Emma brinner för Nokotahästen

NR 4/2010
Text och foto: Anneli Werelius

[private]

Det är augusti månad och vi färdas med bil genom den amerikanska mellan västern mot vad som känns som världens ände. Mil efter mil av platt åkerlandskap susar förbi utanför fönstret. Hela dagen har vi kört väster ut på gränsen mellan South Dakota och North Dakota. När vi äntligen svänger norr ut passerar vi stora fält med gula solrosor. Landskapet är helt platt och bara ögats skärpa begränsar sikten. Väl framme i den lilla staden Linton, som utgör slutet av vår resa ändrar landskapet karaktär och från ingenstans dyker kantiga kullar upp. Fantasifullt formade av den senaste inlandsisen. Jag får en känsla av att vara på Irland.
På den lokala lilla syltan Sisters äter vi rostbiff med potatismos. Ett underbart alternativ till all skräpmat som finns efter amerikanska Highways. Efter ett par veckor ute på vägarna har vi smakat oss igenom de flesta snabbmatskedjor. IHOP, The Cheesecake Factory, Dairy Queen, Perkin’s och Dannys för att nämna några. Och trots att maten på Sisters känns som något som man kunde ha blivit serverad i skolbespisningen så smakar den himmelskt.


Nokotafrälsta

Vi är på väg hem till Emma och Seth Zeigler som jobbar som volontärer på the Nokota Horse Concervancy, NHC, här i Linton. Emma korsade min livsstig när hon behövde hjälp att transportera hem ett antal Nokota hästar till Sverige. Hon berättade om sitt spännande arbete och min nyfikenhet var väckt.  I samband med att jag varit i Sox Center i Minnesota och dömt en hästtävling passade vi på att göra en avstickare till Linton, och eftersom allt på den amerikanska kartan ser ut att ligga nästgårds så blev det som skulle bli en dagstur en tvådagars tripp rakt ut i glesbygden. Ett amerikanskt ordspråk säger att North Dakota är så glesbefolkat att innevånarna blir överlyckliga när de ser en annan levande själ. Viss sanning verkar finnas i det för överallt där vi kom blev vi emottagna med stor värme.
Sista biten hem till Emma och Seth sitter min man Tobbe med en vägbeskrivning i sitt knä. Med djup koncentration räknar han de små skyltarna som dyker upp varje mile. Jag håller utsikt efter Nokotahästar på vidderna omkring oss. Samtidigt kastar jag ett getöga på den slingriga landsvägen så att vår färd inte slutar i diket. Precis när vi når den gula lilla skylten som talar om för oss att vi nu är vid ”mile marker 109” får vi se ett vitt hus med en tillhörande grå lada. En stor ”Gose neck” trailer står parkerad på gårdsplanen. Massor med hästar går i små hagar runt omkring gården. Helt klart har vi kommit rätt!
I en paddock går en vacker brun skäckhingst tillsammans med ett sto med föl och en unghäst. Grandpa Smoke, får vi senare veta att han heter. Det är en äldre avelshingst som förlorat sin syn och därför har plockats hem från betet. Även fast han inte kan se oss kommer han fram och sniffar i luften och lägger huvudet på sned för att försöka lokalisera vilka de nya rösterna kan tänkas vara. Han är på inget vis orolig, utan uppvisar ett upphöjt lugn och en mild nyfikenhet.
Det första som slår oss när vi kliver ur bilen och nyfiket hänger mot de höga järnstängslen är att alla hästarna verkar väldigt lugna och milda i sitt sätt. Flocken med ett trettiotal hingstar och valacker har en strikt fungerande hierarki och även om ytan som de går på är ytterst begränsad är det inget bråk mellan hästarna. Några tittar nyfiket på oss och kommer fram och nosar lite men de flesta är upptagna med att äta hö från de stora rundbalshäckarna som finns i varje hage.


Sitting Bulls hästar

Makarna Zeigler äger några av hästarna men de flesta ägs av bröderna Frank och Leo Kuntz. Det är de som i närmare 30 år har arbetat för att rädda de halvvilda hästar från utrotning som de döpt till Nokotahästar. Nokotas tros härstamma i rakt nedstigande led till de hästar som indianhövdingen Sitting Bull ägde. De är kända för sin sundhet, styrka och uthållighet. Emma berättar att filmhästen Hidalgo hade samma ursprung som Nokotahästarnas förfäder och att Frank och Leo också tränat sina hästar för den spektakulära kapplöpningen The Great American Horse Race som Hidalgo deltog i i filmen med samma namn.
När jag senare på kvällen står ute i hagen och klappar en nyfiken unghingst på halsen, tänker jag på att vi egentligen inte känner de här människorna. Ändå känns det från första början som om vi har känt dem i flera år. Att Emma och Seth trots allt är nya bekantskaper visade sig när vi skulle inhandla en present på Wall Mart i Siox Falls, South Dakota. Efter mycket om och men och velande fram och tillbaka, enas Tobbe och jag om att köpa en jättestor fågelskrämma.  Inte den varianten med en svart hatt och stor överrock som man kanske tänker sig, utan en söt flicka med halmhår och rutig klänning.  När vi träffar Emma och Seth  förstår vi att valet av present inte kan vara mer fel. Fågelskrämman, som Emma ställer mot stallväggen, fungerar i alla fall. Den skrämmer slag på Seth när han går ut för att titta till hästarna innan vi lägger oss.
Vi sitter i deras enkla men väldigt hemtrevliga kök med varsin öl och Seth slår sig ned i sin favoritfåtölj med en get som bor inne i huset i sitt knä. Han berättar att vintern som gick var tuff för honom och Emma.  De bor gratis i huset mot att de hjälper Frank Kunz med skötseln och träningen av hästarna. Förra vintern hade de nästan 200 djur på 3 hektar.
”Det är ingen bra situation”, säger Seth.


Markproblem

Markfrågan är ett ständigt överhängande problem. Många av bönderna i området är ovilliga att hyra eller sälja sin mark. Som en följd av The American Horse Act som trädde i kraft 2005, får man inte längre slakta hästar, utan de är tvungna att avlivas av veterinär. Det blir en kostnad som är för dyr för många att ta. I stället blir hästarna gående eller i värsta fall släpps ut i skogen eller i en park någonstans. The Nokota Horse Conservancy påverkas indirekt av detta eftersom efterfrågan på unghästar har försvunnit från marknaden. Följden blir att NHC har fler hingstar och valacker än vad de har rum för. Emma påpekar att man inte vill avliva några friska hästar, utan att man kämpar hårt för att hitta nya hem för dem. Ett följdproblem med det stora antalet hästar blir att den tid man lägger på varje enskild individ är ganska begränsad.
”Vi som tränar hästarna hinner inte alltid utbilda dem till en attraktiv nivå”, suckar hon. ”Det är inte så många som vill köpa en ohanterad unghäst.”
Vissa utvalda hingstar släpps på sommarhalvåret lösa på de stora betesmarkerna med sina egna stoflockar men det finns inte utrymme för alla hingstar att gå där.
”Dessutom”, säger Seth, ”så vill vi inte lägga oss i naturen för mycket.”
”Vi vill inte styra över de faktorer som gjort Nokotahästen till den starka, friska och uthålliga häst den är”, fyller Emma i.
”Vi skämmer inte bort hästarna utan vårt mål är att de ska leva så som de gjorde när de levde vilda i reservatet.”
Trots den tuffa vintern som var är hingstarna som går runt gården i förvånansvärt bra skick nu på sommaren. Men det märks att de har lite svårt att nöta ned sina hovar i de trånga inhägnaderna. Fötterna blir långa och spricker i kanterna. Ute på sommarbetena har de stora ytorna med blandad terräng gjort att de avelshingstar med ston som går där har nött sina hovar på ett naturligt sätt.


Farligt för ögonen

NHC har stora beten spridda runt om Linton. Vi sätter oss i bilen och besöker flera stycken. Ibland får vi gå långa sträckor till fots.  Emma som är skogsmästare till yrket, är duktig på blommor och örter och hon visar oss en del växter som indianerna använde som läkeväxter, både till sig själva och till sina hästar. Även om jag är ganska ointresserad av blommor i vanliga fall tycker jag att det är jätteintressant att lyssna till Emma. Historierna kring växternas användningsområden är otroligt fascinerande.
Ett bete vi besöker är på över 100 ha. Där går fyra hingstar med sina ston och avkommor
Ett fuxsto med en vacker skäcktecknad fölunge står vid ett vattenhål.
”Åh vilket vackert sto och vilken fin fölunge”, utbrister jag.
Då vänder stoet på huvudet och jag ser att hon bara har ett öga. Emma berättar att det finns ett speciellt gräs som har som vassa hullingar på sig och när hästarna får dem i ögonen blir de blinda. Trots att det är 40 grader varmt och stekande sol glömmer jag bort hettan när jag går från hästflock till hästflock.  Vilket drömliv Emma har!


Gästfrihet

Vi stammar hos en familj som The Nokota Horse Conservancy har lånat beten av och får känna på gästfriheten som människorna i North Dakota är kända för. Vi blir bjudna in i det vackra huset och de visar oss bilder på deras europeiska och kinesiska utbytesstudenter. Mannen skickar med oss vatten i flaskor och deras hund följer med oss upp till ett högt och kuperat bete. Där går en vacker stålgrå hingst med sina ston och några lite yngre föl.  Det händer att det kommer föl ganska sent på året. Nu är det i slutet av augusti och en fölunge har fötts under natten. Örontipparna är fortfarande bakåtböjda som de brukar vara på unga föl. Det får mig att tänka på ett lodjur.  Emma visar en lite äldre fölunge och berättar att det är en tjej i Sverige som är intresserad av att köpa den. ”Då kanske han blir dressyrhäst i Skåne”, skämtar hon. ”Ännu har vi ingen direkt marknad i Europa men en fransman har importerat några unghästar och planerar att importera ytterligare tre unghästar i mars 2010.”
När jag hör Emma, Seth, Leo och Frank berätta om sina hästar kan jag inte låta bli att dras med i den entusiasm och den kärlek som de känner för dessa fantastiska djur. Som de flesta vet har många Mustanger i Nordamerika levt ett hårt och tynande liv efter att ha jagats och skjutits av. Samma öde har drabbat dessa hästar som i minst hundra år har betat fritt i det ogästvänliga Little Missouri Badlands i sydvästra North Dakota. Som namnet avslöjar så är det ett krävande landskap bestående av djupa canyons. På sommaren är det hett och torrt och på vintern kan temperaturen sjunka ned mot –40 grader med mycket snö.


Vad är skillnaden?

Det tar ett tag innan jag vågar fråga vad som skiljer de hästar som Leo och Frank Kuntz skänkt nästan 30 år av sina liv för att rädda från en vanlig Mustang. Det känns som att det kan vara en känslig fråga. Är det verkligen Sitting Bulls hästar de räddar?
En uppfödare av Appaloosahästar som vi besöker dagen efter att vi har lämnat Linton frågar lite skeptiskt om det är ännu ett gäng halvgalna entusiaster som försöker rädda mustanger som de påstår har tillhört en viss indianstam
”Vad är vitsen med det?”, undrar hon.
”Det borde ju vara appaloosor då!”
Men sanningen är att Appaloosa hästen med sina karaktäristiska fläckar aldrig kom så långt österut. Och hästarna som bröderna Kuntz döpt till Nokotahästar skiljer sig en hel del från traditionella Mustanger. Många har en pälsteckning som är blue roan och overo paint. Det vill säga svarta hästar med mörka huvuden och stickelhår över hela kroppen och skäckar med mycket vitt i taggiga former. Gråskimlar är också vanligt förekommande.
”Det är samma grundfärger som kännetecknade hästarna i Sitting Bulls hjord”, berättar Frank Kunz när han kommer förbi en sväng för att hälsa på oss utbölingar.
Nokotahästarna är större än den genomsnittliga Mustangen. De har ganska kraftiga ben och många har hovskägg.  Men det är en väldigt grov generalisering. Nokotahästen delas in i fyra olika typer. Foundation och cross är de vanligaste. I crosshästarna har man korsat in andra raser. Foundationhästarna är de man kämpar för att bevara. De är av den ursprungliga typen och dessa tror man är avkommor i direkt nedstigande led till Sitting Bulls hästar.


Ursprunget

Den amerikanska vildhästen har sitt ursprung i de hästar som spanjorerna förde över till Sydamerika på 1500 talet. Dessa kallas Mustanger och är fridlysta. De hästar som betar i Little Missouri Badlands och i Theodore Roosvelt’s National  Park, anses härstamma från kanadensiska hästar som nybyggarna hade med sig . Dessa hästar korsade sig med förrymda tamhästar och indian ponnys.  De som vill ha bort hästarna från nationalparken använder det brokiga ursprunget som ett argument för att avyttra dem. De menar att deras ursprung inte gör dem till riktiga mustanger och att de därför inte ska skyddas av lagen. Hos lokalbefolkningen har hästarna dessutom ett rykte om sig att vara svårtämjda och av dålig kvalitet. Därför har man för att göra dem mer kontrollerbara metodiskt ringat in och plockat bort dominanta hingstar ur hjorden. Dessa hingstar har sedan ersatts med hingstar av ädlare blod. Syftet har varit att göra avkommorna mer attraktiva vid försäljning.


Ljuv musik uppstod

Hur hamnar då en tjej från Linköping på en ranch i ND? Emma är utbildad jägmästare med skogshushållning som huvudinriktning. Hon åkte över till ND första gången sommaren 2002 som utbytespraktikant genom IAEAs Agriventureprogram. Då arbetade hon på en blomsterträdgård i ett år. Fyra år senare, under en resa till North Dakota kom hon i kontakt med Leo Kunz och gjorde ett studiebesök hos The Nokota Horse Conservancy. Väl där hade ödet ett finger med i spelet och hon träffade Seth Zeigler, ursprungligen från östkusten, som jobbat på farmen ända sedan han gick ut High School för 10 år sedan.
”Ljuv musik uppstod. Och på den vägen är det,” skrattar Emma.
Hon kom tillbaka till Sverige och avslutade sina studier. I juni 2008 gick flyttlasset till USA.
”Jag ville bara tillbaka till Seth och de underbara Nokotahästarna!”, säger hon och ler sitt karaktäristiska varma leende
I dag är Emma och Seth gifta. De har i skrivande stund just fått sitt första barn, sonen Aldo Gunnar. I juli fick Emma sitt efterlängtade Green Card och det gjorde att hon kunde åka hem till Sverige för att föda sitt barn. Men hon har numera ett permanent uppehållstillstånd i USA den dag de återvänder. Hon behöver inte förnya sitt visum var 3: e månad längre. ”Det känns tryggare att föda barn i Sverige”, säger hon. ”Sjukförsäkringar är väldigt dyra i USA”.
Emma och Seth har köpt en skogsgård i Sunnansjö i Ångermanland och planerar att vara där till i sommar. Sedan åker de tillbaks till Linton och förhoppningsvis har de med sig några Nokota hästar när de återvänder till Sverige nästa vinter.

Läs mer på: http://nokotahorse.org/

[/private]

Om The editors

Se också

Allstar Ranch

Långt från södra Sveriges många event för quarterhorses, i Tavelsjö utanför Umeå, ligger en av …

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *