Home » Westernbloggare » Jason Patterson » Thank god for horseshoers! Del 2

Thank god for horseshoers! Del 2

Hej, god dag!

Tillbaka till Bill.

Jo det var som så att han var så van vid att jobba ensam utan sällskap av själva hästägaren att man fick inte hålla i hästarna. Han brukade binda hästarna vid pickupflaket som han hade byggt om till en flatbed (pickup utan det vanliga flaket utan en platt järn konstruktion utan sidor) för att komma åt sina verktyg och hade plats att binda hästar på.

Men i vilket fall som helst ville man som hästägare inte, under vilka som helst omständigheter, hålla i hästarna när han skodde. För det första Bill kunde explodera precis när som helst. Han var alltid snäll mot hästarna. Stod inte hästen still var det ägaren som fick utskällningen. Man ville inte göra något för att störa honom pga av konsekvenserna som kunde bli.

För det andra ville man inte vara anledningen att han blev så uppjagad att han fick en astmaattack och dog.

Det var aldrig jag eller pappa som ringde Bill utan min mamma, han var en gentleman och skulle aldrig vara oartig mot en kvinna även om han var på dåligt humör

Min mamma och pappa hade köpt en fin unghäst från den lokala hästhandlaren, en skimmel, men när han kom fram hade han inga skor.

Jag kunde inte varit mer än 13 år gammal då och en dag stod det en lapp på köksbordet skrivit av min mor där det stod, Bill dyker upp på eftermiddag, hämta skimmeln åt honom.

Eftersom jag visste hur lynnig Bill var hade jag hellre att det hade stått Städa ditt rum eller Din lärare ringde och sa att du ska ha kvarsittning under resten av terminen.

Hur som helst, efter att jag kom hem från skolan gick jag direkt ut till hagen, drog en grimma över huvudet på skimmeln sen band upp honom vid hästtransporten som stod vid tomten. Alltså ”eftermiddag” kunde ju betyda allt mellan 13.00 och 18.00, så jag band upp hästen tidigt av ren självbevarelsedrift så att Bill inte skulle behöva vänta.

Jag stod sedan och väntade på Bill i sällskap av en skimmel valack.

Efter några minuter fick jag tråkigt, så jag hämtade ett lasso ur garaget, drog fram en roping dummy, ( ett plasthuvud med horn fastsatt i en höbal). Jag drog sedan ut dummyn på vår stora infart som var täkt av singel, sen började jag kasta.

Jag stod nog inte mer än 7 meter ifrån hästen, som inte verkade bryr sig om att jag svingade ett lasso bakom honom, utan han stod och vilade på ett bakben med det andra krökt vid kotan medan han viftade bort flugor.

Jag hade nog inte stått där mer än 10 minuter förrän jag hörde en pickup som kom körande och visste att det var Bill.

Bill hoppar ur bilen, hälsade, sedan börjar rota i sina verktyg på pickupflaket, han verkade nöjd med min placering av hästen och lät honom stå vid hästtransporten.

Hans son var min bästa kompis, jag var van vid Bill och hans temperament och som vän till hans pojk hade jag vissa förmåner vilket betydde att han hade ett visst överseende med mina brister, men det kunde gå åt andra hållet med. Om jag gjorde något för att reta upp honom fanns det inget regelverk, när det odjuret släpptes lös, FY S%&¤N!!!

Bill började arbeta omgående. Han skakade som vanligt, svettade och muttrade medan han gjorde sitt arbete.

Efter ett tag fick jag tråkigt, så jag plockade upp mitt lasso igen, sen började att kasta på dummyn. Jag såg inte hur det kunde störa hans arbete och i bästa fall kunde Bill ge mig lite ”tips” eftersom han var en superduktig roper.

Han tog ett bakben och jag fortsatte att kasta. Bill stoppade i söm mellan läpparna, vilket var lite komiskt att titta på när man tänker på hans darrande.

Bakbenet gick inte så bra för Bill märkte jag medan jag kastade, man hörde hur det skrapade i singeln och Bills röst hördes med jämnt mellanrum, Bill är nog den enda människan jag känner som kan uttala en fin och rund ”WHOA” med hela käften full med söm.

Han sa WHOA oftare med mer frekvens och en nyans av irritation och då tänkte jag ”Det var fan att den där skimmeln inte kan stå still.”

Jag var duktig på att kasta lasso, och om jag kastade 100 gångar träffade jag 99. MEN den dagen missade jag och det skulle bli den olyckligaste miss jag någonsin har haft under mina 30+ år med ett lasso i handen.

De nästa 10 sekunderna gick i slow motion, som om hela världen stod still och jag såg på i chock och ren förskräckelse på eländet som utspelade sig. Jag gick fram till dummyn, med en enorm kraft och fart på lassot, kastade som jag alltid gjorde, och missade, missade STORT! Lassot rörde inte ens vid dummyn utan den landade framför som ett lösflygande jävla gräsklipparblad i singeln och jag såg förskräckt på medan små stenar, singel och grus växte upp ur backen som en liten tsunami och pepprade både Bill och röven på den där skimmeln.

Bill, spottade ut sömmarna över backen, skrek som en gris som hade hamnat under en palltruck, skimmeln började skutta år sidan, sen drog hastigt bakåt mot grimskaftet. Bill slungades iväg, släppte bakbenet men höll sig på fötterna.

Min hals blev torr, hjärtat stannade och när dammet hade lagt sig stod jag ansikte mot ansikte med en stycke förbannad och påtagligt uppretad hovslagare.

Mina vänner, blicken jag fick var nästan från djävulen själv. Det finns inte en eld i helvetet som brann med en sådan intensitet. Han såg ut som om han saknade ögonlock, sen började Bill ge mig var som skulle bli en utskällning av episka och legendariska proportioner.

Eller ”utskällning” är nog fel ord, jag tror inte det finns något ord för vad jag fick, det hamnade istället i området mellan en uppsträckning och en verbal avrättning. Det var en Death Metal sångare med målbrott, en grävling med rabies möter Pavarotti, en pitbull som fäller en inbrottstjuv mitt i natten. Utskällningens utskällning fick jag, om dom hade haft världsmästerskapet i utskällningar hade dom avbrutit tävlingen och förklarat han vinnaren på fläcken.

Fy fan. Han berättade allt jag var, allt jag inte skulle bli, vart han skulle stoppa det där lassot och vart det inte skulle få plats. Jag fick veta mer om livet och det engelska språket på 15 sekunder än vad jag hade lärt mig på en hel termin i skolan. Han skakade, spottade och skällde sen skakade spottade och skällde lite till.

Jag kände hur muskulaturen i ansiktet smälte neråt samtidigt som min kropp växte uppåt i samma takt som hans ord mötte mig som en tryckvåg.

Det där lassot trillade i singeln precis där jag stod och plockades inte upp under resten av hans vistelse.

Sen skodde han färdigt medan jag försökte göra mig så osynlig som möjligt.

Efteråt stod jag, i chock, i en stund av reflektion och sårslickande medan hans bli försvann i ett dammoln. Det där misstaget gjorde jag inte om.

Som tur var var Bill inte långsint. Efter den där incidenten satte jag uppepå pickupflaket när Bill dök upp, jag sade inte ett ljud, kanske ställde någon fråga hit och dit men för det mesta lät honom prata när han kände för det, vilket inte var särskilt ofta. Incidenten gjorde att jag kollade närmare på det han sysslade med och gav mig en hel ny respekt för det han gjorde, hans skicklighet, samt vilket slit han genomgick, trots att hans åkommor.

Jag tror att han hade velat lägga av många gånger, han hade ju andra jobb som cowboy, men vem skulle ersätta honom? Nej, där och då fanns det ingen annan. Jag tror att han såg det som sin plikt att se till att hästarna fick skor så att människor kunde fortsätta med sina dagliga rutiner. Han spelade en central roll i det stora hela, men fick väldigt sällan någon tacksamhet för det.

Han, till skillnad från vanliga företag, hade 2 helt olika kunder med olika viljor, den tvåbenta och den fyrbenta. Han hade kunder som skulle bli nöjda och hästar som skulle hålla, inte bara där och då utan i framtiden också. När jag ser tillbaka på det hela så var det Bill som höll rancherna igång, utan hans insats hade inte något annat spelat någon roll, inte pengarna, inte arbetet av en cowboy, inte ens vädret, för att utan hovslagaren hade vi inte haft något att göra.

Bill stämplade in en respekt för hans yrka, som finns hos mig än idag. Jag upptäckte med åren att Bill inte var så tjurig egentligen utan att hans bördor var mer än vad mina unga ögon kunde se. Han hade ett gigantiskt ansvar för att göra människor och djur nöjda. När han fick sköta sitt arbete hände det inga otrevliga incidenter och i fortsättningen lärde jag mig att hålla mig ur vägen när hovslagaren var på besök och håller tyst till min bästa förmåga. Senare i livet blev han min mentor i på många olika områden; roping, livet som cowboy och livet i allmänhet, än idag är han en av mina största förebilder. Jag kommer aldrig att glömma Bill, eller den där uppsträckningen.

Det finns otaliga människor här i Sverige och i hela världen, som Bill, som jobbar till svetten rinner på sommaren, som jobbar på den kallaste morgonen utan stämpelklocka för att ta hand om människors ögonstenar, deras käraste ägodelar. Folk som kör en sista runda i mörkret när dom är trötta, utan OB, för att slå på nya skor då dom vet att någons barn ska iväg på en träning morgonen därpå. Dom jobbar utan kontrakt eller avtal. Dom är människor som väcks tidigt av ett samtal från en panikslagen förtvivlad ryttare som ska tävla om mindre än ett par timmar för att slå på en oväntad tappsko. Eller en som Bill som reser 40 kilometer för att sko en ensam valack, inte pga han ville, då mer jobb kallade åt ett annat håll, utan pga. vi var trogna kunder och han kände ett ansvar. Jag har haft många tillfälle där mitt eget levebröd hängde på en hovslagares vilja, dom kanske har suckat, men har i slutänden alltid dykt upp när det gällde.

Dom är som jag ser det ”the unsung heros” av en bransch som riktar ofta sin blick åt andra håll vid framgångar, men någonstans finns det en hovslagare med röven i vädret, en person som sliter från morgon till kväll och ser till att det hela snurrar, och jag är väldigt glad och tacksam att dom gör det. Japp, dom tar betalt, men lite beröm har aldrig skadat någon. 🙂 Tippar hatten, salut och tummen upp!

Give your horseshoer a hug, och ha en fin dag!

Missa inte nästa nummer! Prenumerera nu! www.luckyrider.se/prenumerera

Foto: Istockphoto

 

Om Jason Patterson

Uppvuxen på en boskapsranch i Texas lärde sig Jason svinga lassot innan han kunde prata. Han har tränat för många kända tränare och tävlade som rodeocowboy med roping som specialitet mot några av de största i branschen. Idag bor Jason med sin fru Anna och två söner i Småland och fritiden upptas ofta av skrivande, bland annat i LuckyRider.

Se också

Ny bok av Hearts & Horses

Lagom till julklappstider kommer Mikkel Oster, Hearts & Horses, ut med en bok som säkert …

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.