

Att det skulle bli westernridning för Emilie var inte helt självklart.

–  Mamma red ju western och när jag red fälttävlan så var jag anti ”nä, jag ska aldrig rida western, jag ska aldrig ha en quarter, jag ska aldrig ha en hingst”. Det gick jättebra, skrattar Emilie.

– Vi var på fälttävlan nere i Skåne och så ringer de och säger att det har fötts en liten buckskinhingst. Sen morgonen efter när vi kom hem så tittade jag över boxdörren, ser bara rumpan på honom och säger rakt ut ”det där är min häst!” Så mamma köpte honom samma dag och gav honom till mig. Han är quarter, han är hingst och han är jävligt bra på western så då fick det bli det. Men han har gjort allting annat också, berättar Emile.

Med den lilla hingsten, som döptes till Docs King Calibar, har Emilie kvalat till World Show hela 46 gånger, i western riding, horsemanship, trail, ranch riding, hunter hack, hunter under saddle, hunter quitation och halter. ”Junior” torde med detta vara den mest all aroundmeriterade hästen i Europa. Han har även kvalat i cutting och i paradgrenen western riding han har en vinstprocent på över 85%.

De har knipit fler SM-medaljer än vad Emilie kan minnas och även vunnit EM i trail och tagit brons i senior western riding på EM. På världsrankningslistan, de topp 10 hästarna i världen, han har stått tre gånger i halter och en gång i western riding.

– Vi har även hoppat, 1,45m har han hoppat på träning. Han har hoppat fälttävlingsbanor, han gör piaff –  lite illa men han kan. Han gör passage, spansk skritt, han stegrar och bugar och ja, han gör allt.

– I dressyrens världscup kan de ibland briljera med att ligga på volt och göra byten, det gör Junior också. Vi gjorde en uppvisning på en ridskola och Emilie låg på volt och galopperade och gjorde byten, jag tror det var 52 byten i vartannat. Klockrena vartenda ett, inflikar Madeleine stolt över sin dotter.

– När han vann EM så vann han med åtta poäng, det är nog rekord fortfarande tror jag.

Hur kan en häst då bli så fantastiskt framgångsrik… och i så många olika grenar?

– Junior är en fantastisk häst, det förstår man när man håller på med andra hästar, han är inte en dussinhäst. Han är verkligen en på miljonen, säger Madeleine.

– Han är så intelligent, han vill alltid vara till lags, han säger aldrig nej, inflikar Emilie.

– Han är så ursnäll. Sedan är Emilie en jätteduktig ryttare och hon har fått rida bra hästar. Det började egentligen med att hon fick rida på Meesa Hesa, Juniors pappa. Han kunde ju allting och var väldigt drillad när han kom från USA. Jag har aldrig sagt till Emilie att det är svårt med vissa saker, utan jag har bara sagt ”ja men gör det då”, berättar Madeleine.

– Då får man aldrig den här mentala spärren att det ska vara svårt, utan jag har alltid bara tänkt att vadå, det är väl skitenkelt, det är bara att göra. Men förutom allt jag lärt mig av min mamma har jag även ridit för några väldigt duktiga instruktören genom åren, avslöjar Emilie.

Starka band

Junior är idag pensionerad från tävling och de senaste åren har man sett Emilie med en av hans avkommor, Calibers magic touch (Linus). Under årets tävlingssäsong kunde man se Emilie tävla med en syrgastub i sadelväska bakom sadeln. Innan lungtransplantationen i höst hade Emilie under flera år upplevt en försämring och hade svårt att få luft. Hennes sjukhusvistelser har också påverkat Junior, på ett sätt som ingen kunnat förutspå.

– Den här hästen och Emelie har en fantastisk relation. När hon blev levertransplanterad så fick de efter två veckor akutöppna igen. De som tog hand om hästarna vid tillfället berättade att Junior blivit helt tokig i sin box vid samma tidpunkt, han slängde sig mot väggarna och var helt vild.

Junior har idag 28 avkommor och Emilie har koll på dem alla. Linus, den avkomman Emilie behållit, är på god väg att bli en lika speciell häst som sin pappa.

Mamma personlig assistent

Sedan 1997 har Madeleine arbetat som Emilies personliga assistent och de två lever i ett symbiotiskt förhållande på grund av sjukdomen. Hur klarar man som mamma att ha stressen med sjukdomen över sig hela tiden och så länge?

– För det första har du inget val, you gotta get through it. Sen är både jag och Emilie sådana människor att glaset aldrig är halvtomt, det är alltid halvfullt, om du förstår vad jag menar. Det har varit min ambition att avlasta Emilie med alla de tunga bitarna som hon inte måste göra själv, säger Madeleine.

– Jag måste ju säga att jag har lagt väldigt mycket av oro och det här med att hålla reda på saker som har med sjukdomen att göra på mamma. Jag har koncentrerat mig på att må så bra jag kan, förklarar Emilie.

Madeleine visar flera skåp fyllda med livsviktiga mediciner och man förstår att det har varit och är en hel del att hålla reda på. Men hon förklarar att hon förhoppningsvis inte kommer behöva jobba som Emilies assistent så länge till.

– När jag vaknade från lungtransplantationen insåg jag ganska fort att jag inte har astma längre, och det var en helt ny känsla. Jag har haft astma dygnet runt i 10-15 år, så jag undrade ju ”kan man må så här bra?” Sen efter ett par dagar så började jag inse att ”shit jag har ju tre gånger så mycket lungor som jag haft på länge” och det blir bara bättre och bättre. Jag andas bättre än vad jag gjorde för 20 år sedan, det är rätt häftigt faktiskt. Och jag kan rida lätt igen! Jag har inte orkat rida lätt de senaste 6-7 åren, förklarar Emilie euforiskt.

Tufft ekonomiskt

Att tävla på hög nivå, hålla hästar och samtidigt ha en ekonomi som inte tillåter några större utsvävningar gör det extra tufft när längre sjukhusvistelser blir nödvändiga. Men fotograf Mi Ritzén kläckte en idé under sommaren och tillsammans med två vänner startade hon en insamling genom en Facebookgrupp.

– Det var liksom för att mamma inte skulle behöva fundera på hur hon skulle göra när jag låg på sjukhuset, för hon sa ju ”jag har inte råd att bo på hotell, jag får bo i bilen”. Det tyckte Mi var hemskt och startade den här insamlingen och det blev ju jättestort! Så det var häftigt och när de berättade det så trodde både jag och mamma att vi skulle dö av hjärtinfarkt, det var så läckert.

– Alla dessa uppmuntrande ord vi fått på Facebook och messenger och sms. Folk har varit helt otroliga, vi är så tacksamma. Det var livsomvälvande på många sätt, säger Emilie.

Drömmen

Efter att under många år varit begränsade av Emilies sjukdom tittar nu mamma och dotter Stiwing framåt och planerar. Att bli självständig, flytta till eget och allt det där Emilie inte kunnat göra på grund av sjukdom tidigare, är det något som står för dörren?

–  Nej, faktiskt inte. I och med att jag har levt så här i 38 år så är det ganska läskigt att vara så kallad ”frisk”, jag har ju inte provat det förut. Helt frisk är jag ju inte, jag äter ju fortfarande massa mediciner och har andningsgymnastik ett par gånger om dagen och sådant, säger Emilie.

– Min dröm är att vi två tillsammans ska ha en liten träningsverksamhet, för Emilie har magiska händer, hon är verkligen jätteduktig. Men vi får se, det viktigaste är ju att hon kan andas, det är ju helt fantastiskt.

– Sedan har vi bestämt att vi ska uppfylla en lång, lång dröm jag och mamma. Vi ska åka till USA och hälsa på en god vän och sedan ska vi försöka få åka till mina idoler, Charlie Cole och Jason Martin och titta och kanske få rida en lektion eller två. De har High Point performance horses i Texas och har den hästen i världshistorien med flest poäng i western riding, han har 2.500 poäng. Tanken är att vi ska göra det i november nästa år när mitt flygförbud hävts.

Emilie ska även satsa mer på Calibers Magic Touch, Linus.

– Planerna för honom är att nu kan vi ju faktiskt träna, innan har han mest gått på rå talang. Så vi har väl siktet inställt lite grann på tävlingen Americana. Vi gör det som är kul, han är likadan som Junior, positiv till allt.

Vem var det som sa att hästarna ofta blir en spegelbild av sin ägare!

 

 

 


 

Om Redaktionen

Se också

Ny häst del 2

Okej. Ni som läst första delen har väl antagligen listat ut att Topz är vår …