Ju fler hästar man rider.. ju mer tycker man om sin egen

Så har ännu ett år passerat och vi är inne på 2017. Jag minns när man var liten och pratade om 2020, om hur det var en evighet dit, om hur gammal man skulle vara då. Nu är vi snart där och jag är inte en dag äldre än vad jag känner mig. Hoppas ni firat in året ordentligt och fått en riktigt bra början på ett fantastiskt år.

Förutom den envisa förkylningen så började januari på bästa sätt. Jag har prioriterat kvalitétstid med hästarna. Långa barbacka-galopper i snön på varma ryggar, spetsade öron och frustande mular.

Jag är mitt uppe i inridningen av min framtida stjärna Boon som fyller tre år i augusti. Att rida in och utbilda unghästar är så otroligt roligt och givande. Tänk att man har ett tomt papper framför sig som man får måla precis hur man vill, i vilka färger man vill, magiskt.

Som många vet så har jag även ridit in min tävlingshäst Success själv och likaså mina två ponnyer Quickly och Nellie. Alla knappar sitter nog inte som de ”ska”. Jag har säkert hittat lite egna kommandon som ingen mer än jag och mina hästar har nyckeln till. Man rider dem nog inte som skolboken beskriver. Ändå finns det inget bättre än att hoppa upp på sin egen häst.

Genom åren har man suttit på väldigt mycket olika hästar. Det har varit allt från importponnyer som varit mer högt än lågt till islandshästar i flygande pass. Problemhästar till riktigt fina tävlingshästar som presterat världen över. Det har varit shetlandsgaloppörer till storhoppande mästare till montéhästar. Det har varit riktiga upplevelser men som man brukar säga ”borta bra men hemma bäst”. Det är alltid skönt att komma hem till sin egen säng med fina lakan, en kudde man valt ut med omsorg och tryggheten som man själv skapat sig. Det är samma känsla som infinner sig när man får hoppa upp på sin bästa vän, home sweet home.

Jag tror att många som haft en riktig ”bästa vän” i sin häst känner igen sig. Det spelar ingen roll om hästen har lurviga öron, om manen ligger på båda sidor om halsen, om den är aningen rund om magen eller om favoritsysslingen är att rulla sig i den värsta leran. Man ser bara de fina egenskaperna i slutändan ändå.

Ibland skrattar jag också åt mig själv. De gränser jag målat upp för andras hästar, som jag är väldigt konsekvent med, kan tänjas ganska bra på av mina egna. Min snart 15-åriga ponny Quickly har race- och bockuppvisning för jämnan när vi rider. Jag korrigerar henne knappt längre, jag bara skrattar. Hon har alltid haft svårt att hålla sig i skinnet, en riktig busunge. Hennes rörelsemönster har jag känt till i nästan 13 år och jag vet att hon slutar precis när jag är på gränsen till att tappa balansen.

Det är nyttigt att ta till vara på alla erbjudna timmar i sadeln. Vill man växa som ryttare finns det inga genvägar. Prova fler hästar, testa nya stilar. Lev och lär. Man blir aldrig fullärd, det är viktigt att komma ihåg. Varje häst man slänger benet över har något att lära en. Vissa hästar tar rollen som ”läromästare” medan andra hjälper dig att plussa på listan av antal avramlingar. Jag minns en shetlandsponny på ridskolan som hade lärt sig att dra ner huvudet i galoppen samtidigt som han gjorde riktigt snygga slidestop på frambenen. Jag hade skrivit upp honom 29 gånger i min lista för avramlingar. Han lärde mig att vara tung i rumpan och använda ett magstöd, samt hur man masserade ut blåkakor, plåstrade om sår och lindade stukade fot- och handleder. Man är ju ingen riktig ryttare innan 100 avramlingar sägs det.

Kom ihåg att uppskatta varje dag med hästarna, det kan vända väldigt fort med våra älskade vänner!

 

 

 

Om Rosie Blomquist

Rosie Blomquist är en 25-årig tjej från Skaraborg som främst tävlar timed events; barrel race, team penning och team sorting. Hon driver Rosie B Barrelhorses och är sambo med Filip, som delar intresset för hästar och hundar.

Se också

Till Alla Svintuffa Ungdomar

Working Cowhorse är en tuff klass, med många svåra och snabba moment. Det krävs en …