Dags för egen ridbana

Tränar man seriöst med sin häst är ett bra underlag ett måste. Men vad är egentligen ett bra underlag? Ja det beror ju på vad man använder banan till, hur hårt den belastas och väderleken i de olika årstiderna beroende på var man bor.

LR 4/2009
Text och foto: Mia Kristoffersson

[private]


Att anlägga en riktigt bra ridbana kostar en slant, både i tid, arbete och pengar.
Därför är det viktigt att utformningen blir anpassad efter användningsområde, marken den ska anläggas på, hur stor den ska vara samt hur många som rider på den och hur ofta den kommer användas. Det enklaste är om man har en bit mark att avsätta som inte kräver vare sig så stora schaktningar eller mycket utfyllnad, men allt går och ibland finns inga andra alternativ. I alla händelser bör man åtminstone schakta bort översta jordlagret inkl grässvål. Måste man fylla upp för att få det jämnt ska man se till att bärlagret binder ihop ordentligt så att man inte riskerar att banan ”rinner” iväg vid hård belastning eller till och med vid kraftigt regn och väta. Stenkross med stenmjöl sätter sig bra och är fritt från jord och växtdelar, något man ska eftersträva i varje materialskikt.


Planera innan

Det finns företag som är specialiserade på att anlägga ridbanor och även om prislappen kan tyckas lite väl mastig i första skedet, så kan det efter lite räknande visa sig bli billigare än om man själv ska sköta nödvändigt arbete och upphandling. Det är flera bitar som ska falla på plats. Utstakning av banan, det ska lasermätas så att den blir plan, bärlager, markduk, dränering, sviktlager och ytlager ska på plats. Vill du ha banan inhängnad ska det stolpas och monteras slanor. Vill man dessutom kunna rida kvällstid året runt, ja då ska det dras elkablar och sättas upp belysningsstolpar med tillhörande lampor. Alla delar kräver noggranna beräkningar och kalkyler.
Naturligtvis behöver inte alla delar göras samtidigt, men det kan vara bra att ha en färdig plan redan från början, så inte en massa jobb blir ogjorda eller att vissa moment senare måste göras om.


Inriktning bestämmer underlag

Det finns vissa saker de flesta är eniga om och det är bärlager, markduk och sviktlager, vad i dessa består av kan skilja sig lite beroende på topplager. Har man till exempel ett speciallager som paddex krävs dock mindre underarbete, det ska räcka med en markduk och ca 18 cm av paddex så är banan klar, dock rekommenderar dom dränering ifall platsen där banan anläggs lätt blir blöt. Paddex har fördelen att det kräver lite underhåll, nackdelen är du får ett ganska grovt underlag att rida på. Alltså inget för den som vill kunna rita elvor i stoppen.
Vill man ha en finkornigare bana så är stenmjöl som topplager populärt, detta kräver dock ett mer regelbundet underhåll i form av harvning och eventuell bevattning under torra blåsiga väderförhållanden. Stenmjölet packas lätt och därför är det viktigt att ytan hålls porös både för att få ett mjukt underlag men också för att den ska vara genomsläpplig för regn.
Som mellanting kan man välja en traditionell konstruktion som innebär tre lager plus markduk. Först en markduk och ovanför det understa gruslagret som består av ca 7-10 cm hårt packat stenmjöl. Lager två nerifrån och upp  består av 10 cm sand 0-4 mm kornstorlek och det är viktigt för dräneringsförmågan att alla storlekar på kornen finns. När lager ett och lager två satt sig ordentligt lägger man på lager tre och det ska bestå av ca 5 cm grusig sand, hur grusig den ska vara är upp till var och en att avgöra, men grusleverantörerna pratar gärna om så kallad ridbanegrus och i princip är det sand med små, 0-5 mm. stenar i. Detta funkar alldeles utmärkt att rida på, men som tidigare nämndes angående paddex är det inget bra underlag att träna slides på. Stenarna gör att det ”hugger” fast lite och det skadar på sikt kotor och senor på hästen.
Att anlägga ett skräddarsytt underlag för dina behov tål uppenbarligen lite eftertanke, före. Rådgör med tränare, grusleverantörer, entreprenörer och anpassa lager och material efter dina behov, plånbok och markförutsättningar. Tänk på att man inte kan bygga upp en utomhusbana på samma sätt som en i ridhus. Spån och flis är till exempel inte att rekommendera, då det dels ruttnar och blir jord så småningom, men i blöt och snöig väderlek kan ett sådant ytlager bli både halkigt och geggigt. Gummi- och kabelflis har samma tendenser om man bortser från geggan.


Dränera väl

Dränering är ett kapitel för sig och precis som grussorterna beror det mycket på markens självdränerande egenskaper liksom vilket material man använder. Satsar man på en traditionell uppbyggnad är dock dränering att rekommendera åtminstone runt om, man kan gräva ett dike runt banan med avledning i en dagvattenbrunn eller liknande. Har man mark som gärna blir blöt under regnperioder, ja då kanske man ska satsa på att lägga slang under själva banan. Var sjunde meter rekommenderas för att få en tillfredsställande avrinning. Man kan hjälpa det på traven lite genom att låta banan vara något högre på mitten, då rinner det naturligt av den.
Väljer man en dikeslösning kan det vara bra att kanta banan med sten, slipers eller ett kraftigt impregnerat regelvirke. På så sätt håller man kvar ytskiktet på banan och man behöver då inte fylla på nytt material lika ofta.


Förbered för stolpar

Vill man ha staket och belysning runt sin nya ridbana, gör man klokt i att förbereda med kabeldragning och stolpsättning redan innan alla gruslager kommer på plats, man slipper då gräva en massa i onödan och sparar en massa jobb och kostnader. Vill du ha ett staket som håller sig snyggt länge är det vettigt att antingen gjuta fundament eller sätta färdiga betongplintar på plats. Sätter man stolparna rakt i backen har de en tendens att skjuta med vårens tjällossning och även om man är duktig med underhållet så brukar det säcka här och där på sina ställen efter några år. Man sparar dessutom på stolparna om man väljer en sån lösning, då virket hamnar ovan mark och därmed inte riskerar att ruttna bort i marken. Underhåller man sitt staket, med olja, färg eller lämplig impregnering, kan det hålla i många år, trots väder och vind.
För den som vill ha staket av det stabilare slaget är telefonstolpar och halvkluvor bra materialval, det är tyvärr inte helt lätt att få tag i begagnade telefonstolpar längre då det är destrueringskrav från myndighetshåll beroende att gamla stolpar innehåller arsenik, så när de byts mot nya får man varken köpa eller till skänks motta de gamla stolparna. Nya finns såklart att köpa och då med ett bättre miljövänligare impregneringsmedel, billiga är dom inte, en tusenlapp per stolpe i runda slängar, men med lite tur kan man få ut tre 3-meters stolpar på en och då blir det plötsligt överkomligt igen. Viktigt när man använder telefonstolpar eller väldigt stora grova stolpar är att man ser till att det gott och väl är en meter under markytan för att dom ska stå stadigt.
För den som inte vill gräva finns färdiga grindsystem att sätta upp kanske inte lika snyggt, men väl så bra och frågan är om det inte blir billigare i slutänden. Inget underhåll, lätt att montera och man får en garanterat outbrytbar bana där man både kan träna ”vilda” unghästar och släppa in kor för träning.


Varde ljus

Belysningen är en smaksak, det kan räcka med en enkel strålkastare för att det ska fungera, men vill man ha det riktigt ljust, bör man sätta stolpar på båda långsidor och med jämna mellanrum. Väljer man nytt, kan leverantören göra en ljusberäkning utifrån storleken på banan och därmed får man optimalt ljus.
Belysningskälla kan vara till exempel kvicksilverlampor då dessa ger ett rent ljus och drar förhållandevis lite ström, nåt som inte är helt ointressant. Belysningsstolpar kan man ofta hitta begagnade och behöver alltså i sig inte vara en så stor investering. Men framdragningen av ström bör göras av en behörig elektriker, så att det blir både säkert och med rätt belastning i el-skåpet.
Men innan man börjar med allt förarbete ska man bestämma sig för vilken storlek man vill ha. Generellt kan man säga att man bör inte gå under 20 meters bredd av det enkla skälet att hästarna sliter ut sina kotor av att gå för trångt. Varje meter plus på 20 är bara av godo, och vill man spara in lite så gör det hellre på längden. 30×60 meter är ett jättebra mått på en hemmaridbana men redan vid 22×40 kommer man en bra bit med. Det handlar ju både om utrymme och vad plånboken tål.
Nu är det bara att sätta igång att planera för din egen ridbana. En välplanerad och genomtänkt ridbana är värd sin vikt i guld. En långsiktig investering som både du och hästen kommer att ha mycket glädje och nytta av i många år framåt.

[/private]

Om The editors

Se också

Kellie Hinley – Trendsetter – Fokuserar på All Around

Kellie Hinely är en av USA:s mer framgångsrika tränare inom all around-grenar och ibland kan …

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *