Horse Rescue – Hollywood, Los Angeles

Inte så långt från röda mattan och dess kändisskap i Hollywood så finns det en ranch. Ranchen heter Saffyre Santuary Horse Rescue, California. De jobbar med att rädda och rehabilitera hemlösa hästar. Tungt jobb med en dålig ekonomi kämpar de för att rädda livet på våra fantastiska fyrbenta vänner. Jag heter Louise E Chatteli, dansare/modell medverkade i en amerikansk realityserie, Llama Parody, 2014.

Text och foto: Louise E Chatteli

Under min vistelse i USA mer exakt Los Angeles, Hollywood bestämde jag mig för att göra något jag själv ville göra på min dötid mellan alla inspelningar och de olika eventen. Jag hade hört talas om att de fanns en hästranch i närheten som tar sig an missköta hästar. Eftersom mitt intresse för hästar är stort så fanns det inga tvivel om att detta skulle gå före allt annat man hitta på i Hollywood. Jag letade upp ranchen på nätet och mailade den huvudansvariga vid Ester G Bernstein. Hon svarade mycket snabbt och kändes väldigt trevlig i sitt mail, jag svarade direkt för att göra upp en dag, jag valde en dag då jag visste att vi skulle vara lediga hela dagen.

Jag gick upp tidigt den morgonen och hade redan förberett dagen innan med dricka i bilen och stallkläder låg framme. Jag smög ut från mitt rum i huset jag bodde i då, jag delade rum med 2 andra modeller. Morgonen var tidig i Hollywood och dimman låg över gatan, precis bredvid bilen var det en liten pungråtta som grävde efter mat i soporna, så fort den fick se mig så stelnade den till, jag skyndade mig fram till bilen så att den inte skulle bli för rädd och behöva springa därifrån. Jag satte mig i bilen med kartan i handen och tittade vilken väg jag skulle åka, det skulle bli ganska enkelt att hitta såg det ut som. Jag startade bilen och la i växeln och började åka.

Ungefär 30 minuter senare var jag framme. Det var mycket större än vad jag trodde, det dammade när jag kom in på parkeringen efter den ljusbruna sanden man åkte på. Jag hittade en parkering bredvid ett gäng hästtransporter. Jag spanade efter Ester men jag såg ingen människa än så länge i sikte. Jag hoppade ur bilen och satte på mig ett par handskar och började gå in på gården. Det luktade nyklippt gräs lite tvärtom alla avgaser som stinker inne i Los Angeles. Solen starka stålar låg på hela gården, gården var jättestor med massor av boxar, roundpens/koraller, ridbanor, skrittmaskiner ect. Efter en stund börjar jag se en man som kommer emot mig, han går med bestämda steg men med ett leende på läpparna.

– Hej, söker du Ester, frågar mannen.
– Ja det gör jag, svarade jag med en harklande och blyg röst.
– Hon kommer snart, det är väl du som skall komma och hjälpa oss idag så du kom lägligt, kom så får du hjälpa mig att börja mata hästarna.

Han presenterade sig och bad mig följa honom. Nu kom det även en äldre man på en traktor med höbalar med sig. Mannen på traktorn ropade hej och sa nu är det matdags. Vi började ta hö från traktorn och de båda pekade vart höet skulle. Det var väldigt noga att varje häst fick rätt mängd hö. Efter vi hade hunnit mata ett par boxar så ropar det en kvinna med en glad röst bakom oss, det var svårt att höra eftersom traktorns motor gav efter sig höga ljud. Jag förstod direkt att kvinnan var Ester.

Jag går mot kvinnan och möts av en kram och ett leende på läpparna. Hon var otroligt glad och tacksam att jag hade kommit för att hjälpa till och vi satte direkt igång med en rundvisning. Hon började med att presentera hela verksamheten för mig. Ester själv var VD och startade verksamheten 2009. Ranchen heter Saffyre Santuary, California, hon räddar och rehabiliterar hemlösa hästar. Alla med olika mediciner och rehabiliteringsprogram. Hon har alltid ca 10-15 omhändertagna hästar, hon säger att hos henne så blir de omhändertagna hästarna behandlade som kungligheter.

Sen började vi gå ut till boxarna och titta på hästarna. Det var svårt att titta på vissa hästar då de såg väldigt magra och orkeslösa ut, vissa av dem har fått ordentliga kroniska skador. Men Ester kämpar med dålig ekonomi för att få upp dem i hull, börja bli ridna på de som man ska kunna rida på men de bästa av allt, är att de har en rolig stund varje dag. Då tar de ut hästarna, några i taget och släpper ut dem på ridbanan så de får leka med varandra.

Jag stod längts staketet och kollade länge, vissa hade svårare att röra på sig än andra och vissa var magra men röjde runt i alla fall. Det verkade som om de var taggade inför något, de såg så förväntansfulla ut. Jag såg mig över axeln och skulle ropa på Ester som för en stund sedan stod lite längre bort. Men när jag tittade var hon borta. Jag tittade mig runt omkring men jag såg henne inte. Jag undrade vart hon tog vägen men efter en kort stund ser jag gigantiska fotbollar säkert 1,5m i diameter och en Ester bakom, hon rullar bollarna mot staketet till ridbanan där hästarna stod. Nu kopplade jag ihop hästarnas förväntningar på något, de ska spela fotboll med varandra.

Jag sprang mot grinden till ridbanan och Ester puttade in bollarna och stängde igen grinden. Det dröjde inte många sekunder och fotbollsmatchen var fullt igång. Det älskade de, bollarna for runt åt alla håll, de jagade dem, attackerade dem, bet i dom, puttade dem, låg med halva överkroppen på dem osv hästarna var så lyckliga. Man blev tårögd av att se att de kunde ha kul trotts all smärta och elände.

Det börjar skymma och vi hade mockat klart alla boxarna och några andra volontärer hade fyllt på vattnet och städat runt om anläggningen, de sista hästarna hade fått sin roliga timme och dagen skulle precis ta slut. Det sista vi gjorde var att ta ut gårdens hingstar i en Korall, en och en så de också fick leka med en fotboll, under tiden de väntade så fick de andra gå i skrittmaskinen. Hingstarna var Esters egna hästar.

Efter den långa dagen var jag så lycklig att jag fått se och chansen att hjälpa till med djur som haft de jobbigt för att också få se att de fått livsgnistan tillbaka i ögonen. Alla borde göra det här någongång i livet. Alla är värda en andra chans oavsett människa eller djursort. Alla har rätt till att få hjälp när man har svårt. Att vara på denna gård har jag självklart blivit en erfarenhet rikare. Självklart är de jätte skönt att man kan få chansen att hjälpa djur, men man blir väldigt besviken på människor, det ska inte behöva gå såhär långt. Djur skall inte behöva lida för människas misstag. Men tack för att de finns kämpande människor som Ester, som verkligen ger hästarna en andra chans. Jag skulle rekommendera det här stället varmt om man är i närheten, gå in på deras hemsida, skriv upp dig som volontär och hjälp Ester med de tunga jobb hon gör varje dag.

Mista lilla hjälp hon kan få blir hon så tacksam för.

1979679_709491442447405_649909294_n

securedownload

l,

usvch

Om The editors

Se också

Hästar i trafiken? What ever…

Okej, nu är jag lite upprörd. Jag vet inte hur många tusentals mil jag har …

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

4 × 1 =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.