Les Vogt – 15 x world champion

Inte mindre än 15 gånger har  Les Vogt erövrat titeln World Champion. Han är förutom detta representerad i NRCHA Hall Of Fame. Men karriären har haft både med och motgångar. Möt Reined Cowhorse okrönte konung- Les Vogt.

Text och foto: Åsa Wikberg

[/private]


Lukten av hästar är ett av mina första starka barndomsminnen, berättar 15-faldige Världsmästaren i Cowhorse, Les Vogt när vi träffar honom i hemmet i norra Kaliforien.
– En jul fick vi barn en gammal märr som hette Sweetheart. Hennes man stod rakt upp och jag försökte förgäves kamma ned den på sidan, så som jag sett att hästarna hade i cowboyfilmerna. Jag lärde mig hoppa med henne, fast vi hade förstås ingen sadel så jag red barbacka. Hon ville inte hoppa högre än 60 cm så varje gång hon gjorde det så fick hon en morot, vilket ledde till att hon så småningom hoppade 90 cm. Vi prenumererade på en hästtidning hemma och från den klippte jag ut alla annonser om tävlingar och annonser med boots, sadlar, bältesbucklor och fina träns och smidde planer. Jag hade förstås inga pengar men desto mer drömmar. Så läste jag om en hopptävling där de inte skulle hoppa högre än 90 cm så jag ville åka dit.


Hästen på flaket

Les pappa, som var ranchare, hade en gammal pickup med ett hembyggt staket runt flaket och där på brukade han frakta sin egen häst. Så Les lastade upp sin häst på pickup-flaket, tog med en borste, ett träns och med pappa bakom ratten styrdes kosan mot tävlingen.
– Det var förstås en massa rika människor på tävlingsplatsen med fina groomade hästar, snygga transporter och i fina kläder. Där svängde vi in som Beverly Hillbillys med min häst på flaket, manen stod rätt upp, ingen sadel och jag antar att vi sågs som ett spektakel, men vi kände oss inte alls så. Jag var där för att tävla.
–Jag red barbacka in på banan men hade ingen aning om att man skulle ta hindren i en speciell ordning och min häst vägrade hoppa för hon hade aldrig sett sådana konstiga vita hinder förut. På vägen hem så sa min far att ”Jag tror inte att ni hör hemma där”.
När Les var i 13-årsåldern så skickade hans pappa ut honom att arbeta en sommar med det som nog var de sista av de traditionella vaqueros.
– Han tyckte att eftersom jag hade auktoritetsproblem så kanske de skulle kunna rätta till det. Naturligtvis hade de ingen nytta av en ung pojkvasker och jag gjorde inte alltid som de sa. När de skickade iväg mig för att hämta kor kunde jag istället rida efter en av dem för att kika hur de arbetade med sin häst när de var helt själva. Ingen talade någonsin med mig, de bara pekade eller grymtade men när man fick se dem arbeta med sina hästar var de helt fantastiska. De var mycket stolta över sina hästar och sina kunskaper och de satte en standard även för mig som jag aldrig glömt. Ens värde avgjordes av hur god horseman man var eller inte var.


King Fritz

På 60-talet var det rodeos och bucking horses för hela slanten som gällde men efter en allvarlig benskada så tyckte Les dåvarande fru att han skulle börja tävla istället.
– Du kan börja med att tävla min häst i en pleasureklass, tyckte hon. Det var lite fjantigt tyckte jag men ställde upp i alla fall. När alla red runt i arenan cirklade jag bara runt domaren och i fel galopp i båda varven. Jag ville han skulle se mig tydligt och kunde inte förstå att jag inte vann, berättar Les med ett gapskratt.
– En afton såg vi en avelsannons för en hingst vid namn King Fritz, ett namn som vi kände igen från många bra hästars stamtavla. Vi ringde ägaren och förklarade helt sonika att vi ville köpa hästen. ”Bra ” sa han, för jag har just bestämt mig för att sälja honom. Vi fick en månad på oss att skrapa ihop 69.000 dollar som han ville ha för hingsten ihop med en flock avelsston. På något vis lyckades jag övertala en bank att låna oss pengarna och vi var inne i avelsbranschen, berättar Les.


Upp och ner

King Fritz kom att betyda mycket för Les Vogt. Folk började även sända avkommor från hingsten i träning hos Vogt och de var så bra att han kunde åka på tävling med dem och komma hem med både första, andra och tredjeplaceringen.
– Vi arbetade hårt, men med de hästarna så var det lätt att vinna. Jag började tro att jag var en riktig stjärna som tränare själv och att ”gamlingarna” som jag sett upp till när jag var yngre hade tappat stinget. I min ungdomliga okunskap förstod jag inte att det var hästarna som var stjärnor, inte jag själv.
Vogt kunde betala av sina skulder och stod på toppen av karriären inom show horse världen när bakslagen började komma. Inom loppet av sex månader dog hingsten, alla betäckta ston aborterade och privat så blev det skilsmässa.
– Jag var tillbaka till ruta ett och detta utan alla de fina Chexhästarna.


Clinic inte uppfunnet

– Jag gjorde alla misstag som man kan göra och det är nog en av anledningarna varför jag tycker att jag är en bra lärare nu. Jag vet hur folk känner när de försöker åstadkomma något utan att ha ett recept eller ett bra program att gå efter. Det programmet kommer från många andra personers sätt att träna som du sätter ihop till något som passar dig, På den tiden var det ingen som talade om för en  hur man skulle göra när man tränade hästar, berättar Les. Kunskapen fördes vidare inom familjen och ordet ”clinic” var inte uppfunnit ännu.
Att Les Vogts program blev framgångsrikt råder ingen tvekan om. Under åren har han vunnit det mesta som går att vinna inom cowhorse, bland annat är han World Champion 15 gånger. Les Vogt själv är i Hall Of Fame och det är även Kings Fritz. Han har även ett TV-program som heter Equine Insights med Les Vogt. Han tävlar fortfarande men bara sparsamt, 3-4 gånger per år.


Bits and spurs

Idag arbetar Les halva dagen på kontoret då han sedan många år tillbaka även har ett eget märke, Performax, med tillverkning av bett och sporrar. Man tillverkar både ett kvalitetsmärke till budgetpris men även specialtillverkade pjäser i silver. Resten av dagen tillbringas på en väns ranch där han har sina träningshästar.
– Vi rider cowhorse och sedan kör vi lite teamroping, jag har försökt lära mig bli en bra healer och faktiskt börjat vinna lite där också sista tiden. Jag önskar att jag börjat med detta lite tidigare för jag anser att det är en jättebra träning även för hästarna att lära sig roping.
– Jag har sagt i flera år att nu är det slut med att träna futurityhästar för det är så stressigt. Det har blivit för mycket att pengarna styr och då blir det inte så roligt längre, för när pengarna tar över så försvinner traditionerna. Jag tycker att vi sätter för stor press på unghästarna eftersom det är så mycket pengar involverade och det tror jag inte någon tränare säger emot.
Som tränare är det svårt att få debet och kredit att gå ihop även om man har bra med klienter och är ett toppnamn som Vogt. Därför har han valt att dra ned på träningen och tillbringar mer tid med att ge clinics över hela världen och även här i Sverige.
– Jag trivs med att ge clinics och träffa människor från helt olika traditioner och länder. Jag försöker lära mig någonting om livet och får på det här sättet möjlighet att se mig om i världen samtidigt som jag kan dela med mig av det som jag själv lärt mig under mina många år som tränare, menar Vogt.


Chex A Nic

När LuckyRider besöker Les Vogt är ett filmteam från NRCHA på plats för att förbereda introduktionen av Chex A Nic till Hall Of Fame. Hästen, som numera är avliden pensionerades från tävling 1994 och som ett erkännande av deras långa karriär utsågs NRCHA Hall of Fame-medlemmen Les Vogt och AQHA World Championen Chex A Nic till ett av de bästa teamen genom tiderna. Medan de väntade på sin tur i San Franciscos Cow Palace var det en och annan bullrider som torkade ögonen med handskarna. Den tvåfaldiga AQHA World Championen, som har vunnit mer än 37 000 dollar under sin nio år långa karriär, pensionerades på begäran av sin tränare Les Vogt. Vogt ville att den tolvårige bruna valacken skulle få sluta medan han fortfarande befann sig på toppen av sin förmåga och fortfarande var en champion.
– Jag ville inte att den dagen skulle komma när någon på läktaren skulle säga ’Jag minns när den hästen var suverän’, säger Vogt. Jag tyckte att han förtjänade att släppas ut på bete medan han fortfarande var respekterad för den han var.
Medan ”Run For the Roses” ljöd ur högtalarna i Cow Palace, gick Vogt och Chex A Nic, upplysta av en enda strålkastare, igenom sina rörelser en sista gång. Vogt chansade till och med och tog av tränset på sin annars ofta hoppiga valack.
– Jag hade aldrig gjort det med honom tidigare, erkänner Vogt.
Avsaknaden av ett huvudlag spelade inte den minsta roll. Chex A Nic gjorde samma sak som han alltid gjort i arenan – sitt jobb. Spins, stopp och byten utfördes alla med den 150-procentiga insats som blivit ett av valackens främsta kännetecken. Efter att mönstren genomförts, kallades en hovslagare in, som tog av Chex A Nics skor. Sedan lämnade Vogt och valacken arenan på samma sätt som de en gång började sin karriär tillsammans, sida vid sida. Deras framgångssaga var resultatet av åratal av hårt arbete. De vann inga futurity-titlar tillsammans, eftersom Chex A Nic inte varit redo för det som treåring. Men i slutändan blev valacken mycket mer än en kassako och källa till medieuppmärksamhet för Vogt. Han blev ett exempel på den ”allt eller inget” partner som en häst kan vara.
– Han var en sagohäst, säger Vogt, ’den lilla hästen som ingen ville ha’. Och vad händer i sagan? Jo, den lilla hästen blir magisk.


Ingen lätt häst

När Les Vogt tävlade ett sto vid namn Bueno Chex Bonita, efter Bueno Chex och en dotterdotter till den store King Fritz som Vogt hade ägt på 1970-talet var hon inget särskilt, men Bueno Chex Bonita var ändå en av tränarens favoriter.
– Hon var riktigt smart med mycket stopp och kokänsla, säger Vogt. Hon var super. Vogt var så intagen av stoet att han inte kunde komma till uppfödaren Jack Casners gård i Clovis, Kalifornien fort nog när stoets tvååriga hingstföl blev till salu 1984. På pappret hade unghästen mycket som talade för sig. Förutom att vara utav Bueno Chex Bonita, var han efter Reminic. Och unghästen var billig, Casner begärde mindre än ca 1500 dollar för honom. Med allt det som talade för honom var Vogt villig att köpa unghingsten osedd. Oturligt nog fick dock Vogt se honom innan han skrev checken.
– Ingenting med honom imponerade på mig, säger Vogt om när han först såg Chex A Nic. Han hade svansen rakt upp i luften som en arab och huvudet lika högt, det var nästan så att svans och huvud möttes i luften.
Trots den beklämmande åsynen beslöt Vogt att ge honom en chans och tog hingsten till en round pen, så att han kunde se honom röra sig.
– Jag försökte att bli imponerad, säger Vogt, eftersom jag verkligen gillade hans mamma.
Men i enlighet med sin exteriör galopperade Chex A Nic runt med svansen pekandes rakt upp i luften och i en ökad gångart som Vogt beskriver som ”motsatsen till samling”.
– Jag vände hingsten mot staketet och vände honom igen, men det funkade inte, säger Vogt. Jag kunde inte se mig själv rida den hästen och vinna något, så jag avböjde. Och så var det med den saken –trodde Vogt i alla fall. Men snart fick tränaren ett telefonsamtal från två av sina kunder, Lisa Blumenthal och Pat Pinkard. Kvinnorna kom med en oväntad nyhet: De ville köpa en unghäst som hette Chex A Nic. –De sa till mig att de gillade honom och att de tyckte att han var söt, säger Vogt. Och jag tänkte för mig själv att ’söt vinner ingen tävling,’ men ok. Vogt åkte tillbaka till Casners gård och försökte förgäves att se något i unghästen som han inte hade sett tidigare.
– Jag var lika lite imponerad av honom som innan, säger Vogt.
Men den här gången var beslutet inte upp till Vogt, och Blumenthal och Pinkard köpte Chex A Nic trots sin tränares invändningar. Eftersom hans klienter hade bäddat sin egen säng, tänkte Vogt att han åtminstone kunde rida hästen utan att lägga skulden på sig själv vid ett eventuellt misslyckande. Han gjorde också klart vad han tyckte om unghästen, så han började träna Chex A Nic med rent samvete. Hans enda hopp var att valacken kanske skulle komma till sin rätt under sadel och visa en naturlig talang, men Vogt blev återigen besviken.
– När jag red honom var han väldigt spänd, säger Vogt. Han var inte bockig, men precis på gränsen. Och han var lurig, och känslig. Han var en komplicerad häst och väldigt nervös för allting. Jag tänkte ’han kommer att bli en jäkla massa jobb,’ och det blev han. Vogt berättar att han varje dag under de här tidiga träningspassen försökte hitta något hos Chex A Nic som han gillade. Men allt som kom av det var en motvilja mot att behöva gå ut och tampas med unghästen.
– Jag såg inte fram emot det arbete jag var tvungen att lägga på honom, tills han var fem år gammal tog han inte ett enda skrittsteg, säger Vogt.
Chex A Nic var också svår att ha att göra med utanför ridbanan. I samma anda som sin farmor, Fellinic, som var känd för att vara explosiv på marken, var Chex A Nic inte vad man skulle kal­la en ”människovänlig” häst.
– Du kunde inte ens fånga Chex A Nic i boxen, säger Vogt. Jag visste hela tiden att han hade energi nog att ta överhanden.
I slutet av Chex A Nics tidiga träning kom Vogt fram till samma slutsats som han hade dragit redan dag ett –valacken var ingen blivande National Reined Cow Horse Association Snaffle Bit Futurity superstjärna. Men de hoppfulla ägarna stod fast vid sitt val, och Vogt visste att hans samröre med Chex A Nic inte skulle avslutas på ett tidigt stadium. Det var fortfarande upp till honom att försöka forma en karriär för den oroliga unghästen.


