Del 1. Att sätta pris på ett föl.

Kvällen 24 januari 2023.

Jag har precis startat upp en idé, en början på en av alla mina drömmar, tillsammans med min Filip, världens bästa person.

En gemensam dröm som legat och mognat under så många år, på olika sätt, från bådas håll.
Tillsammans kommer vi med olika synvinklar, olika idéer, olika inriktningar och landar i något väldigt enigt.
Vår dröm om att föda upp och förse människor med riktigt bra hästar för western-världen.

Idag är vi på första steget av en lång, krokig och alldeles fantastisk resa genom livet med våra hästar.
Vi är nybörjare på det här. Nybörjare som är mycket ödmjukt inställda till den här framtiden. Vi är genuint intresserade av att göra hela resan så bra och ”rätt” som möjligt, så Vi kan gå och lägga oss med ett gott samvete på kvällen. Varje kväll.
Vi tankar kunskap och lyssnar med stora öron på uppfödare och ryttare som kan det här så mycket bättre än oss.
Det är oerhört intressant! Man lär sig så mycket och man slås över hur fina djur Vi faktiskt har och har chansen att ta fram här i lilla Sverige. Vi slås över hur sporten på många plan utvecklats storartat. Där aveln blivit en del av utvecklingen.

Vi har trots allt lite kött på benen.
Tillsammans har vi fött upp tre avkommor. Två stycken 2020 och en 2022. Vi har två dräktiga ston som ska föla nu 2023 och Vi har bokat två hingstar för betäckning i år.

Innan dess har jag ju växt upp med en del avel från min pappas sida då han hållt både quarter- och belgian draft-hingst.
Familjen har även haft lite egna avelsston och sådär från den tiden.
Två av mina tävlingshästar (Sucess och Topz) är födda hemma hos oss 2009.
Det som dock slår en är ju det klassiska – ju mer man sätter sig in i det ju mer förstår man hur lite man vet. Nu är det jag och Filip som ska axla ansvaret. Så pirrigt!

Jag har varit med på många betäckningar och hela den där proceduren. Jag har blivit blåst på språngavgifter. Jag har sett på när ston fått domen ”inte dräktig” eller ”tvillingar”. Jag har sett fellägen och varit med när sto nästan ger upp hoppet om livet. Tänkt ut tusen olika idéer för att få ut efterbörden innan man tillslut fått ringa veterinär. Jag har kämpat i timmar med ungar som inte hittat tutten. Jag har stöttat föl att komma upp på benen. Jag har hämtat sto som sprungit ifrån sitt föl direkt efter förlossning. Jag har rivit hål på fostersäck. Jag har även sett både sto och föl dö i förlossningen.
Ändå väljer man att fortsätta göra plats på den precis påbörjade krokiga lilla vägen. Och ger man detta 10 år till kommer jag nog skratta åt det här och känna att ”jösses, jag hade knappt sett hälften”.
Det skrämmer mig, absolut.
Men jag vet också den enorma lyckan som man lever på så länge när allt har gått bra.
När man får domen ”dräktig, allt ser bra ut”.
När en fölning går enligt skolboken eller när ett sto tar till sig sin unge och visar de allra råaste moderkänslorna. Som att naturen har en kraft om överlevnad som vi aldrig någonsin kan påverka.
Den känslan är enorm, överväldigande!

När man har väntat på något i 11 månader och planerat för det ännu längre. Man har känt sparkar i magen, man har sett ultraljuden, man har pysslat om sitt sto och fodrat speciellt för den här ungen.
Plötsligt står den framför ögonen.
Det är en väldigt speciell känsla.

Och hur Vi ska klara av att sälja de där små liven. Vi, jag och Filip. Det är något Vi redan börjat processa.

Vi har startat igång vår lilla hobby-avel på både instagram (the.epicequine.ranch) och Facebook (Epic Equine).