En hästkarl

Idétorka är inget som råder i Jan Sundströms torp i Västbyn, Överklinten i Västerbottens län. För några år sedan blev han känd som Västerbottningen som körde häst och vagn genom Sverige, nu har man byggt en unik hästflotte som drar turister runt bysjön.

LR 8/2007
Text och foto: Åsa Wikberg

Från hembyn i Västerbotten styrde Jan kosan mot Smygehuk i Skåne. En resa som startade 27 april 2002 och tog fem månader och en vecka. Jan hade tänkt på att göra resan i 35–40 år och ett företag från orten sponsrade med vagn.
– Den häst jag hade när jag gav mig iväg var lite bilrädd, men jag tänkte att hon vänjer sig nog efter några mil. Men det blev bara värre och värre så efter ett tag  blev jag rädd att hon skulle kasta sig i diket med vagn och allt. Jag fick ringa min kompis och be honom komma med gammel-märra som var arton år då.
– Efter sex veckor på vägen så hade hon muskler som jag inte anat fanns tidigare, och det var trots allt en häst jag kört i jord- och skogsbruk i många år. Men kärran väger drygt ett ton så det blev ett hårt arbete, förklarar Jan och berättar att det blev en mycket minnesvärd resa.


Svårt beräkna tiden

–Tiden var svår att beräkna, detta eftersom jag träffade så mycket trevliga människor på vägen, berättar Jan.
– Vi körde i genomsnitt tre mil per dag men det blev många både korta och längre uppehåll. En gång hann jag bara en mil på sju timmar och trivdes jag på ett ställe kunde jag stanna två–tre dagar. – Folk var så gästvänliga och det var som att de såg det som en ära att jag stannade hos dem, berättar Jan som också fick sätta upp en liten hage för hästen att beta i.
– Det längsta stoppet jag hade var tretton dagar i Alfta. Då fick jag också förmånen att vara med om Stockholms 750 årsjubileum, berättar Jan
Att få mat var inget problem, en gång blev Jan bjuden på middag tre gånger inom loppet av en timme.
– Men jag kunde ju bara tacka ja till den första, berättar Jan med ett finurligt leende.
Han fick många förfrågningar när han beräknade vara hemma igen och svarade alltid den femte oktober klockan tolv. För att kunna vara hemma igen på utsatt tid tog ekipaget transporthjälp från Söderhamn till Umeå.
– För att vara hemma precis på utsatt tid fick jag vänta i tio minuter bakom sista vägkröken hem, berättar Jan.


Vägen

Att färdas efter trafikerade väger skrämmer inte Jan nämnvärt. De flesta trafikanter uppträder mycket civilicerat tycker han. Endast en gång skymtade han en man som satte upp ett finger till ekipaget han passerade.
– Men jag tror det var tummen han satte upp, förklarar Jan optimistiskt… i alla fall hoppas jag det, skrattar han!
Ekipaget färdades på både små och stora vägar, berättar Jan som inte tyckte att mindre grusvägar var till någon fördel.
– De var ofta underminerade av potthål som fick vagnen att studsa hårt på grund av att jag hade högt lufttryck i däcken, detta för att det skulle vara lättare för hästen att dra.


Anmäld

Under färden blev Jan anmäld för djurplågeri och länsveterinären kom på besök.
– Jag köpte hästen när hon var fyra år och hade henne ända tills hon var 18. Redan från början bockade hon lite med huvudet vartannat steg, ett rörelsemönster som är vanligt om hästen är halt. Min vän som är veterinär sade skämtsamt att om någon anmärkte på det så kunde jag bara säga att hon håller takten. Men någon anmälde oss och länsveterinären ringde upp för att informera att de skulle göra ett besök. De hade fått en anmälan om att jag körde med en halt häst. Så jag fick visa upp hästen i skritt och trav för veterinären som lyckligtvis kunde konstatera att hästen inte alls var halt, så vi fick köra vidare.


Rädd två gånger

Jan berättar att han två gånger under den långa resan fick anledning att fundera över vad han gett sig in i.
– I Jämtland var det en karl som stod vid sin postlåda och ropade in mig på kaffe. Han såg okej ut på håll, men jag upptäckte sedan att han druckit alldeles för mycket brännvin de senaste fyrtio åren och nog inte var helt frisk. Dessutom hade han två kompisar av samma kaliber, men vi tog oss helskinnade därifrån, berättar Jan.
Den andra gången på färden som Jan fick anledning att undra vad som var på gång var efter en grusväg i en mörk tät skog.
– Jag såg två människor på långt håll i en ljusglimma i skogen.
– Vad vill de där, undrade jag när jag närmade mig. Men när jag kom nära var det en sjuttonårig flicka och hennes pappa som hade kört förbi mig ett par timmar tidigare. De hade förstått att jag skulle köra förbi deras hus och ville önska mig lycka till.
– Sedan mötte man ungdomsgäng med mopeder, ungdomar med röda tuppkammar och andra som mer än gärna hjälpte till att skaffa fram en hink vatten till hästen när jag passerade.


Lagarbete

Resan genom Sverige var det många som ville höra om efter hemkomsten. Jan fick många uppdrag att komma och berätta, både i Sverige och utomlands. En liten summa tog han betalt för varje föredrag, som var många och efter en tid kunde han köpa sig en ny bil för arvodena.
Idén att bygga en hästflotte kom också under resan. Tanken var att bygga en flotte som skulle kunna dra turister runt hemsjön i Överklinten. Efter hemkomsten lyckades Jan övertyga några av sina vänner om det genialiska i idéen och med hjälp av byarådet i Överklinten söktes EU-medel, först till en förstudie och sedan till att förverkliga den flotta idén. Totalt 138000 kr han man fått, vilket har räckt till bygget, men många frivilliga arbetstimmar är nedlagda på projektet.
Förutom Jan var det grannarna KG  Westman och Östen Holmström som såg möjligheterna. Ovärderlig hjälp att förverkliga den tekniska konstruktionen fick man på byns verkstad av Lage Johansson.
Flotten som är byggd i trä flyter med hjälp av två stora pontoner i plåt. Mitt på flotten är en spilta med matkrubba och ett stadigt transportband – ursprungligen tänkt för gruvindustrin för att frakta sten på. Eftersom detta är den förmodligen första och enda flotten i sitt slag var det svårt att beräkna vilken utväxling som skulle till från drivbandet som Julia trampar på och till de stora skovelhjulen som driver flotten framåt. Likaså hur långt drivbandet skulle vara.
– Det fick inte gå för fort och inte för sakta, men vi slog våra kloka huvuden ihop, berättar Jan och resultatet blev över förväntan.
Jungfruturen blev lite snöpligt kort då kedjorna till skovelhjulet gick av efter tio meter, men sedan denna incident i mitten av juli 2006 har turerna blivit många och likaså besökarna.
Till drivflotten ankras en passagerarflotte som rymmer tolv personer åt gången. Men det var inte bara att sätta flytetygen i vattnet. Diverse myndigheter fick först lov att ge sitt godkännande.
– Första gången vi tog ombord Julia hade vi förutsett att hon kanske skulle försöka rycka sig loss och backa ut. Därför hade hon en kraftig rem runt halsen och ett kraftig rep som vi förankrade. Och mycket riktigt så försökte hon rycka av repet.
– Hon tvärsatte sig med aschlet på backen och ryckte i repet, men det gick inte av. Då pustade hon bara ut och så gick hon snällt ombord på flotten.
Turen går runt Hemsjön med ett kortare stopp med förankring där Jan berättar lite historier för passagerarna. Byn planerar nu att söka vidare bidrag för att bygga en kaj och en toalett vid sjön.


Flotthästen Julia

Julia, fem år, är den som drar hästflotten. En bastant dam med lugn och värdighet.Jan fann Julia på sin resa genom Sverige.
– Hon var bara föl då, men ägaren hade slutat köra med sina hästar och jag frågade vad han skulle ha för fölet.
”En tusenlapp” sa han och jag slog till, berättar Jan nöjd.
Julia kördes in tidigt och ekipaget har sin egen show för publiken. Varje moment vid selning, körning och flottrampning föregås av ett röstkommando av Jan som också ger sin häst osynliga handsignaler. Besökare blir snabbt övertygade om att detta är en synnerligen väluppfostrad häst som lyder minsta instruktion.
– En gång hade jag en grupp skolbarn som varit med och plöjt på åkern. När vi kom hem och jag selat av och släppt hästarna i hagen sa jag åt hästarna att lägga sig ned och rulla. Det gjorde de, sedan sade jag till dem att rulla runt helt, vilket de förstås gjorde. Nästa instruktion till hästarna var att ställa sig upp och sedan skaka på sig – naturligtvis följde de lyhört mina instruktioner. De imponerade skolbarnen var efter denna uppvisning fullständigt övertygade om att jag kunde tala med hästarna, skrattar Jan.


Horsemanship

När man arbetat med sina hästar i många år såsom Jan har gjort så blir kommunikationen en naturlig del av samspelet.
– För hästar som arbetar i skogen är A och O att de ska kunna stå stilla när man lastar. Detta får man lära dem från början. Första vintern man kör en ny häst tar man så små lass att hästen aldrig får en känsla av att han inte orkar. Varje gång man stannar så kopplar man lös skaklorna, varpå hästen ofta går fram en bit. Då får man ta och backa hästen. Detta får man upprepa varje gång man stannar i cirka tre veckor. Sedan står hästen stilla när den ska… resten av livet, berättar Jan.
En annan sak man kan tänka på är att om man ska rida ut eller köra ut så ska man aldrig rida eller köra några hundra meter efter vägen och sedan vända hem. Man ska ta en slinga runt. För om hästen vänjer sig att vända på ett visst ställe kommer den alltid att stanna där. Hästen ska helst inte gå samma väg tillbaka.
– Jag har sett hästar som har jobbat och jag har sett hästar som har varit utan uppgift. De hästar som är utan uppgift tycker jag är en katastrof . Det är inte svårt att se att många av dem har det jobbigt. Det är samma sak som en människa som inte har en uppgift. Det är skadligt psykiskt. Hästarna kan bli vävare eller staketstrykare och får onaturliga beteendemönster, menar Jan.
– En häst som har jobbat sig svettig i skogen och kommer hem och rullar sig i snön har det bra, förklarar Jan som också drar ett gammalt ordstäv som både kan appliceras på hästens mentala och kroppsliga kapacitet ”Ju mer man kör, ju mer köra ve får man”.
– Det går inte bara att fantisera utan man måste hålla på med hästarna, man kan inte tänka att hästen skulle behöva motion, utan se till att den får det. Hästar är precis som hundarna. De kräver en ledare och det måste de få. Man kan inte tro att en liten tjej ska kunna hantera och uppfostra en häst själv. Hästen kommer att kolla om inte den kan ta över. Kan de ta över så gör de det.
– Man får inte bättre häst än man gör sig förtjänt av. Jag har misslyckats med många hästar men jag har lyckats med många också, förklarar Jan.
– Det viktigaste man ska komma ihåg när man tränar och arbetar med hästar är att man ska begära av hästen vad den klarar av, men inte mer.