Cowhorse och reining world champ

– Jag önskar att jag då hade vetat mer av vad jag vet idag, då kanske jag hade arbetat annorlunda med hästen på det tidiga stadiet. Men första tävlingen vi startade så gjorde  han rätt bra ifrån sig och kom tvåa. Det gjorde att jag började intressera mig mer för hästen men fortfarande var han svår att hantera. Hade man bråttom när man kom in till honom kunde man glömma att få på honom grimman.
– En gång när vi skulle in och tävla i Cow palace så hade jag honom bunden vid trailern, jag skulle byta grimman mot tränset och var väl lite stressad – tänkte mig inte för alltså. Hästen drog som en avlöning när grimman kom av och skenade över parkeringsplatsen. Jag kunde se hur det blixtrade runt hovarna när han sladdade fram över asfalten – med siktet inställt mot motorvägen. Sedan inträffade det märkliga – grindvakten fångade in honom. Det hade aldrig inträffat tidigare att han låtit någon främmande ta i honom. Det finns många sådana historier om hästen och min respekt för honom växte hela tiden. Han var utopin för en reined cowhorse och man behövde aldrig mana på med romalen, sporren eller ta i tygeln för han var naturligt så känslig och samlad. Han var som en fin sportbil, om man behöver lite mer fart så trampar man bara lite på gaspedalen – man behöver inte trycka gasen i botten. På samma sätt var hästen, jag behövde aldrig be honom ge allt han hade. Han gav mer än man bad om utan att tveka. Han hade sådant mod som jag aldrig sett varken förr eller senare. Med Chex A Nic behövde jag aldrig fundera på om vi skulle vinna för han gav 100% jämt. De enda gångerna som han inte vann eller det gick lite sämre var om jag själv gjorde något som kom ivägen för honom så att han inte kunde göra sitt jobb ordentligt.
– Vid ett tillfälle var min vän Bob Loomis på besök och bad att få rida hästen. Efter en kort stund sa han –Vet du vad, det här är en av de bästa reiners i USA, kan du bara få honom att lugna ned sig finns det inte någon som är bättre”. Så jag började ta ut honom på en massa småtävlingar bara för att skola honom, under lunchpauserna red jag in på arenan, sadlade av, gav honom en massa morötter, sadlade på, gav honom en massa morötter och red ut. Vi började tävla reining och han gjorde väldigt bra ifrån sig, han scorade 75, 76 och till och med 77 en gång. Vi lastade på honom på trailern och åkte till AQHAs world show där han blev World Champion i Sr working cowhorse och sr reining – och det är han ensam om att ha blivit på ett och samma år.
– Jag är väldigt tacksam att fått möjligheten att träna och rida Chex A Nic. Det var en viktig milstolpe även i min egen karriär. Sammantaget har jag haft en riktigt riktigt bra resa i hästindustrin, avslutar Les Vogt.

[/private]


Om The editors

Se också

Till Alla Svintuffa Ungdomar

Working Cowhorse är en tuff klass, med många svåra och snabba moment. Det krävs en …

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *