Coyote Canyon – cowboylin i Mexico

– There is no such thing as a suicidal horse, försäkrar Rodrigo. Mexikanaren rider sin röda quarterhingst, med en stor gam inpackad under ena armen och en kamera i den andra handen medan han beordrar mig att rida ut mot kanten på canyon för att få bra bilder. –Det enda du kan göra är att rygga hästen utför. Ok jag får försöka undvika det då, tänker jag och ställer hästen huvud istället för bakdel mot stupet.

NR 6/2010
Text: Elin Sætersdal
Foto: Rodrigo Landeros/Coyote Canyon Adventures (www.coyotecanyonadventures.com)

[private]


Mexico sägs vara det enda landet där vilda västern fortfarande lever. Och vad passar då bättre än att uppleva det från hästryggen och tillsammans med mexikanska cowboys.
Vi befinner oss utanför San Miguel de Allende i delstaten Guanajuato nordväst från Mexico City. Staden som nyligen har fått en plats på UNESCOs världsarvslista ligger ca 2000 meter över havet på det karga höglandet mellam de två stora bergskjedjorna Sierra Madre Oriental och Sierra Madre Occidental.
I bilen som tar oss längre och längre bort från civilisationen sitter Rodrigo, hans fru Christiana, deras två döttrar och jag. Det enda som finns här ute i ödemarken är en och annan bortglömd koranch. Vi skumpar in genom ett solsvett och dammigt ingenmansland mot det som är vår slutdestination – en av dessa rancher. Rodrigo nyttjar tiden med att berätta hur de hamnat här ute och hur de började med ridturer. De kommer nämligen från Matamoros på gränsen till Texas, där Rodrigo var konstnär och ingen av dem hade någonsin suttit på en häst. Det var lite som tydde på att familjen från storstaden snart skulle komma att tillbringa största delen av sin vakna tid på hästryggen.


Betagna av ödemarken

Familjen var på rundresa i Mexico men turen stannade av när de kom till San Miguel, denna vackra och romantiska lilla by i bergen. San Miguel har några av de mysigaste och mest färgrika gator och torg i Mexico, och efter bara ett par timmar här var de förälskade i platsen. De bestämde sig för att här ville de bo.
– Gatorna i San Miguel är magiska! säger Rodrigo övertygande. Men det var inte bara gatorna som var magiska skulle det visa sig. Inte länge efter att de flyttat så ville en av de nyvunna vännerna visa ett speciellt ställe med speciell energi, det var här ute.
Rodrigo och Christiana tyckte så bra om ödemarken att de regelbundet började göra sig turer hit. Vid en av utflykterna mötte de en gammal man till häst. det skulle vara fint att utforska den spännande naturen till häst, tänkte  Rodrigo och frågade om det fanns något ställe i närheten där han kunde hyra hästar. – Å nej, svarade den gamle. – Men åk över till ranchen därborta så kan ni låna hästar gratis.  På så vis blev Rodrigo och Christiana vänner med folket på ranchen ute vid Coyote Canyon.
Efter att ha ridit runt i området frågade Rodrigo om de någon gång tog med turister på ridturer. De hade ju en så fantastiskt vacker natur att visa! Men nej, för cowboyarna var hästarna och naturen endast till för arbete. De kunde inte tänka sig att folk skulle betala för att komme ut hit och rida. De såg på landskapet som allt annat än vackert. För dem var det torrt och ogästvänligt. Men Rodrigo och Christiana såg skönheten i landskapet. De hade förälskat sig i landskapet från första stund och var säkra på att andra som kom hit skulle känna precis likadant. En idé började ta form, om ridturer med äkta ranch- och cowboyliv kombinerat med storslagna naturupplevelser långt bortom tätbebyggda områden. Och cowboyarna på ranchen var, som mexikanare är mest – väldigt gästfria. Rodrigo kunne gärna få använda både hästarna  och stället som han ville. Och det blev en succe.


På historisk grund

Två pyramider syns i fjärran när vi närmar oss ranchen. Denna delen av landet var tidigare befolkat av seminomadiska stammar som kallades chichimekere. Dessa ihärdiga indianer stod emot den spanska erövringen på 1500-talet och kämpade mot längre än något annat infött folk i landet. San Miguel, som blev grundlagt av spanjorerna 1542 överlevde de stridslystna chichimekerne.
Vi kommer äntligen fram till ranchen, som består av många små hus nästan som en liten landsortsby. Ett eget litet samfund långt ute i ödemarken. – Den här stora familjeranchen är delad in i mindre enheter med sex hus, berättar Rodrigo. – Varje hushåll har sina egna kor och sin egen mark att bruka. De samarbetar, men är ändå självständiga. Korna ger mjölk som bland annat görs ost av, den säljs på marknaden i San Miguel. Den närmaste skolan är för långt bort för att ranchens barn skall kunna gå där, därför har ranchen en egen liten skola. Ranchens farmor, abuela, har över 50 barnbarn, och de flesta i familjen bor och arbetar här. Någon spär på intäkterna genom att säsongsarbeta på andra ställen, över gränsen till USA som miljontals andra mexikanare.
Doña Beatriz hälsar oss välkomna  utanför sitt hus. De små husen är spartanskt inredda med bara det allra nödvändigaste, och de har varken ström eller rinnande vatten. Kvinnorna på ranchen går varannan dag med åsnor ned till floden som rinner i botten på canyon för att hämta vatten. Delstaten Guanajuato har historiskt sett varit en av de allra rikaste i Mexico. Området blomstrade under det spanska styret på grund av den enorma utvinningen av silver från lokala gruvor (för 200 år utvanns nära på hälften av världens silver här) och det sägs att hästarna gick med skor av silver. Med det var då, den gamla silverstaten är idag en av landets fattigaste.


Levande filmkulisser

Rodrigo äger nu två hästar, en quarterhingst till sig själv som han kallar ”Ferrarin”, och en liten criollo till den äldsta dottern Monique. Ranchen, som även bedriver avel och säljer häster, har runt 25 hästar som Rodrigo kan disponera. Amerikanska quarterhäster är det dominerande här i Mexico, ofta korsade med små lokala hästar, criollos. Har hästen dessutom spanskt eller portugisiskt blod kallas de kalt azteca, som är Mexicos nationella hästras. Rodrigo sadlar sin egen häst och en av ranchens criollos till mig och snart rider vi i riktning mot canyon.
Det vidsträkta landskapet i alla riktningar inbjuder till riktiga långturer och man kan rida i många timmar utan att möta andra människor – förutom en och annan herde som är ute och vaktar sin boskap. Den gyllene naturen i denna halvöken vaknar till liv efter regnperioden på sommaren och hösten och är en perfekt setting för westernfilmer. Den här regionen speciellt runt städerna San Luis Potosí och Durango, har använts för många westernfilmer såsom som Zorro och Bandidas. Delar av Mariachi-trilogin med Antonio Banderas, Salma Hayek och Johnny Depp spelades också in i San Miguel, och Rodrigo har själv haft småroller till häst i flera filmer.
Ranchens hästar är snabba, lätta och osedvanligt säkra på foten i den branta terrängen ned till canyonen. Alla hästar är födda här och deras dagliga arbete består i alla hålla styr på alla kor. Klättra är något de kan. Väl nere följer vi floden på botten. Vatten är ett stort problem i Mexico då de flesta floder är uttorkade. Denna är ett undantag.
Längs floden finner Rodrigo en skadad gam som skulle ha suttit uppe på bergskammen med de andra gamarna. Han fångar in den och rullar in den i sin jacka och tar den under armen med upp på hästryggen i hopp om att kunna hålla den på ranchen tills den blir frisk. Vi klättrar upp till den vackra utsikten som väntar oss på kanten av canyon med 60 meter rakt ned i stupet. Solen börjar gå ned bakom bergen och vi galopperar i kapp mot kvällningen.

Det riktiga Mexico

Tillbaka på ranchen, efter att hästar och gam blivit omhändertagna väntar doña Beatriz med traditionell mexikansk mat som vi äter i det svaga skenet av ett stearinljus. Måltiden består av böner, ris, tortillas och quesadillas med den hemlagade osten – de godaste quesadillas jag någonsin har smakat i Mexico! Och självklart en hot, hot salsa. Ingen mexikansk måltid är komplett utan den.
Rodrigo och hans Coyote Canyon Adventures kan nu erbjuda turister halvdags- och heldagsturer samt övernattningsturer. De kan även få lära sig att kasta lasso och driva kor tillsammans med ranchens cowboys. Ta del i det dagliga arbetet på ranchen, som mjölkning av korna, ysting av ost och baka tortillas. Ibland hålls även äkta mexikansk fiesta med alla som bor på ranchen och alla gäster är förstås även välkomna.Då blir det tequila, dans till mariachi-orkester och inte minst hästrace.
Inofficiella hästrace är väldigt populärt på landsbygden i Mexico och startskotten är ofta en kommentar från en hästägare:
– Jag sätter 15000 pesos på att min häst är snabbare än din” och därmed kan ett löp hållas. Loppen är kortdistanslopp där två och två hästar tävlar mot varandra. Nyfikna samlas gärna kring målsnöret och hoppar undan sekunden innan hästarna kommer stormande.
Loppen samlar många men det finns ingen organiserad vadslagning. Ryttarna rider gärna utan sadel kanske med en traditionell faga, en rem runt hästen som man har knäna inne i. Modiga gäster kan även de testa jockeylivet, men med sadel om så önskas.
När vi kör tillbaka mot San Miguel i beckmörkret berättar Rodrigo att det som är så fint med ranchen är att den är helt autentisk, inte tillrättalagd för turister. Ranchen finns redan där, det är bara för turisterna att komma. Hans dröm är att ge turister möjlighet att uppleva det äkta genuina Mexico och gästfriheten och livsglädjen som mexikanarna är så kända för har blivit verklighet.
– Coyote Canton Adventures har blivit en populär aktivitet för franska företag, berättar han vidare. De har tyckt så bra om stället att de velat bidra till att göra livet lättare för människorna här. De har donerat 10 000  dollar som skall gå till skolan och till att göra en brunn. Så snart behöver kvinnorna inte längre gå ned till floden i botten av canyon för att hämta vatten. Det var inte bara Rodrigo och hans familj som fick ett bättre liv den dagen ute i  ödemarken för några år sedan.

[/private]

Om The editors

Se också

Framgång är ett val

En ny bok har öppnats för 2019. En bok som ska fyllas med innehåll, ett …