Skogskojan

Några kilometer från gården har Jan uppfört en timmerkoja såsom de såg ut förr i världen när skogshuggarna bodde vecko- och månadsvis tillsammans i skogen. Här ska det också bli en spilta för att kunna ställa in hästen när vädret är hårt eller när man ska övernatta.
– Nästa vinter har jag tänkt bo här själv i några månader, förklarar Jan som tycker att standarden gott räcker till.
Stampat jordgolv med en kamin i mitten av stugan, runt om finns britsar där åtta personer kan rymmas att sova.
– Men utedasset är lyxigt, det måste du se, förklarar Jan stolt och slår upp dörren till den lilla byggnaden som står högt, med utsikt över Rickleån. I taket hänger en cykel. Jan sätter sig snabbt på dasset och demonstrerar finesserna.
– Om man trampar på pedalerna här så går lyset igång… och ju snabbare man trampar desto ljusare blir det.
En ovärderlig inredningdetalj i det norrländska vintermörkret.
Jan berättar en historia från en bok av Yngve Ryd om skogsarbetarna som brukade bo i dessa kojor: Det var en skogshuggare som var lite labil och grubblande. Han hade fått veta att bara sex kilometer från kojan var det ett bönemöte. Skogshuggarna tog sig dit för att lyssna och en duktig predikant övertygade den grubblande skogshuggaren om att himmelriket var nära och det var en fördel att vara troende. Väl tillbaka i kojan läste han ofta bibeln och försökte omvända även sina kamrater. Men de ville inte utan tyckte att de hade det bra som det var.
Den troende skogshuggaren hade en märr som var lite istadig. Hon hade inte självförtroende att spåra upp en ny väg. Så fort hon skulle gå där ingen häst gått förut så stannade hon och stod pall. Men under tre veckor efter att skogshuggaren varit på bönemötet så hade han hela tiden varit föredragsam och snäll mot sin häst. Aldrig gett henne smäll eller stryk, så han tänkte att kanske märrens istadighet gått över och att hon nu klarade att spåra själv i snön.
Så han försökte sig på att gena med häst och släde mellan två hästvägar. Hästen gick fort men tvärstannade strax. Skogshuggaren gick fram och trampade upp snön framför hästen för att visa att det inte var så djupt, han ryckte i medarna för att se till att släden inte satt fast. Sedan satte han sig på kälken igen och smackade på hästen. Den rörde sig inte ur fläcken.  Då rann sinnet över på den nyfrälste skogshuggaren och följande ramsa uttalades;
– Nog är det väl gudförbannat att märrajäveln skall missunn en stackare sate som jeg att fortsätt å va religiös.


Min första mjölkleverans

Många anekdoter ur Jans liv får besökarna i Överklinten höra om. En av favoritberättelserna är när Jan hade bestämt sig för att sluta som bilplåtslagare och förverkliga drömmen att flytta till hembyn och starta jordbruk.
– Första åren hade jag köttdjur men bestämde sedan att satsa på mjölkproduktion. En sprillans ny ladugård med rörmjölkning uppfördes och jag inköpte en hel besättning mjölkdjur som skulle levereras till gården ett visst datum. Förutseende som man är så hade jag också beställt mjölkbilen så att den skulle komma dagen efter.
– Sedan blev det så att korna kom inte hem den tiden det var sagt. De kom över huvudtaget inte hem. Jag klarade inte av att ringa till mejeriet och säga att jag inte hade några kor. Så jag satte in en Herefordko, en köttko som kalvat tidigare och som jag bestämt mig för att behålla, i den nya ladugården och mjölkade henne med den nya rörmjölkningen. Mjölken hälldes i en 40-liters mejerihämtare.
– Mjölkbilen kom som det var sagt – tio minuter i sju den nionde november. När han stannade ute på gården bar jag ut mejerihämtaren. Han ryckte upp locket, satte ned röret och slog på sugen. Slurp, så var det klart. Vi följdes fram och läste av mätaren på tankbilen – 7,3 liter sade den.
Strax därefter kom slakteribilen med två lass låglandskor. De hade så mycket mjölk i juvret att de nästan inte kunde gå. Jag mjölkade så mycket att tanken blev sprängfylld. Så när mjölkbilen kom två dagar senare och satte fast slangen i kyltanken så slog mätarna i botten. Chauffören ställde sig i givmakt när han läst av mätaren
– Hon har ökat bra, sa han.
– Ja detta är en bra ras, förklarade Jan stolt.


Göta Kanal

Planer för framtiden saknas inte. Karlarna från byn har gjort en studieresa söderut för att besiktiga delar av Göta Kanal och se om det är möjligt att köra hästflotten en sträcka mellan Vänern och Vättern.
– Vi planerar att köra där sommaren 2010 och i så fall har vi två hästar med, så de kan byta av varandra. En får gå bredvid på stranden och beta, medan den andre drar.
Ja, planer fattas inte och vad Jan hoppas mest på för framtiden är att fortsätta hålla sig frisk.
– Många tycker att jag inte ser ut att vara mellan 70–80 år, men jag brukar säga att brännvinet haft en konserverade effekt, skämtar Jan som trots sin ålder gärna tar en barbackagalopp uppför backarna vid sjön i Överklinten på sitt ardennersto Julia.
[/private]

Om The editors

Se också

Jaton Lord – Kommunikation och kontakt mellan häst och människa

Redan som tonåring lärde sig Jaton Lord träningsmetoder av sin berömde morfar Ray Hunt, pionjären …

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *