John Moore – pendlar mellan USA och Europa i arbetet som tränare

LR 4/2009

Text och foto: Åsa Wikberg

[private]

John Moores namn är efter ett 15-tal år som tränare och clinichian välkänt och etablerat i stora delar av Europa. Men det var av en slump som hästbanan tog över en stor del av Johns karriär. Som musiker har han haft stora framgångar och turnerat runt om i världen. Fortfarande har han en stark förankring inom musikvärlden men de många uppdragen som tränare tar alltmer av Johns och hans svenska fru Erikas tid.
Varje år blir det många resor över Atlanten för att hålla clinics i främst Skandinavien, Tyskland och England.
LuckyRider träffade John när han var i Rättvik för att i Silverhill Stables regi hålla en av sina återkommande clinics i vintras och i vår var vi för att hälsa på hemma hos paret i Cortez, Colorado.


Född i Kalifornien

Paret Moore bor uppe på en platå, meza, några miles från den lilla staden Cortez. Mesaplatåerna används ofta som betes– och odlingsområden och landet ser relativt slätt ut, men skenet bedrar. Några kilometer från huset stupar klipporna hundratals meter rakt ned i en canyon.
– Min mamma är från Colorado och min pappa från Oklahoma, men själv är jag född i Kalifornien, berättar John.
– Pappa red in en hel massa hästar i Oklahoma. Mina föräldrar kom till Kalifornien på 40-talet och arbetade på en ranch där. Jag växte upp vid en tid då södra Kalifornien inte var lika tätbefolkat som det är nu och det fanns betydligt fler stora rancher, berättar John som fick möjlighet att växa upp bland många bra hästmänniskor som kom från den ”gamla skolan” i Kalifornien.
–De  influerade mig under min upp­växt – även om jag inte förstod det då. En del av dem var också väldigt gamla när jag var liten. Genom åren har jag dock förstått att de här var ”Kalifornia Bridle Horseman” som sedermera blivit mycket omtalade för sitt sätt att träna och handha sina hästar. Förutom att vi tränade hästar så red vi med packhästar på turer. Vi jagade, ”ropade” och gjorde allt möjligt roligt med hästarna på den tiden.
John tränade hästar till viss del men arbetade vid den tiden mest med driving (cattle driving) och pack outfitters. – Vi brukade göra en lång drive varje år där vi drev 300 hästar över en 100 mile lång sträcka till Bishop, Kalifornien. Vi flyttade kor och “ropade” för branding.
– När jag var i 20-årsåldern jobbade jag mycket på en Packstation där vi tog med folk på jakt och fisketurer i bergen. Då transporterade vi alla förnödenheter på packmulor. Min syster tävlade, men själv var jag aldrig någon tävlingsmänniska. Jag växte upp vid en tid då tävlande var viktigt, men att arbeta med hästarna var lika viktigt. När jag växte upp var showen bara ett ställe dit du åkte för att visa vad din häst kunde göra sedan åkte du hem och gjorde det. Du tillbringade inte livet kring en showarena utan du arbetade med hästarna. Därför är det lite konstigt för mig när jag träffar på folk som tror att om man inte tävlar så har man inget att komma med. Min personliga åsikt är då mer åt andra hållet.
Som tonåring blev musiken ett stort intresse och det är som musiker som John Moore har skapat sin utkomst under många år. Han är fortfarande anlitad studiomusiker och reser med jämna mellanrum hemifrån  för att spela in musik.
–Eftersom jag rest med musiken har jag fått kontakt med hästmänniskor både i Japan och i Europa. Som en följd av detta började det komma förfrågningar om att jobba med hästar och den verksamheten har succesivt tagit över.


Rädd om händerna

Som ung höll John på en del med roping, något som han tycker är väldigt roligt.
–Men jag slutade faktiskt på grund av mina händer. Inom ropingen är det vanligt att man bränner sig och till och med förlorar fingrar. Jag tjänade bra med pengar i mitt yrke som musiker och behövde båda händer i behåll, ler John.
– Jag ”ropade” mycket och gör det fortfarande men jag tävlar inte och jag har inte alls lika mycket testosteron nu som när jag var 18, skrattar han.
– Jag känner inte att jag måste imponera på flickorna längre, förklarar John som för tio-talet år sedan gifte sig med sin svenska kärlek Erika. Tillsammans har paret två små flickor, Amanda 5 och Joelle 2 år.
–  Jag träffade min fru på en clinic på Grevagården och mina barn har sin mormor i Sverige så barnen är båda mycket resvana, förklarar John som gärna tar med dem på sina resor så att de får tillfälle att träffa släkten.
– Förut så tyckte jag inte att det gjorde så mycket att jag reste hela tiden, men nu när jag har en familj hemma så känns det som att jag gärna vill tillbringa mer tid hemmavid.


Tillbaka till Colorado

För cirka tolv år sedan bestämde sig John och Erika för att flytta till Colorado, där släkten fortfarande finns kvar.
– Här har jag tillbringat en stor del av min barndom hos mina morföräldrar. Men det var Pat Parelli som lockade oss hit. Vi har känt varandra i över 30 år och när han flyttade till Colorado tyckte han att vi också skulle flytta dit upp. Första året bodde vi på Pats ranch och sedan köpte vi ett eget ställe nära där mina morföräldrar bodde.
–Pat Parelli är en av de mest fantastiska hästmänniskor som lever idag. Om man skalar bort all show och allt glitter och bara sätter honom i en arena med en häst så är han en fantastisk tränare, förklarar John som dock tycker det är tråkigt att det gått inflation i orden natural horsemanship.
–I dag kan vem som helst som gått en kurs kalla sig natural horsemanshiptränare, vilket har gett ordet en sämre klang anser jag. Så jag använder inte den termen för det jag gör. Jag kallar det reined cowhorse.


Två jägare

John och Erika har byggt sitt hus ute bland åkrar och ängar. Utanpå ser det ut som ett reguljärt amerikanskt hus med den obligatoriska verandan. Inuti ser man att det är två dedikerade jägare som bor här. Huset är fyllt med trofeer från jakter. Både älg (moose), elk (en stor hjort), hjortar, puma och en hel del annat i pälsväg hänger runt väggarna.
–Min fru har blivit en riktigt intresserad och duktig jägare, förkunnar John stolt och medan LuckyRider är på besök så får Erika ett glädjande besked – hon har blivit tilldelad att skjuta en björn i år. För att hålla rov­djuren på en lämplig nivå så bedrivs jakt men man måste ansöka om att få jaga och det dras lott om tillstånden.
Paret Moore som har byggt färdigt sitt nya hus planerar nu för fullt för resten av anläggningen. Meningen är att man ska kunna erbjuda folk att komma till dem för kortare och längre kurser.
–En idé jag har är att erbjuda en längre  kurs på lite högre nivå, där man börjar med att åka till sale barn – ett ställe där man kan köpa hästar lokalt – köpa en unghäst och sedan starta den under sadel under utbildningstiden. Sedan kan man välja att sälja hästen eller kanske ta med den hem.
–Det är idag väldigt billigt att köpa häst i USA, “vanliga hästar” utan stam får man i princip gratis, men även välstammade hästar kan man få för en billig penning, förklarar John.


Intresserad av dressyr – bland annat

John är mycket intresserad av dressyr som han tycker har många likheter med reined cowhorse.
– Jag har alltid varit fascinerad av dressyr, till del tror jag det är för att det har så många likheter med reined cowhorse. Man måste erkänna och respektera det som är bra oavsett disciplin, anser jag. Jag älskar att titta på bra dressyr såväl som bra reining, bra cutting eller bra körning. De som är bra med hästar och får utmärkta resultat förtjänar respekt och det behöver inte alls ha något med tävlingsresultat att göra.
Att lära känna John Moore är som att lära känna en vandrande uppslagsbok. Han är väldigt beläst inom många områden och omvärldsintresserad samt har en teori om det mesta inom politik och omvärldsrelationer. Det blir aldrig tråkigt i Johns sällskap – och det pratas inte bara häst runt köksbordet hos familjen Moore.


