Home » Westernbloggare » Jason Patterson » This is me.

This is me.

Hej!

Jag hoppas att ni mår bra och att ni inte plågas för mycket av vinterkylan.

Om ni har läst Lucky Rider så kanske ni har råkat läsa min krönika, 3 sidor informativ/icke informativ babbel längst bak i tidningen, kanske inte. Om ni har varit aktiv inom westenridning under 2000-talet så kanske vi har t.o.m. träffats. I vilket fall som helst så tycker jag att en liten presentation är på sin plats.

Jag heter Jason Patterson, nej det är inte det roligaste efternamnet att ha i ett land där de första fem bokstäverna stavar till en mjölkproducerande kroppsdel men jag har lärt mig att leva med det, inte heller har det varit rolig att gå genom livet med ett förnamn som förknippas med en seriemördare ur en skräckfilm, men det är för sent att göra nåt åt det, jag har i alla fall ingen ansiktsmask.

Om jag skulle beskriva mig själv i hästannons format skulle det se ut så här:

USA import, 38 år, okomplicerad och medgörlig vid all hantering, lastning går sisådär. Ställer aldrig till bråk i hagen, går gärna ifrån flocken men är dock benägen att öppna box dörrar/grindar. Är krubbitare, har tävlats men är nu halt i båda höger bak och vänster fram. Gillar kel, att bli ompysslad, sommardagar och mat. Är något vinterfet men kan köras igång närsomhelst. Tjurig vid arbete, men kan tävlas i tids/kogrenar ifall någon har tid och tålamod. Är som en Cadillac, tillverkad för bekvämlighet inte hastighet dvs. 7.000 sek utan moms eller kvitto, priset kan diskuteras.

Jag bor i Småland med min underbara familj bestående av min fru, våra söner, en Australien Shepard som heter Tess och en västgötespets som kallas Jax. Hmmmm, en Texas-bo, ranchbarn, och cowboy som numera kallar Smålands mörka skogar sitt hem, hur går det till? Det ska jag förklara under resans gång genom i både bloggen och krönikan, men man kan väl anta att min skapare har en livlig fantasi och en stor portion humor.

Jag tycker inte att mitt liv har varit mer intressant än någon annans egentligen, men när jag sätter mig och tänker på det så har jag fått vara med om en del, jag har sett en del av världen och fått lära mig 2 olika kulturer båda i själva livet och i hästlivet. Oavsett vad jag har gjort i mitt liv, var jag har hamnat har jag fått använda mina två passioner, Hästar och skriveriet. Dessa passioner, saker jag har ägnat mitt liv åt, har inte gjort plånboken tjockare på något sätt men har berikat mitt liv på ett sätt som inte går att förklara! De fantastiska Människorna, djuren och upplevelserna som har kommit och gått har varit otaliga och lämnat djupa positiva spår i mitt livs väg.

Gus McCrae i filmen Den Långa Färden sa, ”Ain’t nothing like riding a fine horse through new country.” Sanna ord! Och jag har haft förmån att göra detta på båda sidorna av atlanten. Jag är inte lika aktiv inom hästbranschen längre men jag fick se världen genom en hästs öron under de 35 första åren i mitt liv och har samlat på mig kunskaper, och unika upplevelser för att räcka 2 livstider. Inte minst har jag med mig fantastiska minnen som jag bär med mig efter all dessa år med hästar som är ett fantastiskt djur!

Hade någon sagt till mig när jag var 15 år gammal, eller även 18 år gammal, att jag skulle leva och bo i Sverige skulle jag ha sagt att dom var galna eller att dom behövde lägga ifrån sig whiskeyflaskan sen skriva in sig på rehab omedelbart! Men det blev så. Livet blir inte alltid som man tror det ska bli.

Jag började mitt liv i de ogästvänliga terrängerna i ranch and red dirt country i nordvästra Texas i en liten by som heter Benjamin. Platsen jag kommer ifrån är inte den färgrikaste utan ganska platt och torrt men kompenserar genom ett fantastiskt djurliv, ranchkultur, frihet, ett vitt öppet landskap och färgstarka människor. Det är inte alls konstigt att se en häst bunden utanför affären där eller se cowboys köpa mackor med sina chaps och sporrar på, det är klassiskt amerikanskt westernkultur.

Öster om Benjamin ligger min familjs ranch som är ungefär 5000 hektar, stor enligt många men ganska liten jämfört med de andra rancherna som lång runtomkring, bl.a 6666 ranch, Pitchfork ranch och Waggoner Ranch som nu har annonserats ut till försäljning.

Jag växte upp med djur, båda hästar och kor, samt en passion för ranchlivet, djur och roping som jag ärvde av mina föräldrar och Farfar LaMoyne Patterson. Jag kan berätta mer om detta för den som vill läsa men om vi hoppar fram till året 1998, då jag var 21 år gammal, befann jag mig på en ranch som heter 0-bar, som fanns norr om Benjamin på andra sidan av South Wichita River.

Min familjs ranch var inte tillräckligt stort för att försörja båda mina föräldrar och mig som vuxen så vid sidan av fick jag söka arbete på andra rancher i trakterna som en s.k. ”Day worker.” eller ”Day trash” som det så poetiskt hette.

Ägarna till den ranchen jag jobbade på då var inga fattiga människor, damen i familjen var arvtagerskan till företaget som ägde ölen Budweiser. Hon hade växt upp i nordöstra USA med moderniteter, förmögenhet och bekvämligheter men sökte sig som tonåring ute i trakterna kring Benjamin för att vidga sina vingar, leva och arbeta med westernkulturen samt djur. Hon bodde då på en ranch i Texas, Pitchfork ranch, som hennes familj ägde.

Anledningen att jag berättar detta är att det var pga. av båda hennes förmögenhet, barndom och flytt från rikedom i nordöstra USA till Texas som gör att jag sitter här i Sverige idag.

Hennes familj var så pass välbärgad att dom hade råd med tjänstefolk när hon var barn, även deras grannar hade folk som jobbade i husen. Bland dessa städerskor som bodde granne med hennes familj var en dam som hette Greta. Greta hade immigrerat till USA från en ö i Blekinges skärgård som heter Malkvarn.

Greta fick en dotter i USA som blev, som barn, bästa och livslånga vänner med kvinnan som ägde ranchen jag jobbade på, eftersom Greta jobbade i grannhuset. Dottern gifte sig med en businessman och startade upp en hopphästanläggning i North Carolina, men höll kontakt med sin rike vän under åren. Greta var faster till den mannen jag kallar min svärfar idag. Det här kan jag skriva om hela dagen, men jag vill göra en lång historia kort.

En tidig morgon i April 1998 satte jag och åt frukost med de andra cowboys som skulle arbeta med brännmärkning. Jag hade jobbat där i ca. en vecka när damen i familjen sa att hon skulle få besök ifrån North Carolina. Besöket hon skulle få var inte en person från USA utan en tjej från Sverige, en kusin till hennes bästa kompis, som var på besök i North Carolina. Jag som var mest intresserad av roping, festande och att jaga vild boskap genom buskage, sket fullständigt i henne besök. Jag hade ingen aning var eller vad Sverige var och lät nyheten gå in i det ena örat och ut det andra. Min inställning och mitt liv skulle ändras väldigt hastigt nästa dag.

Morgonen därpå trampade jag in i köket med skitiga kläder, sporrar som klingade på hälarna, påsar under ögonen efter att ha varit ute med grabbarna kvällen innan och hade ett morgonhumör som en grävling som blivit skjuten i röven med ett luftgevär. Den morgonen som jag trodde skulle bli en morgon lik alla andra blev inte alls det utan det blev morgonen mitt liv ändrade riktning.

In i köket kom en tjej gående, en vacker sådan med brunt hår, ögon gröna som smaragd och ett ansikte som en ängel. Jag trillade nästan av min stol och vaknade direkt utan en droppe koffein. Hon presenterade sig som Anna.

Under de kommande dagarna följde Anna med oss när vi arbetade. Hon satte stadigt i en sadel och brydde sig inte om värmen, dammet eller den tuffa miljön. Jag var väldigt blyg då och det tog ett par dagar innan jag vågade säga ett ord till henne.

Hon pratade med bruten engelska, men var väldigt trevlig, lätt att prata med och något försynt.

Jag hade aldrig bjudit ut en tjej på den tiden, och jag hade inga planer på att bryta den trenden. Men jag blev beordrad av damen på ranchen att ta Anna med mig på en date….annars var min anställning hotad.

Annas och min första date ledde oss ute på en ridtur på min familjs ranch och slutade med middag, 6 månader senare hamnade jag i Sverige på besök där hon och jag blev kära i varandra.

2 år senare frågade jag min flickvän Anna, som bodde i Texas med mig då, om hon ville gå ut till fållorna och borsta min häst, en skimmel. Jag tyckte hon kunde kamma ut hans svans då jag hade, utan hennes kännedom, knutit och gömt en förlovningsring i hans trasslade långa gråsvarta hår. Hon hittade den, jag gick ner på mina knän i båda grus och hästskit, hon sa ja…..and the rest is history! Ibland blir man föst runt som en ko, men fösaren är ödet istället för en cowboy. Whoooo…..nu är jag helt slut!

Jag hoppas att ni som väljer att följa min blogg får ta del av mina upplevelser och erfarenheter som jag delar gärna med mig om allt från hästar och kor till glädje, kärlek och sorg, jag har haft en stor dos av samtliga.

Min svenska är lite knackig, grammatiska/stavfel kan utan tvekan förväntas, jag ber om ursäkt på förhand. Mitt skriveri handlar aldrig om politik, religion eller nyheter, det finns redan gott om nyhetskällor inom dom ämnena, om ni vill läsa om något kontroversiellt kommer ni inte att hitta det här.

Min blogg kommer att handla om livet, med eller utan häst, mina erfarenheter som cowboy, tränare och människa här på jorden. Ha det gott! Jason

Missa inte nästa nummer! Prenumerera nu! www.luckyrider.se/prenumerera

Foto: Carina Kvist

 

Om Jason Patterson

Uppvuxen på en boskapsranch i Texas lärde sig Jason svinga lassot innan han kunde prata. Han har tränat för många kända tränare och tävlade som rodeocowboy med roping som specialitet mot några av de största i branschen. Idag bor Jason med sin fru Anna och två söner i Småland och fritiden upptas ofta av skrivande, bland annat i LuckyRider.

Se också

Ny bok av Hearts & Horses

Lagom till julklappstider kommer Mikkel Oster, Hearts & Horses, ut med en bok som säkert …

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.