Home » Livsstil » Sunt bondförnuft på Ryasjö Hästgård

Sunt bondförnuft på Ryasjö Hästgård

Med hästen som arbetskamrat kommer man nära naturen, säger Lars-Åke
Johansson som genom många års arbete med hästar har skaffat sig en gedigen
kunskap och erfarenhet. Denna delar han gärna med sig av.

LR 1/2008
Text och foto: Lena Holmgren

[private]

Jag har varit fixerad vid hästar i hela mitt liv. Som liten lekte jag häst nästan för jämnan och trodde nog ibland att jag var en, berättar Lars- Åke Johansson medan han med van hand placerar selen på Vättes välformade rygg.
Den stiliga, nordsvenska hingsten står i stallgången utanför sin rymliga box. Han ser avslappnad ut. En kaskad av tät pannlugg hänger ner över den ljusa mjölmulen och mellan några ostyriga tagelslingor tittar kloka ögon fram. Strax bakom Vätte står fyra pampiga kamrater uppradade på led. Selade och klara väntar de lugnt på kommande uppgift. Här syns inget rastlöst skrapande med hovarna.


Föräldragård

Lars-Åke har haft förmånen att få vara med från början. Hans pappa var även han hästkarl.
– Tyvärr gick han bort alldeles för tidigt men jag hann lära mig mycket av honom ändå. Han var och är fortfarande en av mina stora förebilder.
Lars-Åke är smärt byggd men händerna avslöjar att det inte är kontorsarbete som i huvudsak upptar hans dagliga sysslor. Nävarna har den form som bara hårt och fysiskt arbete kan ge. Idag är han femtioåtta år och har sedan många år brukat föräldragården Ryasjö i Sexdrega, några mil sydost om Borås. Gården ligger vackert placerad på en höjd. I sluttningen nedanför det gula boningshuset sträcker sig en böljande hage ända ner till spegelblanka Ryasjön. Bortom åker- och hagmark tar skogen vid. Tiden för höstbruk är inne, men det syns ingen traktor så långt ögat kan nå. En skylt strax intill gårdens infart förklarar varför. Med tydliga bokstäver står det – Hästen i centrum.
– Jag känner varje liten sten på dessa sjuttiotvå hektar. Med hästen som arbetskamrat kommer man nära naturen, säger Lars-Åke och stryker Vätte över den raka nosryggen.


Hästen som levebröd

Lars-Åke Johansson är yrkeskusk och har varit det i hela sitt liv. Hans fru Kristina delar också det stora intresset. Tillsammans har de tre barn. Under alla år så har gården och hästarna varit familjens enda inkomstkälla. Idag är barnen vuxna men de två yngsta döttrarna, Annica och Katrin har fortsatt i spåren. Katrin hjälper till med verksamheten vid sidan av sitt jobb på Broline travstuteri.
– Gården är för liten för att drivas konventionellt, tyngden ligger på hästverksamheten. Förutom att vi använder dem i allt skogs- och jordbruksarbete så bedriver vi avel med Nordsvenska hästar, samt har hingsthållning. Vi tar också emot alla typer av raser för såväl inkörning, inridning som problemlösning.
Genom alla års arbete med hästarna har Lars-Åke skaffat sig en gedigen kunskap och erfarenhet. Denna delar han med sig av på bästa sätt. Han håller kurser, föredrag och utbildning. Naturbruksgymnasiet i Svenljunga anlitar honom som lärare till skolans hästinriktade linje. Eleverna får lära sig hästhållning och körteknikens ädla konst, såväl teoretiskt som praktiskt.


Vårat arv och våra rötter

– Jag vill värna om vår egen hästkultur här i Sverige. Utan att på något vis anse att det ena är bättre än det andra så vill jag slå ett slag för vårat arv och våra rötter. Det som idag kallas horsemanship kunde lika gärna heta sunt bondförnuft. Men det smäller väl inte lika högt, skrattar Lars-Åke och kisar finurligt under kepsen.
När han vigde sitt liv åt hästarna på sextiotalet var mekaniseringsivern inom jord- och skogsbruk i full gång. Att hålla på med brukshästar ansågs nästan lite mossigt. Nu var det traktorer och maskiner som skulle effektivisera jordbruket. Hästen fick mer en uppgift som ridhäst och fritidssysselsättning. Sedan nittiotalet har den också en självklar roll inom upplevelseindustrin. Men oavsett vad hästen ska användas till så krävs det kunskap för att tillvaron med den ska bli till glädje.
– Någonstans på vägen glömde vi kanske bort att ösa ur den brunn av genuin kunskap som fanns här, hos våra förfäder. De som hade hästen som arbetsredskap och där samarbetet var en förutsättning för att livet skulle fungera. I dag har westernkulturen slagit rot i vårat land och det är positivt på många sätt. Men för mig är det inte så mycket nytt, bara nya trendiga termer. Och visst har det väl gått lite långt när man åker omkring och tjänar pengar på en häst som kan stå still.


Nordsvenskar i synnerhet

Familjen Johansson har tjugo egna hästar. Majoriteten består av Nordsvensk men här finns även fyra Shetland, en korsningsponny och en ardenner. Sist nämnda fick Kristina när hon fyllde jämt. Klockan tolv på natten blev hon ombedd att bege sig till stallet. Där stod en knubbig och fem månader gammal ardennerhingst med rosett runt halsen.
Lars-Åke älskar hästar i allmänhet men kallblod och Nordsvensk i synnerhet.
– Lär man sig att spela rätt ackord så blir nordsvensken en underbar vän och samarbetspartner. Den passar till det mesta, är stark, tålig, smidig och dessutom trevlig att titta på. Till min stora glädje så har rasen fått ett riktigt uppsving under senare år. Det märker vi på ständiga telefonsamtal, från norr till söder, om hästar som önskas köpas. Betäckningssiffrorna stiger och likaså priserna. Vi har tre avelsston igång. Ett av dem betäcks med en hingst utifrån, annars är det Vätte som är pappa till våra föl, säger Lars-Åke med en stolthet i rösten som inte går att dölja.
Han talar varmt om den nu trettonåriga hingsten som har tio diplomston och tre godkända hingstar efter sig.
– Vätte är inte bara snygg, han är stabil i skallen också. Det är definitivt ingen leksak, man måste visa vem som bestämmer. Men det är en fantastiskt rolig häst att jobba med och det går att spänna för vilka redskap som helst – griplastare, höhiss, hölastare – han har viljan och är inte rädd det minsta.
Lars-Åke leder ut Vätte från stallet och tömkör honom bort till vagnsskjulet strax intill. Här står en lättare lastvagn med timmerstockar på flaket. Hingsten kliver vant in mellan skaklarna och spänns för. Sedan bär det iväg på en tur utmed grusvägen som ligger blöt efter förmiddagens ihärdiga regnande. Lars-Åke påpekar hur viktigt det är att hästen arbetar på ett riktigt sätt för att få ut mesta möjliga av den samt för att undvika skador.
– Oavsett om hästen ska användas för dressyr eller dra en vagn så är grundträningen densamma. Den ska trampa under sig och gå med eftergift i nacken.
I en sluttning redovisas hur Vätte fördelar vikten på fram- respektive bakdel för att hålla emot i upp- och nedförslut. Lars-Åke står nu på marken en bit ifrån och fjärrdirigerar sin arbetskamrat. Det går som en osynlig tråd emellan dem. Med en bakåtvänd vinkning får han Vätte att backa med lasset uppför krönet. Hingstens ländparti sänker sig i kraftansträngningen så att den långa, tjocka svansen släpar i backen. Bakselen sluter tätt mot de muskulösa skinkorna.
–  Att utrustningen passar och sitter korrekt är A och O, påpekar Lars- Åke och visar med handflatan som måttstock hur selen ska ligga an i förhållande till hästens kroppsliga egenskaper.
Plötsligt hörs ett klapprande mot grusvägen. Det är dottern Katrin som kommer ridande på nordsvensken Nicke. Den tjugoåriga valacken är ett bra exempel på att rasen kan hålla sig vid god vigör långt upp i åldern. Nicke rör sig smidigt i de olika gångarterna. Ekipaget visar också några konster som kräver vighet. På kommando kliver Nicke upp med framhovarna på Vättes timmervagn. Stunden senare, på ny signal från Katrin, som sitter stadigt i westernsadeln, stegrar han likt en ståtlig stridshingst.
–  Den hästen gillar verkligen att showa och i skogen är han stark som en oxe, skrattar Lars-Åke.


Förmänskliga inte hästen

Tillbaka i stallet blir det dags för en fikarast. Överallt är det ordning och reda. Seldon, träns, grimmor och redskap har sina bestämda platser. Stallets övervåning består av ett stort luftigt loft, anpassat för utbildning och konferens. I ena änden finns ett mindre kök. Vi slår oss ner och Lars-Åke berättar med inlevelse om några av de hundratals hästar som gått genom hans händer. Han ger även råd om sin syn på hästhållning.
–  Många hästar rör sig alldeles för lite idag och får för mycket mat. Ge sjutton i att förmänskliga hästen.   Tänk på att den är ett levande kraftpaket. Det ligger i dess natur att vilja arbeta. Självklart ska träningen vara väl underbyggd och utan häftiga överraskningar, men hårt arbete främjar hälsan och gynnar samarbetet. Jag förespråkar också en så tidig hantering av hästen som möjligt, mycket kontakt och beröring från fölets första levnadsdag. Träna det tillsammans med mamman. Precis som de gjorde förr. Är det ett bra sto för hon över sina goda egenskaper och man har hur mycket som helst att vinna.


Colosseum

Efter fikat väntar en överraskning. Lars-Åke och Katrin placerar nordsvenskarna Valle, Nicke, Lukas och Damm i bredd framför en märklig blå liten vagn med eldsflammor på sidorna. Far och dotter jobbar på i samförstånd. Under en nästan ordlös kommunikation hamnar alla remmar och anspänningskedjor på plats. De fyra hästarna står helt still under de minuter det tar. Deras utsmyckade träns blänker i solen som precis har tittat fram. Lars-Åke berättar att de vackra huvudlagen är inhandlade hos Amishfolket under en resa i USA.
–  Nu ska du få se Ryasjö förvandlas till Colosseum, säger han sedan och kliver upp i den lilla romarvagnen.
Först några varv i skritt och trav, sedan bär det av i galopp. En jeansklädd Ben Hur i keps styr sina välsvarvade springare kors och tvärs över det sluttande gärdet. Manarna fladdrar och de skäggiga hovarna dundrar i marken. Det är en härlig syn! Lars-Åke måste ha en väl utvecklad simultankapacitet som kan hålla ordning på de fyra kraftpaketen. Kanske hans tid som trummis i dansbandet Manfreds kan ha bidragit till det.
– Man ska ha kul tillsammans, utropar han varefter ett tydligt ptrooo ljuder och hästarna saktar av.


3000 m3 massaved & timmer

Under eftermiddagen står det skogsarbete på schemat. Ett mer traditionellt hanterande av hästarna tar vid, men det blir inte mindre underhållande för det. Lukas och Damm sätts för en timmervagn, en s k griplastare. I fören skjuter en lång kran ut och i änden på den sitter en gripklo.
– Efter ”Gudrun” och ”Per” blev det mycket jobb i skogen. I runda tal har vi kört ut tretusen kubikmeter massaved och timmer. Ett sådant jobb stärker verkligen banden mellan människa och häst, poängterar Lars-Åke.
Han smackar till och hela ekipaget börjar röra sig framåt för att strax försvinna in i skogens gröna famn. Gran och tall kantar den barrbeströdda vägen och en härligt frisk doft sprider sig i luften. Det syns att hästarna trivs i detta element. Framme vid en hög med timmer stannar de på lågmält kommando. Lars-Åke fäster tömmen, startar griplastaren och vänder sig om ett halvt varv uppe på kuskbocken. Med säker hand manövrerar han sedan spakarna och den ena stocken efter den andra lyfts upp på vagnen. Kranen liknar en modern och långhalsad dinosaur som slår käftarna om sitt byte. Men järndjuret skrämmer inte radarparet Lukas och Damm. De långhåriga kompisarna står stadigt på plats och plockar lite förstrött av det ris som bjuds på marken.
–  Väl inkörda hästar kan mycket väl konkurrera med de maskiner som används i småskaligt skogsbruk idag. Dessutom är det ett betydligt mer skonsamt sätt att hantera skogen på, påpekar Lars-Åke.
Med ett välfyllt lass, som vilar på vagnens sex kraftiga gummidäck, vänder vi kosan hemåt igen. Jag får förmånen att hålla i tömmarna. Vilket härligt perspektiv och vilken dynamisk kraft, man blir ödmjuk!


Allsidig träning

De träningshästar som kommer till Ryasjö hästgård är här i genomsnitt två och en halv månad. Sedan är det dags för examensprov och ägaren får komma och ta del av vad som hänt i utvecklingen.
–  Hästar ska tränas så allsidigt som möjligt. Alla raser, oavsett mål, mår till exempel bra av tömkörning och körning. Dragarbetet bidrar till rätt muskulatur och bärighet. Dessutom får de vänja sig vid linor, remmar och ljud av skiftande karaktär. En av träningshästarna som är här nu är en American Saddlebred. Den är långbent och gänglig med ganska dåligt utvecklade muskler. Han har fått börja dra lite stock i skogen och trivs utmärkt med det.
– Att kliva fram i den kuperade terrängen har fått honom i bättre form och mer uppmärksam på var han sätter sina hovar, förklarar Lars-Åke.


Ekologisk balans med häst

Om han vann en massa pengar så skulle de användas till en stor rid- och körhall. För Lars-Åke är hästarna en självklar del av livet och han gläds mycket åt att få jobba med ungdomar som vill odla hans tankegångar vidare.
Han är aktiv medlem i föreningen Nordsvenska hästen där han har rollen som pr-ansvarig. Lars-Åke värnar om ekologisk balans och hoppas och tror att allt fler vill förvalta naturen på sina småskaliga jord- och skogsbruk med häst. Efter ett besök på Ryasjö hästgård verkar det både vettigt och naturligt.
– Kom gärna tillbaka till sommaren när det är dags för höskörd. Då kör vi hästarna med hölastare och höhiss. Det är horsemanship det, avslutar Lars-Åke med ett leende!

[/private]

Om Redaktionen

Se också

Gry Johannesen på White Stallion Ranch

När LuckyRider besökte White Stallion Ranch för nio år sedan träffade vi Gry Johannesen från …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tre × ett =