Bridle Horse: Hackamore (del 1)

I denna serie skall vi titta närmare på processen att ta en häst från hackamore hela vägen upp i bridle enligt den allt mer populära Kaliforniska Vaquero traditionen. Träningsredskapet hackamore utgör vår startpunkt och är den alltigenom viktigaste pusselbiten i denna process.

Inledningsvis bör också sägas att jag här försöker vara så trogen traditionerna som möjligt, men det går i mångt och mycket att kompromissa både vad gäller utrustning och handhavande för att passa den specifika situation du som läsare befinner dig i. Till exempel användes aldrig ett tränsbett i denna skola, men i dagens tävlingsinriktade klimat får man anpassa sig och kompromissa.

Text och foto: Martin Langels, 4corners.se

[private]

Hackamorens ursprung kan spåras mer än tusen år tillbaka i tiden. Morer och andra folk i Nord Afrika och på den Arabiska halvön använde tidigt grimmor och rep av råhud för att tygla både kameler och hästar. Under det moriska väldet på 800-talet spreds användandet av råhudsgrimman ”al Hakhma” även till den Iberiska halvöns riken Portugal och Spanien. Där utvecklades metoden och ”jaquiman” fick i vissa fall en metallkärna som formades runt nosdelen. Under medeltiden tillkom även ringar av metall där ett rep kunde fästas då hästen arbetades från marken.
Tillsammans med de spanska betten från denna tid var dessa kontraptioner skarpa och krävde omedelbar respekt. När Amerika koloniserades av Spanjorer och Portugiser under 1500-talet medfördes traditionen till den nya världen. De spanska stridsbetten övergavs slutligen för smidigare tingestar och ”jaquiman” genomgick samma utveckling.
Under kaliforniens sena 1700-tal och tidiga 1800-tal utvecklades hackamoren ytterligare då vaqueros av nöden var tvungna att tillverka sin egen funktionella utrustning. Tränsbett var okända tingestar som inte spreds till det spanskinfluerade delarna av Amerika förrän britterna gjorde entré under 1800 talet.

Varför bettlöst?

För att belysa anledningen till hackamorens framväxt måste vi titta närmare på hästens dentala utveckling. Då hästar under främst sitt fjärde och femte levnadsår byter tänder medför detta en ömhet och känslighet i hela munhålan samt över nosen. För att kunna fortsätta hästens utbildning utan att störa eller förstöra hästens mun användes uteslutande en bosal runt nosen. Då slutmålet för en häst sprungen ur den kaliforniska skolan är en individ med fjäderlätt mun, som svarar på minsta ändring av bettets läge på tungan och i gommen, vill man naturligtvis skona densamma under denna känsliga period.
En glädjande bieffekt av en korrekt använd hackamore är en fysisk och mental eftergift hos hästen som är svår att uppnå med andra bettformer. Detta kombinerat med influenser från den spanska ridkonsten ”la Jineta” som betonar vikt, säte och skänklar, skapar en mycket lyhörd och känslig häst. Vad som också är påtagligt är att hästens eftergift i hackamore kommer lägre, det vill säga, mer i nacken än vid huvudet vilket i mitt tycke hjälper hästens samling och bärighet bättre.

Utformning och hantverk

En hackamore består i regel av tre delar. Bosal(nosdel), hängare och mecate(rep/tygel). Det är först när dessa delar är sammansatta man talar om en hackamore, annars benämns delarna för sig. Bosalens utformning och material påverkar avsevärt dess funktion. Endast naturliga material som råhud och läder är att föredra då dessa lever och formas efter hästens huvud. De är dessutom mer förlåtande än till exempel metall- eller plast material. Passformen skall följa hästens nos så nära som möjligt utan att ”sitta åt”. Mellanrummet mellan bosal och käkben skall vara stort nog för att göra plats för minst ett varv av mecaten samt ett tygel och ”lås” varv.  Eftersträvansvärt är också utrymme för ett visst spel i hackamoren. Detta ”spel” används som pre-signal och eftergift i hackamoren och är vitalt för hästens förståelse av det vi begär av honom. Förhållandet mellan varven av mecaten, heel-knuten på bosalen och var/hur hängaren sitter skapar balansen i hackamoren. En för lång nosdel, för stor heel-knot eller för många varv av mecaten rubbar balansen och gör att bosalen sätter tryck på fel ställen eller slänger runt och stör eller trubbar av hästen.
En välgjord bosal är flätad runt en kärna av råhud. Kärnan kan vara av tvinnad eller flätad råhud, en gammal reata eller liknande. Kärnans styvhet avgör mycket i den färdiga bosalens funktionalitet. En styv bosal ger en snabbare och tydligare signal men kan även vara för skarp för en unghäst eller en känslig individ. För mjuka bosaler lär sig hästen så småning om att strunta i och dessa kan då göra mer skada än nytta i hästens utbildning. Dessutom formar de mjuka bosalerna gärna om sig och då ändras balans och funktionalitet i dem. Kärnan täcks av flätad råhud eller läder. Ju färre kardeler eller remmar som används vid flätningen av kärnan desto ”vassare” blir sidorna av bosalen. Något som noggrant skall kontrolleras är att kardelernas kanter är avfasade. Är de inte det löper man risken att de reser sig vid upprepad svettning och torkning, något som gör risken för skav större. Allt från 8 till 32 kardeler används vid flätandet. Det vanligaste är mellan 12 och 16 remmar. Som sagts tidigare används såväl råhud som läder. Antingen var för sig eller tillsammans i olika kombinationer för att skapa olika egenskaper i bosalen. Till exempel kan nosdelen flätas i råhud för att ge en skarpare signal på nosryggen och till sidorna används det mjukare lädret, för att inte käken skall skavas så lätt. Som regel kan sägas att ju fler kardeler som används desto finare och slätare bosal. Detta faktum gör den naturligtvis mer tidskrävande att tillverka vilket allt som oftast visar sig på priset. En duktig råhudsflätare blandar diskret in färger och intrikata mönster i sitt hantverk och skapar på så sätt riktiga konstverk. Konstverken är dock i första hand tänkta att användas och därför får man aldrig ledas bort från funktionaliteten.

Progressiva steg

Utbildningsprocessen med en hackamore är som allt annat inom den kaliforniska traditionen en stegvis utveckling där man alltid kan återbesöka tidigare nivåer. Till att börja med använder jag själv en medelstyv bosal i tjockleken 3/4 till 7/8 dels tum. Om man ej har tillgång till en med lädersidor går det utmärkt att linda dessa med ett tygstycke eller liknande. Detta göres för att minska risken för skav och obehag. De flesta hästar blir skavda någon gång, särskilt vid pälsbyte då de är känsligare än annars. Detta kan ytterligare avhjälpas med att smörja in bosalen alternativt hästens käke med en salva typ Helosan. För att göra hackamoren välbalanserad använder jag en mecate i samma tjocklek som bosalen. Därefter bestämmer individen vilken väg vi skall gå. Behövs en styvare bosal till en okänslig eller respektlös häst byter jag till det. Är hästen rädd eller ängslig i den byter jag till något mjukare. Det väsentliga här är att lyssna på hästen och inte vara rädd för att ändra eller byta. Vår strävan är att använda så små medel som möjligt för att visa hästen vägen. Behövs stora gester eller om hästen känns tung riskerar vi att göra nosen avtrubbad och okänslig om vi sliter och drar i hackamoren. Nästa steg tas när du får eftergift utan bekymmer i din 3/4 bosal. Själv byter jag då till en 5/8” antingen med lädersidor eller helt i råhud beroende på känslan hästen ger mig. Nosdelen kan även den ha olika utformning där en kortare nos ger snabbare eftergift och en svälld nosdel är något skarpare än en rak. Ytterligare tryckpunkter kan vara flätade knutar i nosändarna som ger tryck på hästens nervbanor på sidan av nosen. Jag använder gärna den lite grövre 3/4 mecaten i övergången därför att den extra vikten ger snabbare eftergift. Om allt går enligt planen går jag över till en 5/8 mecate och även till en mjukare bosal. För det stora flertalet är det inte möjligt att ha en hel selkammare med olika bosaler och mecates. Skulle jag bara äga en hackamore skulle det vara en styv till medelstyv 5/8 bosal med råhudsnos och lädersidor samt en 24 fots 5/8 mecate. Mecaten bör även den ha en kärna vilket ger den mera liv och, i mitt tycke, en bättre känsla.
Nästa steg i utvecklingen är en 1/2 tums bosal och mecate med samma progressiva steg som tidigare dvs från styv till en något mjukare variant. När hästen klarar av de moment du begär av den konsekvent är det dags att ta nästa steg och byta till en tunnare bosal. Glöm dock inte bort att det är ok, till och med troligt att du ibland får ta ett steg tillbaka för att putsa vidare på någon detalj hästen inte klarar i den nya utrustningen. Slutstation i hackamoren är en 3/8” men här kommer nästa steg i utvecklingen in i bilden, nämligen Two Rein. En dubbel rigg med en tunn bosalita, 3/8 eller 1/4” i diameter, bärs under huvudlaget med ett signalbett typ spade, spoon eller half breed. Mer om detta ämne i nästa avsnitt i serien.

Användning och handhavande…

De modernt avlade hästar vi omger oss med är, i en historisk jämförelse, fantastiskt lätta att vänja vid en hackamore. I tidernas begynnelse var det ofta vilda 4-6 åriga bestar som skulle ridas in och dessa krävde då lite andra metoder än dagens oftast välhanterade individer.
Användandet av doubling för att hästen skall få respekt för hackamoren och luras att tro att den aldrig kan komma undan den, används alltmer sällan. Metoden går ut på att fästa ett längre rep i bosalen, sända iväg hästen längs ett staket och hastigt rycka undan hästens huvud. Efter ett par resor där nosen plötsligt försvinner, lär sig hästen att lyssna och respektera kraften i en hackamore. Detta förhållande är dock bedrägligt då du aldrig kan hejda en häst med muskelkraft i en hackamore från sadeln. En metod jag dock tar avstånd ifrån är att binda runt en häst i en bosal. Detta lär i min mening hästen att hänga i och kämpa emot bosalen. Själv föredrar jag att från marken longera hästen. Med lätta ”bumps” fånga dess uppmärksamhet och på detta sätt lära honom vad bosalens signaler betyder. Naturligtvis kan en del individer behöva starkare bumps än andra, i sällsynta fall även doubling, men det viktiga är att inte dra med ett konstant tryck i bosalen. Väl i sadeln är hjälper och kommandon mer eller mindre de samma som i ett tränsbett med några undantag. Som sagts tidigare jobbar jag företrädelsevis med små ”bumps”. Hästen lär sig tidigt att särskilja ett bump för att stanna med ett för att ge efter eller svänga i kombinationen med de kroppsliga hjälper vi förhoppningsvis har utvecklat innan vi rider i en hackamore. Dessa är av yttersta vikt för att processen skall bli lyckosam. De subtila signaler vi kan ge hästen via hackamoren kräver att de konfirmeras och förstärks via vår sits, vikt och ben. Den viktigaste vetskapen av alla är dock att undvika att dra i bägge tyglarna samtidigt! Fast vi håller mecaten i tvåhandsfattning kan det vara en dödsstöt för processen om vi tar i bägge tyglarna samtidigt när vi stoppar eller saktar av. Det är oftast en tidsfråga innan du får en stum häst som svarar sämre och sämre och blir tyngre och tyngre i handen om du nyttjar denna teknik.

Stoppa med sits och en tygel

I hackamore stoppar du med sitsen och en tygel endast. Skall stoppet följas av en rollback, spinn eller vändning används den tygel åt vars håll nästa manöver skall ske. Börja med att sakta föra handen nedåt längs tygeln och i samma veva inta stoppsits. Svarar inte hästen på detta ger du den en kort bump med tygeln rakt bakåt. Behåll din sits och vänta på hästens avsaktning eller stopp. Efter ett par vändor med denna teknik lyssnar hästen i regel redan när du intar din sits för att stoppa och när du för handen nedför tygeln. På detta sätt behåller du hästens känsliga nos och får den dessutom att lyssna på övriga hjälper. Vidare kan man med fördel flytta hackamoren upp och ner längs nosen för att behålla känsligheten och få en högre eller lägre huvudhållning. Kom alltid ihåg slutmålet, en fjäderlätt häst som svarar på minsta lilla förfrågan.
Att rida i hackamore kräver planering och känsla av oss ryttare. Skall vi arbeta kor eller göra något snabbare arbete? Fundera på om hästen är mogen för detta utan ryck eller hårda tag i hackamoren. Du får inte låta saker gå överstyr där du måste rycka och slita i hästen, något som definitivt kan rasera tilliten ni hittills byggt upp. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att hackamoren är det hjälpmedel som bäst tränar oss ryttare, då balans, timing och ett analyserande tankearbete, är ett krav för att framgångsrikt forma en hackamorehäst!

Övergången…

När är det då dags för övergång till Two-rein? Även om det naturligtvis varierar från individ till individ kan man normalt introducera ett signalbett när hästen är i slutet av 5-års början av 6-års säsongen. Det väsentliga är att tandaktiviteten har upphört och hästen gör det du begär av den lätt och ledigt i en hackamore. Förbered dig på att växla mellan two-rein och hackamore en tid då detta är en process som är mycket tidskrävande för ett bra slutresultat. Noteras bör också att växla mellan tränsbett och hackamore kan vara nödvändigt under hela processen då vi ibland ställer krav på hästen han kanske inte är mogen att utföra i hackamore, till exempel vissa tävlingssituationer. Detsamma är förhållandet sedan mellan hackamore och two-rein. Själv växlar jag ganska friskt mellan tränsbett, hackamore och two-rein.

Men mer om detta i nästa avsnitt…

[/private]