Tagel i bettet

Men en sak som engagerar och i viss mån oroar John är att de gamla kunskaperna om hur man tränar en bridle horse efter de kaliforniska traditionerna skall försvinna.
– Vi förlorar idag skillnaden mellan en reining horse och en reined cow­horse.  Över hela världen har vi många reiningtränare som går in och tävlar i working cowhorse klasser. Men klassen var ursprungligen utvecklad för the reined cowhorse. Den kaliforniske bridle hästen har rötterna i de spanska traditionerna. De här hästarna startas vanligtvis i ett hackamore vilket i det här fallet är en ett samlingsnamn för ett bettfritt huvudlag inkl. tygel (mercate) med en bosal som går runt nosen på hästen. Hästarna tränas under lång tid, flera år, för att bli så följsamma och mjuka som möjligt. När hästen började få bett i munnen så red man under lång tid med dubbla tyglar – en till bosalet och en till bettet. Så småningom när hästen lärt sig hålla bettet så kunde man sakta börja korrigera lite i bettygeln för att så småningom efter flera år ha en färdig bridle horse.
– Man kunde visa upp sina hästars kunskapsnivå när man samlades och tävlade mot varandra. Ett vanligt event var att de tävlande tog ett tagel från hästens man och knöt i bettet på var sida och sedan knöt man det i tygeln. Man fick rida ett reiningmönster samt rida och vända kor – göra the working cowhorse thing. Om taglet gick sönder var man ute ur leken, idén var att rida med mjuka, lätta händer.
– En annan gren var att rida hästen till änden av arenan, backa hästen hela arenans längd och om han viftade på svansen (tecken på irritation) så var du ute.
– Med de stora betten man använde så fick man straff i tävlingen om man var för tuff på hästen. Idag tror många att bettet är till för att kontrollera hästen. Man tar ett större bett när man inte kan kontrollera hästen i ett mindre bett – när det ska vara tvärtom. Man kan ta ett större bett när man kan kontrollera hästen utan problem i det mindre. Då fanns inga futurityn, så det var ingen panik att hetsa fram resultat på en ung häst. Hästen kanske inte var en straight up bridle horse förrän den var 6-8 år kanske till och med nio, men den arbetade på ranchen från det att den var 2-3 år gammal. Brådska med träningen är en anledning att man blir hård i hästens mun ibland.


Beundrar svenskarnas förmåga

Trots att schemat är fullspäckat med clinics och både John och Erika gärna skulle se mer av John hemma i Colorado så tror han dock att arbetet i Europa kommer att fortsätta.
–Jag har många ställen som vill ha mig återkommande. I sommar har vi dessutom två ridläger där även Erika är med som instruktör. Men jag hoppas att det skall lugna ned sig lite och att vi kommer att få gäster hem till oss så småningom, så att mer av arbetet kan ske på hemmaplan.
John berättar att han har stor beundran för svenskarnas förmåga att hitta lösningar när det gäller att göra det man känner för.
–Jag tycker att svenskarna är väldigt duktiga på att improvisera utifrån de förutsättningar som ges. Om man inte kan ”ropa” levande kalvar så gör man en låtsaskalv, om man inte kan driva kor i en riktig cattle drive så hittar man sätt att leka med kor ändå. Det blir mer som cowsorting där korna redan är samlade från bergen och man ska sortera i dem i fållor.
Att det i Sverige och övriga Europa finns ett stort sug efter att lära sig mer om hästhantering och ridning enligt den kaliforniska modellen är helt klart. Till Johns clinics kommer hästägare och ryttare av alla årsmodeller och inriktningar.
–Det vikiga är att man verkligen arbetar med att applicera det man lärt sig på clinicen för att fortsätta utvecklas i samarbetet med hästarna.

[/private]

Om The editors

Se också

Ny bok av Hearts & Horses

Just in time for Christmas presents, Mikkel Oster, Hearts & Horses, comes out with a …

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *