[bsa_pro_ad_space id="13" crop="no"]

Hästföräldrar och förebilder

Hej på er,

Har ni varit på Scandinavium? Tyvärr fick jag stå över det i år vilket har varit väldigt tråkigt. Speciellt när man sett alla härliga bilder och videos därifrån som alla lagt ut 🙁 Men det får bli nästa år för min del! 🙂

Ibland så förvånas jag över hur en del hästföräldrar skämmer bort sina barn. Speciellt när barnen ännu inte kommit speciellt långt i sin ”karriär”. När tusentals kronor spenderas på outfits, sadlar och transporter för att de sen ska tränas hemma av föräldrarna själva istället för att lägga de pengarna på en riktigt bra tränare. Man byter ut ponny efter ponny i hopp om att resultaten ska bli bättre. ”Ja men den här hästen har tävlat på hög nivå med goda resultat” får man ofta höra. Men vad spelar det för roll då? Det är helt oväsentligt hur bra häst du har om ryttaren inte är på en likvärdig nivå. Ni ska vara ett team. Ni måste vara synkade och lyssna på varandra, förstå varandras signaler. Man kan inte slänga upp en unge som rycker och sliter i munnen på en känslig tävlingshäst, det säger väl sig själv?
Det enda dessa stackars barn lär sig är att fokusera på att vinna vinna vinna. Ingen vinst? Då har man misslyckats. Det är så himla tråkigt att se och tyvärr väldigt vanligt.

Men det finns även många riktigt grymma föräldrar som tar ordet förebild till en ny nivå. De kämpar och kämpar med sin häst dag ut och dag in. Det lär barnen att vara självständiga och samtidigt ödmjuka. Hästen kanske inte har den finaste stamtavlan i stallet eller några topprestationer i bagaget. Den kanske spookar på banan varje gång och är svårlastad. Men ger de upp? Beskyller de hästen? Byter de ut hästen efter en dålig runda? Nej. Det fortsätter att kämpa. Det är sånna föräldrar och förebilder unga ryttare behöver. Att man visar dem att man aldrig ger upp. Att framgång och lärdom inte sitter i kläder och utrustning utan i hårt arbete, tidiga morgonar och sena kvällar. Att det är fantastiskt kul att vinna men att motgångarna är minst lika viktiga (om inte viktigare) eftersom det är därifrån vi lär oss och utvecklas.

Självklart är det inte fel att ge barnen det bästa man kan och det är inte heller fel att byta ut en häst ifall man verkligen inte passar med varandra men det blir lätt fokus på fel saker. En häst är ingen slit och släng vara och har du en bra häst som konstigt nog inte presterar bra med dig eller ditt barn på tävling så ligger nog problemet inte hos hästen även om det ofta är den som får skulden. För att vara tävlingsmänniska är något positivt, det betyder att man har glöd och ett ständigt behov av att vilja utveckla sig själv. Men när man redan som barn tycker att det är roligare att vinna än själva ridningen, då tycker jag att det har tagit en negativ vändning. Håller ni inte med?

 

INSTAGRAM: elinorae

Om The editors

Se också

Shadd Parkinson – en Clintan som ridlärare

text & bilder: åsa björklund Små ljusgröna buskar tränger sig upp genom sanden på Bella …

[bsa_pro_ad_space id="14" crop="no"]