Carlssons – mångsidiga tävlingsmänniskor

På Tiddly River Ranch i Björketorp bor ett par som är välkända ansikten i westernsammanhang. I alla fall du som ibland är på tävlingar har garanterat stött på paret Anki och Kalle Carlsson. De tävlar båda med framgång inom roping och i boskapsklasser bland annat. Själv träffade jag paret för första gången för ett tiotal år sedan på en liten guest ranch i Colorado. Jag var där för att göra reportage och de enda gästerna där vid tillfället var just Carlssons.

Text och foto: Åsa Wikberg
– Vi förverkligade gamla drömmar om att få bli cowboys. Vi bestämde oss för att åka till USA för att rida och tänkte att vi skulle prova på det där med westernridning före så vi red hos Håkan Ask några gånger innan, berättar Anki.
– Då hade vi inte ridit på några år, vi hade sålt undan våra hopphästar berättar Kalle vidare och avslöjar att det var just genom det gemensamma intresset för hästhoppning som de två träffades en gång i tiden.

Cowboyliv
Året var 2007 och paret började så smått introduceras i westernridningens grunder hos Håkan Ask. Resan gick sedan till Colorado och East Pine Ranch.
– De tog ju max åtta personer på ranchen men det visade sig vara bara vi två som var där. Vi fick äta thanksgivingmiddag med familjen och de hade köpt ett svenskt-engelskt lexikon för att förstå oss bättre. De var väl inte riktigt införstådda att vi talade så pass bra engelska. Den första natten var vi inkvarterade i en fin stuga i Dove Creek men sedan bar det av ut i bergen till en liten koja ute i bushen. Det var jättemysigt, mitt ute i ingenstans. Sedan utgick vi därifrån varje dag och emellanåt fick vi återvända till Dove Creek för att duscha.
– Där var det 11 timmar i sadeln. Vid något tillfälle frågade de oss om vi var trötta för då skulle de kunna köra hem oss och forsla hem hästarna, men nej vi ville rida och ha så många timmar det bara gick i sadeln, det var häftigt. Sedan var vi fast.
– Vi hade ju sysslat en del med fårvallning tidigare och principen för att jobba nötboskap är ganska lika, berättar Kalle.
– De skickade iväg oss med hjorden så vi fick klara oss själva ibland också. Man fick förtroende att ta hand om det hela.
– När vi kom hem var det dags att börja rida in en unghäst som jag köpt året före, paintkorsningen Sid. Direkt vi kom hem från USA så ställde jag bara in väskan och gick ut och sadlade hästen, skrattar Anki vid minnet.
– Han var ju förstås sadelvan sedan innan och vi hade köpt en sadel till honom i USA som vi tog med hem, påminner Kalle.
Parets andra paintkorsning köptes även han in som unghäst och kom senare att bli Kalles tävlingshäst.
Fastnade för roping
När Anki och Kalle började rida hos Håkan Ask blev de snabbt introducerade till grenen roping, något de fastnade för och har utövat sedan dess.
– Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag inte skulle kunna kasta från hästen, men sedan när jag ridit in Sid blev det naturligt att man var med i det gänget så då började jag, berättar Anki.
– Jag var ju med araben jag hade också och träffade inte en enda gång på två clinicar, skrattar Anki. Men man är enveten.
– Ropingen har varit den ledande grenen i många år, det är inte förens de senare åren vi börjat lite med andra grenar också, som extreme cowboy race och terräng trail. Det är ett jädra bra gäng i Kinna Ropers och sedan började vi bygga upp gården också för att kunna träna och ha clinics här. Alla ropers är ju väldigt bra kamrater, det spelar inte någon roll vart man är, alla är lika glada ändå.
Fler grenar
Men trots att man kanske mest förknippar paret med roping så tävlar de framgångsrikt i andra grenar som ranch trail, extreme cowboyrace, team penning och team sorting.
– Ranchtrail har jag ridit ända sedan jag startade på Chappen. EXCA har vi hållit på med de sista två åren, då har vi varit och tränat på CB Trailcamp. Christof Bartels, som byggt trailcampen, tyckte att jag skulle vara med och tävla men själv tyckte jag inte jag kunde tillräckligt mycket, men hur som helst så ställde jag och Sid upp och vann alla klasser, fnissar Anki.
– Vi har ju egentligen hållit på med alla övningar som ingår i en bana, gå igenom vatten, över broar och sådant ända sedan hästarna var små. De har fått prova på allt.
– I EXCA ingår också skjutning så hästarna blev inskjutna på tävling förra året. Det gick bara bra. Det är ju vana från tävlingarna på Chappen att det smäller lite här och där så de bryr sig inte så mycket, avslöjar Anki.
Andra intressen
Man kan tro att de endast sitter i sadeln med tanke på resultaten men så är det inte. Kalle är projektledare inom plåtbranschen och Anki jobbar med sin läderverkstad vid sidan om hundpensionatet och husdjursbutiken hon har hemma på gården. Under många år var de hunduppfödare av framför allt rasen Berner Sennerö och de har även tävlat framgångsrikt i olika grenar med hund.
Men för några år sedan höll Anki på att gå in i den berömda väggen, hon valde dock att ta dörren.
– Jag hade pensionatet fullt med hundar och ett par anställda på det. När man är chef och bor på stället så blir det jobb dygnet runt. Jag satt på nätterna med bokföring och jobbade hela dagarna. Det blev för mycket helt enkelt, så en dag när jag tävlade på Chappen visste jag inte vad jag gjorde där. Jag var borta i fem timmar. Kände inte igen folk, visste inte vad jag höll på med, berättar Anki.
– Jag trodde hon fått en stroke för hon kände inte igen mig och visste inte var hon var. När hon vaknade till så ville hon prompt tävla men jag packade in henne i bilen och körde till Värnamo lasarett, berättar Kalle.
Episoden blev en väckarklocka och Anki insåg att hälsan måste gå före jobbet, varpå hon drog ner på verksamheten och stängde pensionatet helt i två år.
– Nu har jag börjat lite smått igen och tar emot några de dagar vi är hemma.
Byggde till
På gården har uppförts en stor fin paddock som även får fungera som trailbana. På motsatt sida av infarten är man i full gång med att bygga en EXCA-bana och intill paddocken byggde man för fyra år sedan till en saloon som fungerar som samlingsplats när det är träningar på gården. Det finns även en liten sov-stuga för de som behöver stanna över natten. Stallet inhyser parets två tävlingshästar Sid och Slickrocks logan.
Aldrig för sent att börja
När Anki började med roping var hon 49 år, Kalle var fyra år äldre.
– Man önskar att man börjat tidigare med ropingen, men man får vara nöjd med resultaten ändå, det är inte så många tanter i 60-årsåldern som håller på med det här, smilar paret.
Det har blivit många prisrosetter och medaljer genom åren men den största bragden var kanske ändå är när hon vann utmaningen Last man standing på High Chaparral 2012.
– Det var nog det största ögonblicket i min karriär, jag fattar inte än idag att det gick hela vägen. Samma år vann vi SM i Team penning och 2016 vann vi både Team sorting och Team penning, berättar Anki.

Läs mer i LuckyRider nr 2 2017! Prenumerera här och få westernkalender och boken “Vitaminer och mineraler – livsviktiga för din häst”