Foto: Mona Pihl

hästindustrin

Han hade stora förföriska ögon. En blick man drunknade i. En muskelmassa som bevittnade om hans extremt atletiska fysik. Jag strök försiktigt mina fingrar över hans silkeslena hårrem. Han var berest, han har tävlat världen över och jag fick äran att hälsa på honom. Precis som när man var liten och väntade i kön på att träffa sin idol och få en autograf. Samma känsla, samma hopp. Han var en av många.

Han var antagligen inriden som åring, gick sina första stora tävlingar som tvååring. De är födda till det här, tjäna pengar, bli legendariska. Man ser kvalité i hästarna, man ser en vilja. Hur många gånger har man hört “man kan aldrig tvinga en häst”. Det kan man. (Eller vad kallas det när man bedövar onda punkter?) Men har man viljan har man det där lilla extra.

Det blir till en industri. Det blir som när man packar skruv på möbelfabrik. Likadana skruv i likadana påsar. Det finns ju ingen påse man ägnar extra mycket tid åt utan flest påsar på minst tid vinner. Pengar, pengar, pengar.

Man äger en häst man aldrig träffar, man ser den på TV ibland. Den har skötare och tränare som har hand om många andra hästar. Den blir en i mängden. Går ensam i en liten grusad hage, alldeles för tidigt tränad, flyger omkring över atlanten, kastas mellan stall. De springer in miljoner! Man har varken tid eller pengar till skador och problem.

Ja, såhär ser det sorgligt nog ut för vissa hästar. Det är hästindustrin. Med pengar kommer skiten. Hästen hinner inte bli 10 år innan den är pensionerad, slumpas bort och hamnar hos någon som plötsligt behandlar den som en häst. Leken är slut. Hästen är redan ersatt med en ny stjärna.

Den vet inte vad hästlivet innebär. Slår sig halvt fördärvad när den kommer ut i en “riktig” hage. Ska skaffa sig en personlighet. Kroppen är mer än sliten, körd i bott. Nu står den nya ägaren, förälskad upp över öronen i den snälla hästen med det enorma hjärtat, med en trasig häst. En häst i början av “sin bästa ålder”. Vetrinärkostnaderna utlöser varandra. Men vem är det som får betala de högsta priset nu? Är det plånboken eller hästen?

Som tränare blir man hårt pressad. Kunderna vill självklart få fram en bra häst. Ju bättre den blir ju bättre blir tränaren prisad. Men, you can’t make chicken salad out of chicken shit. Skynda långsamt och med hjärtat i fokus så ska du få se en häst som presterar sitt yttersta och som håller bättre. Det finns väldigt många humana tränare! Men det handlar även om ägaransvar.

När man gör jobbet för pengarna eller priserna då är det dags att lägga av va? Annars är det lätt att man hamnar i “industrin”.

instagram: rosieellinor

Kram!

 

 

 

 

 

 

Om Rosie Blomquist

Rosie Blomquist är en 25-årig tjej från Skaraborg som främst tävlar timed events; barrel race, team penning och team sorting. Hon driver Rosie B Barrelhorses och är sambo med Filip, som delar intresset för hästar och hundar.

Se också

Grooming tips

Hej på er,  Så var det måndag igen. Jag har jobbat hela helgen men även fast …