Senaste nytt
Home » Blandat » Trägen vinner Jan Persson

Trägen vinner Jan Persson

Kan man lyckas i reining utan tillgång till moderna faciliteter som inomhusridbanor med underlag som blandats efter konstens alla regler och tävlingsarenor på en armlängds avstånd? Ja, Jan Persson kan, alltså går det. Om man är tjurskallig nog det vill säga.

text och foto: åsa wikberg 

Det var ett tag sedan LuckyRider besökte Härjedalen men i sommar var det dags igen. Målet för resan var Häljesund som ligger mitt emellan Åre och Östersund, vackert belägen vid Storsjön och med milsvid utsikt över Oviksfjällen.

Här bedriver Jan och Åsa Lindman ridverksamhet och tränar reining.

När jag svänger in på gården slås jag av att stället är större än vad jag trott. Timmerhus, ridbana, stallar och ridhus. Allt ser ut att vara i toppskick. Mot mig på gårdsplanen kommer en senig och väderbiten man. Det är Jan Persson. Själva huvudpersonen i den här artikeln.

Gården ligger vackert med hagar som sluttar ner mot Storsjön. Jan och Åsa bor här med familjen som består av barnen Jacquelin 17 år, Julia 12 år och Emil 7 år.

Vi slår oss ner i sommarsolen och låter oss väl smaka av de nybakade bullar Åsa svängt till på morgonen. Med är också Claes Berntner, han började som kund men har blivit som en i familjen och bor numera på gården.

Hela familjen är hästintresserade. Här med barnen Jacquelin 17 år och Julia 12 år. 

 

Jone Bixo visade vägen

Som många andra i norra Sverige blev Jan introducerad till hästar och westernridning av en välkänd figur, Jone Bixo. Jone var den första i Sverige som bedrev fjällridning.

– Det var nån bekant som tyckte vi skulle fara och rida en fjälltur med Jone Bixo. Det var ju väldigt roligt, men vi hade noll koll på vad vi gjorde. Sen sen började vi träna kontinuerligt –  vi red där en gång om året i några år, skämtar Jan.

–  Jag köpte en gammal nordis som jag ställde hos Jone. Han var en inspirerande karl. Sedan var det någon westernclinic i den vevan med Per Larsson. Jag hade ju ingen aning om vad en clinic var, men vi var med och sen var man liksom fast, för det var ju riktigt skoj.

Jan var då i 30-årsåldern och hästar var lika med nordsvenska travhästar. Inte konstigt då travet är stort runt Östersund och Wången ligger här.

– På den tiden var det nordsvenskar som gällde. En av mina första hästar var Busan som gick bort häromåret. Hon blev 27 år. En jättetrevlig, superbra travnordis som jag både körde och red. Hon vann allt som fanns att vinna i hela norrland. Jag tror jag har Sveriges högsta reiningscore på henne –  86 poäng. Det var plus 2,5 på allt, säger Jan och hela bordet brister ut i ett gapskratt och börjar spekulera hur han manipulerat den kvinnliga domaren för att få så högt score, då 80 egentligen är det högsta som går få.

– I början var det mest nordisar och nån arab på tävlingarna, men i slutet av Busans karriär var det quarter man vann emot. Vi vann i pleasure och allt. Sen blev hon riddarhäst i Jämtlandicum i sex år. Då åkte vi runt på riddarspel under sommaren, berättar Jan vidare.

Så småningom övergav Jan nordisarna för american quarterhorse och han har aldrig sett tillbaka.

– Den första var ett sto från södra Sverige, henne har min syster fortfarande kvar. Henne var det lite för mycket nerv i så det blev aldrig något av henne. Det var för mycket go i henne för att bli en reininghäst. Men det ändras hela tiden vad man tycker är bra eller dåligt i en häst. Mycket som man var bekymrad om för tio år sedan som en häst gjorde, det fäster man ingen vikt vid idag.

– Ju äldre man blir desto mer förstår man att mycket löser sig och man behöver inte hänga upp sig på om unghästen börjar stöka lite. Men överhuvudtaget är det ett generellt problem att hästar blir stökiga för att de tränas för lite. De äter för mycket och tränas för lite, säger Jan.

Hur kom det då sig att det blev just reining som han fastnade för? Östersund är ju inte känt som ett reiningmecca precis..

– Reining är det absolut roligaste, utbrister Jan. Sen är det ju så mycket träning- och tävlingstillfällen här uppe och många tränare som man kan lära sig av, skämtar han vidare.

– Det fanns inte så mycket annat att satsa på –  ponnyhoppning eller reining. Trikåer det gillar jag inte så då vart det faktiskt jeans som fick gälla. Alla skrattar gott.

–  Jag gillar reiningträningen mer än alla andra träningar när man tränar en häst. I grunden är det samma filosofi jag använder i all träning, vare sig det är en reininghäst en travhäst eller hopphäst. Hästen får göra fel och så visar jag att det är så här vi ska göra. Jag kanske har en ung travare som ska bi storstjärna i Frankrike, men jag tränar den som den skulle bli reininghäst. Med den disciplinen som man sätter på en reininghäst. För det finns inga andra hästar som är så lydiga. Så är det ju, det finns inga andra som kan mäta sig med dem på uppförande, vett och etikett. Samtidigt ska det vara så mycket gas i dem.

-Jag tror att jag har en viss förmåga att träna hästar. Att kunna läsa av varför den gör det den gör. Vet man inte varför kan man bli orättvis mot hästen. Det är också den känslan att veta hur mycket man ska kunna pressa hästen, att kunna läsa av var gränsen går och känna vad som är på gång. Men det tar tid att lära sig rida bra.

 

Träning och hästis

På gården bedrivs både enskild träning, man tar emot träningshästar och så har man ridlekis, eller som det kallas här ”Hästis”.

– Vi har barn från 6:an och neråt. De kommer med skolskjutsen på eftermiddagen och antingen så hämtar föräldrarna eller så tar de en senare skolskjuts hem. Man kan även ta privatlektioner med Jan och då är det en och en oftast eller som max grupper med tre personer, berättar Åsa som är den som har hand om barnverksamheten.

– Jag är ju lärare och har ridit hela livet, jag är en bra pedagog men ingen hästtränare. Jag har fem bra hästar som Jan tränat upp som vi använder.

– När det är vuxna som börjar rida lektion hamnar man ganska snabbt i att nu får du skaffa egen häst och börja träna, fyller Jan i. Hästar är min grej, jag gillar att träna folk också, men är mer förtjust i att träna häst, berättar Jan som brukar kunna kombinera detta.

– Folk köper ofta en unghäst som de lämnar för inridning. Under tiden får de möjlighet att rida lektioner på våra hästar. Det är ingen idé att sätta en okunnig ryttare på en otränad unghäst. Då tar det sådan tid, blir bakslag och man blir aldrig klar. Det är lite som en fabrik, man ska producera nånting. Hästen kommer hit och den ska bli bra. Jag vill lämna ifrån mig en bra produkt. Ägaren kan väl få klappa på den lite under tiden, men får inte sätta sig på den innan jag säger att nu är du och hästen redo för det.

Jan berättar att det blir mer och mer vanligt att folk lämnar hästen i träning under en längre period för inridning eller tillridning och även att man återkommer år från år.

– Vi får hästar av alla raser, varmblod, halvblod, islänningar och quarter där kunden köpt en dyr häst och sedan vill man ha den ordentligt tränad eller inriden så man lägger en slant på det också. När sedan hästen är en klar ridhäst så kostar ju en bra häst lika mycket som en dålig häst att äga.

–  Nu börjar folk förstå att om man lägger ut pengar på en bra häst så ska man även satsa en slant på att få den till en bra ridhäst. Man upptäcker att det är ganska trevligt att rida en skolad häst, så de lämnas ofta för lite service och rekond. Det blir fler och fler som kommer några månader per år på våren. En del kunder är halvblodsuppfödare som sedan säljer hästarna söderut som hopphästar. Även travhästar lämnas i träning hos Jan för att bli tama, lära sig vett och etikett och bli inkörda.

– Sedan går de vidare till en proffstränare, på Östersundstravet kanske. Är det stökiga unghästar som bråkar så får de ofta komma hit igen efter sommarsäsongen för lite bootcamp, berättar Jan.

– Vi har fått flera kunder som hänger kvar som ofta har en häst i träning. Vi har också kunder som tycker att det är smart att ha hästen uppstallad här på vintertid för då kan man också rida för Janne, berättar Åsa vidare.

Emil 7 år tränar inför sin tävlingsdebut som skulle ske i Uppsala dagen efter vårt besök.

 

Nytt ridhus

Ett nybyggt ridhus ståtar på gårdsplanen vilket öppnat nya möjligheter både för den egna träningen och för verksamheten.

– Det är bara andra året vi har öppet året runt, tidigare stängde vi under vintern och öppnade i maj. Då kom det en bomb på åtta hästar direkt per månad i fyra månader.

Pistförare

Vintertid arbetar Jan heltid som pistmaskinsförare i Bydalsfjällen.

– Då startar man tidigt på morgonen och kommer hem i skaplig tid på eftermiddagen så man hinner rida ett par hästar på eftermiddagen. Åsa avslöjar att det är hästträning och framförallt reining som är Jans stora intresse och det som upptar honom all ledig tid.

Under vintern, från Lucia till första maj har han jour sju dagar i veckan och arbetar sju dagar i veckan. I gengäld är han ledig med betalning resten av året.

– Förr hade vi ofta tränare som var här regelbundet och jag åkte söderut på träningar till exempel när Fredrik Thomsson var i Sverige. De senaste åren har det blivit lite mindre men desto mer webbaserad träning med till exempel Shawn Flarida och Clinton Anderson.

– Man får passa på också att fråga om hjälp och tips när man är ute på tävlingar så man inte fastnar, säger Jan.

– Men man skulle önska att nivån i Sverige blev högre, vi skulle behöva komma upp ett par poäng i nivåerna. Men man måste rida på väldigt bra hästar om man ska lära sig rida bra.

Inflyttad hjälp

En av kunderna på gården har faktiskt flyttat in. Det är Clas Berntner som på grund av hörselproblem fick lov att sluta sitt jobb som pilot. Han blev hästkarl istället.

– Det började med att jag köpte en häst. Jag hade knappt sett hästar innan men köpte en hannoveranarkorsning som jag förstås gick bet på. Så fick jag tips om en kille i Jämtland som skulle kunna hjälpa mig. Jag träffade Janne på Wången första gången. Han stod på trappan i boots så jag tänkte att det måste vara han. Så lämnade jag hästen här. Men eftersom jag var ganska mycket ledig på sommaren hjälpte jag till att snickra och greja på gården, berättar Clas.

– Första sommaren bodde han i ett tält och sen en sommar bodde han i flaket på en pickup, inflikar Janne. Och då sa vi va fan Clas du måste ju flytta inomhus. Då bodde han i ett rum uppå.

Klas som hade hus i Härjedalen tillbringade mer och mer tid hos Jan och Åsa i Häljesund.

– Sedan sålde jag huset och hade faktiskt bara bil, transport och häst kvar. Jag hjälpte till på en ranch i Småland ett tag men så ringde jag hit och hörde om de inte behövde hjälp. Sedan dess är jag kvar, förklarar Klas som även han är reiningbiten.

– Nu äger jag inte mer än vad som får rum i kofferten på bilen, det är egentligen ganska skönt, filosoferar Klas som för tillfället är utan egen häst men på jakt efter en trevlig individ som är färdig att tävlas. Ett sto han importerades från USA blev inte den tävlingshäst man hoppats på då hon troligtvis skadades under transport. Stoet är nu avelsmärr på Hawkhill Ranch där även två av Jan och Åsas avelsston står för betäckning när vi är på besök.

 

Bondtrimmad eu-moppe

I Östersund är det inte så många som tränar reining, men en av de få förutom Jan och Clas är Mikael Körner som även han haft framgångar på tävlingsbanan. Grabbarna samarbetar förstås med träning och tävling.

– Han har alltid en häst i träning här, just nu Pinoccio som vi hoppas ska tävla i höst och så har han några bra treåringar på gång, avslöjar Jan.

– Vi har clinic en gång i månaden återkommande. Men det är lite svårt att få ett stort kundunderlag. När man kommer ner på Axvalla är norrlänningarna lätt räknade, berättar Jan som trots att anläggningen ligger långt från södra Sveriges arenor och tävlingar ändå ligger högt i placeringslistorna.

– Egentligen borde det vara praktiskt omöjligt att komma ner till Axvalla och vinna på en bondtrimmad eu-moppe från Östersund och tävla mot folk som ridit inomhus i 15 år, säger Jan fundersamt.

Clas inflikar:

– Det ska ju vara omöjligt att träna reining med brodd på ishalka och sen kommer våren och första tävlingen. Då ligger snön fortfarande kvar här, våra hästar ser ut som myskoxar och har varit broddade till dagen innan vi åker söderut, då slår man på sliders.

Att åka från vårvinter i norra Sverige till sommartävling söderut är inte alltid okomplicerat.

– Det var en tid vi hade lite problem med vår hingst, Earlenas Pep N Smart. När vi åkte hemifrån var det snö men när vi kom till Bökeberg var det ju sommarvarmt och det brann i huvudet på hingsten. Stona där nere brunsta och det var bara hormoner hela hästen. Jag fick rida halva natten för att han skulle skärpa till sig, han var så hingstig.

– Jan var ute på ridbanan och kämpade med hingsten och jag var därinne för att kolla när han skulle in och rida Han kunde inte vara inne på framridningen för då skulle hingsten attackera alla som var där, berättar Clas.

– Det var som att sitta på en raket, avslöjar Jan. Inte så att han skulle betäcka men han ville in och slå ihjäl alla kändes det som. Han fick bli valack så småningom men vi har två avkommor efter honom.

På gården är man noga med att barnen inte närmar sig hingstar.

– Det var faktiskt Curt Baté som inprintade det. Jag fick möjlighet att rida med honom några somrar och rida in hästar, berättar Jan.

– En riktigt hästkarl. Han var ju den som tillsammans med Buck Brannaman arbetade med filmen Mannen som talar med hästar. Han varnade alltid för att hingstar kan vara förklädda monster och det är alltid då du vänder ryggen till som de tar dig. Det kan ta femton år innan det brinner i huvudet på dem, men kom alltid ihåg det, sa han.

Hur har du kunnat lyckas så bra trots mindre bra förutsättningar som avsaknad av inomhusridbana, kallt klimat och långt till tävlingar och träningar?

– Jag vet inte, kanske man är jävligt tjurig, säger Jan.

– Jag kan ju säga jag har träffat få människor i mitt liv som är lika tjurig som du, så oroligt målmedveten eller om man ska kalla det sjukligt beroende. Det är varenda dag, varenda minut. Det finns inget annat i huvudet på honom, avslöjar Åsa.

–  Och det är samma intresse om det är en travhäst som bits och parkas. ”Det här måste jag få till, det här måste gå att få till” dygnet runt, året runt. Det är ju -30 grader och kolsvart här uppe på vintern, men i alla år har han suttit däruppe på ridplan och galopperat i volter – efter att han pistat från fyra på morgonen. Han kommer hem, lägger ungarna, sätter på sig skoteroverallen och går ut. Med bruten axel och ibland brutna revben. År efter år, han är ju för fan 56 år. Han är inte 20 längre, utbrister Åsa.

– Brutna revben är inget hinder att rida, man sitter lite snett bara, flinar Jan smånöjd.

– Micke Körner och Clas är likadana, sådana som bara jobbar och nöter. Jag tror det är alla timmar som gör att det blir så mycket bättre än förutsättningarna, tror Åsa.

– Men det var ju samma på din nordsvensk när du kunde komma ner och vinna alla grenar i norrlandsmästerskapet fem år i rad, pleasure, reining, trail, horsemanship på samma häst. Det är det som gör det, kan inte vara nåt annat. Den som tränar mest blir bra.

Om Redaktionen

Se också

Två viktiga lärdomar från Americana 2017

Ja, detta blev ett långt inlägg. Men jag säger bara, det är värt att läsa. …