Från western till galopp

2011 debuterar quartern Meesa Bar Zippo inom ponnygaloppen. Äntligen får han göra det han älskar – springa fort. Med Emma Schillström i sadeln och hennes pappa Göran som tränare låter framgångarna knappast vänta på sig

Text och foto: Lena Holmgren

Quartern Meesa Bar Zippo frustar högt och ljudligt när han saktar av efter kapplöpningen. Näsborrarna är vidgade och svetten ångar i den kyliga januariluften. I minisadeln på ryggen sitter en leende Emma Schillström med högt uppdragna ben och rosiga kinder. Hennes röda jockeyhjälm, med charmig tofs, står i bjärt kontrast till det grå vinterdis som vilar över Angarns träningscamp, ett stenkast från Täby galopp norr om Stockholm. LuckyRider har precis, tillsammans med Göran, Emmas pappa och tillika tränare, beskådat ett fartfyllt träningslöp på anläggningens 1600m långa grusbana. Det gick verkligen undan. Uthållige Zippo höll jämn takt ända in i mål med sina två, mer långklivade stallkamrater, fullbloden Easter Star och Billie Jean High.

– Du skulle se honom under tävlingssäsong. Då är han så fit och muskulös att det är en fröjd för ögat, säger Göran.

Han är stolt tränare till familjens tre hästar, men man kan ana en förkärlek till den snabbe, lille quartern.

Westernridning

Sedan ett halvår tillbaka hyr Göran stall på Angarns galoppanläggning. I det uppvärmda fikarummet på andra våningen med utsikt över hagar, skrittmaskin och träningsbana berättar han historien om Zippo och om familjeverksamheten Team Schillström.

– Hästar har funnits med i hela mitt liv, farfar och pappa var travtränare, brorsan gick i samma fotspår. Mitt eget hästintresse tog fart ordentligt när jag träffade Kristine (bonusmamma till Emma). Hon hade ett förflutet som fälttävlansryttare. Tillsammans ville vi satsa på en ny hästsport och valet föll på westernridning. Jag ville rida i jeans och inte ridbyxor.

Detta var för tolv år sedan och parets första steg inom westernridningens ädla konst gjordes hos Lollo på Jultorp Ranch. Ridstilen föll i smaken och på hemmaplan fick Uppland Western Riders två nya medlemmar. Det dröjde inte länge förrän Göran och Kristine ville ha en alldeles egen westernhäst. Efter ett mindre lyckat köp kom så småningom sjuårige Meesa Bar Zippo i deras ägo, en quartervallack med Meesa Hesa Bar till pappa, hingsten som var känd för att ge atletiska och mångsidiga avkommor med gott psyke.

– Fast dessa egenskaper var inte vad som framhölls om Zippo. Det sas att hästen var oregerlig och att vi skulle passa oss för att rida ut i skog och mark; ”han lägger tungan över bettet och drar”.

Paret Schillström lät sig dock inte skrämmas. De hade fallit pladask för den personlige fuxen.

– Vår relation fungerade bra redan från start. Efter en tid ställde vi upp i ett och annat klubbmästerskap, red Pleasure, Trail och Reining. Gick väl sådär om jag ska vara ärlig, vi var ju trots allt ganska gröna inom western. Men det största bekymret var nog att Zippo blev väldigt nervös vid tävlingsdags, verkade inte tycka att det var särskilt kul. Därför beslöt vi att lägga ner tävlandet. Zippo fick bli westernutrustad skogsmulle istället.

Började snegla på Zippo

Vid samma tidpunkt tyckte Göran att hästintresserade dottern Emma blivit stor nog för sin första ponny.

– Vi köpte A-ponnyn Smirre och stallade båda våra hästar hos familjen Hedman på deras anläggning lilla Rörby här i Angarn.

Därmed fick Emma upp ögonen för ponnygalopp. Nyfiken och entusiastisk ville hon prova på.

– Kolsvarta Smirre var både trygg och snygg, men väldigt långsam. På de lopp de ställde upp i travade han oftast över mållinjen, som om det var en söndagsutflykt, skrattar Göran vid minnet men understryker i samma andetag att han och Kristine ändå hejade på som om det lilla ekipaget hade vunnit.

Intresset för galopp var hur som helst väckt, för hela familjen.

– Ja, och sen köpte vi B-ponnyn O-boy. Han var i och för sig mycket snabbare än Smirre. Men det sa ju inte så mycket, framför allt inte på tävlingsbanorna.

När Emma skulle gå upp i D-klass började Göran snegla på Zippo.

– Jag var väl lite för snål att köpa ny häst. Men både Kristine och jag hade ju märkt på uteritterna att Zippo älskade att galoppera, gärna fort. Uppgiften om att han mätte 150 cm i mankhöjd hade vi aldrig ifrågasatt. Vi åkte till ATG-kliniken för kontrollmätning och fick beskedet att han klarar gränsen för D-ponny med fem millimeter. Detta innebar att Emma skulle kunna tävla honom i ponnygaloppen.

Elva segrar på raken

Göran som är en handlingens man lade genast upp ett träningsprogram för Emma och Zippo och snart fick de börja lite smått med några ridhästlopp, det vill säga lopp där alla kan delta.

– Sedan gick vi ut och körde fyra starter. I de första tre hamnade vi på andra plats. Samma häst vann hela tiden.  Men i det fjärde löpet tog det en annan vändning. Jag glömmer aldrig synen då Zippo och Emma kom som skjutna ur en kanon ut ur sista kurvan. De hade tredje spår från rail och fullkomligt flög om ledaren, vann med tre hästlängder. Wow, det var så häftigt, äntligen fick tösen vinna, säger Göran nästan rörd.

Zippo som hunnit bli 17 år blev som en unghäst på nytt. Även Emma fick nytändning och efter denna framgång gör ekipaget elva segrar på raken.

– De vinner allt de startar i, oavsett om det är på gräs, ”dirt-track” eller efter långa resor till banorna i Skåne och Göteborg. Snacket går; ”Zippo är omöjlig att ta”.

Läs mer i Luckyrider nr 1 2013. Ute nu. Prenumerera här!

Om The editors

Se också

Jaton Lord – Kommunikation och kontakt mellan häst och människa

Redan som tonåring lärde sig Jaton Lord träningsmetoder av sin berömde morfar Ray Hunt, pionjären …

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *