LuckyRider Western Lifestyle – Westernridning
Hallå där! Nu var det ett tag sedan. Det är alltid lika stressigt runt jul när man heter Rosie Blomquist. Jag är i stallet varenda ledig minut och lever på “julfeelingen” i min egen lilla värld. Tillslut inser jag att det bara är några dagar kvar till själva julafton. Då kommer julstressen och alla julklappar ska inhandlas och maten ska förberedas. Nu är det i alla fall överstökat och det har varit några underbara dagar med familj och vänner.
Efter många önskningar ska jag nu berätta om mitt sista lilla projekt. Caederwen aur Olympaidd! Den här ponnyn och min Nellie jag har berättat om innan är de svåraste jag haft och de står kvar här på gården. Den här storyn delar jag upp i två delar, här kommer första.
Det hela började egentligen med att jag letade efter en lämplig projektponny för försäljning i början på detta året. Jag fick väldigt många förslag och hittade några annonser som såg intressanta ut. Bland annat åkte jag och kollade på en Welsh av cobtyp. Det var på ett väldigt trevligt ställe och tjejen som jag mötte kändes väldigt jordnära och jag fick en känsla av att hon visste vad hon höll på med. Vi gick mot lösdriften där denna ponny skulle gå och vi möttes av två stycken gula ponnyer. De här ponnyerna var skygga, de hade en fin ram men det märktes tydligt att de inte fått den hantering de behövt och de var väl inte överdrivet fina i kroppen heller. De hade precis kommit till den här uppfödaren och vad jag förstod så var det en lite komplicerad situation. “Min ponny” ville inte komma fram, den andra ponnyn var lite mer nyfiken men det gick inte att komma nära dem för min del. De var vana vid tjejen som tog hand om dem och hon kunde röra dem. Vid det här laget var de nog nykastrerade om de ens hunnit bli det.
Jag bestämde mig för att avstå ponnyn då det skulle vara alldeles för mycket jobb med att få den här till en trygg westernskolad barnponny som var mitt mål. Däremot fångade den andra lite större ponnyn mitt intresse. Med en varm blick, en räv bakom örat, en blyg image och en begynnande vacker utstrålning lyste han bara “ta mig!”. Han var till min besvikelse inte till salu, honom tänkte de då behålla. Så vi satte oss i bilen och rullade hemåt och jag sa till Fille som var med och kollade att “fan att inte den lilla buckskinen var till salu!” Det hade varit en perfekt Rosie-häst.
Det gick några månader och jag hade inte skaffat något. Jag la ut en annons att jag sökte en ponny. Då fick jag ett meddelande från den här tjejen igen att buckskinen var till salu. Jag tog tillfället i akt och åkte ut så fort jag kunde till stället igen. Den här gången gick han med 1-åringarna och hans kompis var såld. Han var fortfarande blyg och gick på lösdrift. Han var inte mycket gjord med men det som hade gjorts i hanteringen nu hade bara gjort honom gott. Han var fortfarande lite “ful” i kroppen men han hade fått en jättebra start nu med avmaskningsscheman, mycket mat, mineraler, verkade hovar osv. Jag som ett år innan släpat hem en beslagtagen häst som Fille skulle få ha att tävla vet hur mycket jobb, tid och pengar det krävs att få en häst “återställd”. Så enligt min mening var han på mycket god väg fysiskt. Vi gjorde upp ett pris och hem kom den lille sparven.
Min första Welsh cob, en import från ett fint ställe i Wales. En 3-årig, hyfsat nykastrerad valack som inte var så mycket hanterad som jag önskat för en häst i han ålder. Jag hade fått ett ganska barnsligt intryck från den vackra D-ponnyn och började kalla honom “Kid”.
Mitt mål när han kom hem var att slussa ut honom på bete, det skulle göra hans kropp gott. Vi kan väl säga att det var lättare sagt än gjort. Han var trygg i sin hemmiljö och när han satte sin fot utanför transporten med en främmande människa i andra ändan av grimskaftet, utan sina kompisar fick vi börja om lite på nytt. Det var ungefär som första gången jag träffade honom, jag kunde inte komma nära huvudet på honom.
Jag satte in honom ensam i en liten hage på ca 15×30 m. Jag körde ut små tussar med hö till honom flera gånger om dagen och slog mig ner där tills han kom fram. I början fick jag sitta där länge, men jag skulle då inte gå ut innan han kommit fram, även om någon av oss skulle få svälta ihjäl så skulle det inte bli jag. Med tiden gick det här smidigare och smidigare. Vi fick ett band och han började lita på mig, men grimman skulle han inte ha på sig.
Här fick jag tillslut ropa efter Filip att komma in och hjälpa mig låsa hans flyktväg. Jag ska understryka att Kid är en genomsnäll häst, han lyfte inte en fot mot oss under alla våra försök att få upp honom i ett hörn eller närma sig bakifrån och gå framåt för att tillslut komma upp på huvudet. Grejen med honom var också att när man hade fått grimman på honom så han kände att han inte kom någonstans så var han hur snäll som helst, bara ovetande om hur han skulle bete sig och hur han skulle svara på mina “krav”. Hur som helst, så fick vi även ropa på pappa nu som kom med lassot. Han gick in han också och gav Kid en chans att ta på sig grimman. Det gick inte. Han hämtade lassot som låg utanför och vi tog i varsin ände och “skärmade av” hagen så han inte kunde springa så långt. Han sprängde det och jag tackar Gud för att vi hade handskar på!
Nu hade det även gått några timmar från det att jag började och vi hade provat allt vi kom på. Morötterna var slut sedan länge och nu började även Kid sätta detta i system så vi var tvugna att göra så att pappa tog honom med lassot. Jag har nog aldrig sett en så förvånad häst. Han försökte dra men hagen var inte så stor så vi kunde liksom stå och hala in honom lite utan att det liksom ströp halsen på honom. Han bockade, grymtade och for av förnärmelse. Tillslut var det klart, jag gick fram utan en klapp, satte på honom grimman, tog av lassot och gick iväg för en ordentlig borstning och en mysig promenad sen fick han gå ut igen. Den händelsen var så klockren.
Jag jobbade mycket med Kid. Vi spenderade en hel del tid tillsammans och jag blev “the good guy” för honom och var väldigt förstående. Det behövde inte vara tid i arbete utan den mesta tiden var nog bara i närvaro. Behövde jag fem minuter på soffan så tog jag de hos Kid, en kopp kvällste tog jag uppe hos Kid, putsa träns för tävling gjorde jag på stenen uppe hos Kid och så höll det på. Pappa som hade en del att jobba på vad gällde hans fötter var mer konsekvent på ett lite tuffare (läs normalt) sätt. Så han lärde sig fort att ty sig till mig.
Jag var mitt uppe i tävlingssäsongen här och ville inte riskera mig då den här gula ponnyn var ganska duktig på att bocka under sadel när stigbyglarna slog honom i sidorna när han travade och galopperade. Vi har därför gått väldigt långsamt fram och jobbat med metoden “ett steg fram – två steg bak” osv. Det har varit bra för honom.
Tillslut kände jag att vi hade ett band jag och min gula ponny. Jag kände att jag behövde göra ett beslut på att släppa iväg den här killen till mina tre tjejer borta på betet i kuperad mark på flera hektar där jag förmodligen aldrig skulle få tag på honom om han provade sticka igen. Eller behålla honom här hemma och arbeta med honom längre, som vi egentligen behövde. När han då skulle vara mogen för betet så hade det inte funnits något kvar.
Jag valde att släppa bort honom till de andra, några km bort. Ihopsläppet gick kanon och han är väldigt ranglåg. Jag ångrar inte en sekund. Ni som undrar om han provade att sticka när jag kom med grimman? Svar ja. Den här ponnyn har varit ganska billig emellanåt när jag och Filip sprungit efter honom i de värsta regnskurarna för att få ge honom sina mineralkuber. Jag som är så envis också vad det gäller saker ger mig aldrig, så många timmar har gått åt. Om jag ångrar mitt val? Svar nej. Jag och Fille har aldrig varit så tighta i kroppen. Kid blommade ut till den vackra springare han är idag. Han fyllde verkligen ut. Vi byggde tillslut en fålla vi vallade in honom i när vi skulle ta honom i början och tillslut var det han som kom först fram när han förstod att de där mineralerna inte var några förgiftande dödspiller, när det var så extra skönt hur husse kliade när matte satt på ryggen och promenaderna blev tillslut ganska mysiga.
/Rosie
