Lucky Rider Trailride 2010

Lucky Rider nr 1/2011
Text och Foto: Åsa Wikberg

LuckyRider Trailride har blivit en årlig tradition. Det är en tredagars turritt som går i den värmländska vildmarken som gränsar mot Norge.

2010 var vi fjorton tappra som äntrade trailriden och det blev tre strapatsrika dagar med sol och regn, oväntade upplevelser såväl som tid för eftertanke.

En torsdag i augusti samlades vi alla hos Peter Vester, Packstation Högfall. Peter skulle som vanligt bli vår vildmarksguide och turledare. Till sin hjälp hade han detta år tagit en annan välkänd profil i westernsverige – Charlie Blomkvist, något som skulle visa sig bli en riktig lyckoträff. [private]

En av de viktigaste sakerna att lära sig innan man beger sig ut i skogen är hur man binder sin häst på ett säkert sätt och hur man packar utrustningen. Under någon timme fick alla prova på att göra knopar som, inte bara skulle hålla kvar hästen vid utvald trädstam under korta stopp, utan även vara lätt att snabbt lösa upp. Hästarna som skulle transportera oss var en salig blandning, hälften privata och hälften Peters turhästar. Det var fjordingar, tinkrar, paintar, varmblod, arab, quarter, ett ryskt varmblod på 1,80 cm, korsningar och en argentinsk criollo – den sistnämnda skulle så småningom sätta oss alla på prov.

Halt häst och tromb

Efter en lätt lunch var det så dags att klättra upp på hästarna och lämna gårdsplanen bakom oss. Nu väntade tre dagar i sadeln för en brokig samling entusiaster i alla åldrar och lika många nätter med spartansk övernattning i tält. Gemensamt för alla deltagare var hästintresset, något som gör en turritt av det här slaget extra rolig.

Efter någon timme i skogen började den yngste hästen i ledet, treåriga paintstoet Lillan – som skulle göra sin långturspremiär – att halta betänkligt. En välriktad lårkaka från en av kompisarna i hagen några timmar innan avfärd började göra sig påmind. Back-upen Leo kom till snabb undsättning med en hästtransport för vidare färd till hagvila och en av packhästarna, ara-ben Gandalf, fick hoppa in som turhäst istället. Efter några korta stopp var vi framme vid vår första lägerplats vid Mangslidälven. Där fick vi börja med att skrämma iväg några tyska turister som trodde att de funnit det lugna paradis de sökte. Hästarna bands vid var sitt träd,  utfodrades och fick vatten. Själva slog vi upp tält och tände lägerelden – för nu var alla hungriga.

Över kvällsmaten (som förstås bestod av amerikanska pannkakor och stekt fläsk) berättade en av deltagarna, Karin som är präst i Karlstad, om förra gången hon var på tur med Peter och en kvinnogrupp hon arbetar med. Då lyckades man pricka in årtiondets värsta åskväder med bränder, översvämningar, omkullvälta träd och en tromb som drabbade västra Värmland inom loppet av en timme. Även då sov man i tält. Men det var inte ovädret som tog knäcken på gruppen den gången, utan den invasion av knott som följde därefter och fick dem att avbryta sin veckotur efter bara tre dagar. Vi bad alla en stilla bön om att samma öde inte skulle drabba oss och därefter gick vi till sängs, mätta och belåtna.

Finnskogen

Efter en stadig frukost var det dags att bege sig på turens andra dagsetapp. Första eldprovet blev att korsa älven vi nyss sovit vid. Den var både bred och rätt djup på sina ställen, men alla kom över… fast en del blev blötare än andra. Över berg och genom dalar gick färden. En av de brantaste klättringarna gjorde vi själva till fots med hästarna i släptåg. Terrängen var så tät att ridning inte var tillrådig. Men när vi väl kom upp på toppen av Bernhardsberget, högröda som solmogna tomater av strapatsen, väntade en vidunderlig utsikt över södra finnskogarna och Midsommarberget. Här fick hästarna en härlig lunch bestående av naturligt vallbete. Själva pustade vi ut efter den ansträngande klättringen och passade på att vila bland grästuvorna.

På en del av bergstopparna har det funnits – och finns fortfarande –  finnskogstorp. Finnskog eller Finnmarker används som begrepp för de ofta ganska otillgängliga skogbevuxna områden i mellersta Sverige och sydöstra Norge som skogsfinnar – även kallade svedjefinnar efter sitt bruk av svedjebränning, vilket möjliggjorde odling av markerna – befolkade på 1600-talets början. Svedjebruket fordrade storvuxen och tillgänglig skog, vilket förekom mer vanligt i obebodda gränstrakter där marken ännu var obruten. Genom skattefrihet under sex år underlättades etableringen och den permanenta bosättningen av skogsmarkerna som eftersträvades blev därmed möjlig. Att sedan svedjebruket förbjöds när bergsbruket behövde skogen för kolning påverkade inte de etableringar som redan skett.

Det sista finskspråkiga området var i norra Värmland – just de områden där vår årliga trailride går.

Den andra aftonen slog vi läger vid sjön Våtsjön. Regnet och åskan hängde i luften men med hjälp av vildmarksguiden Nisse så fick vi del av en värmländsk tradition – kolbullar tillagade över öppen eld. Kolbullar är inte så illa som namnet låter. Kolbulle är en form av tjockpannkaka med tärnat fläsk. Denna rätt åts av kroppsarbetare under primitiva förhållanden i skogen eller längs med flottningslederna, såsom Klarälven.

Efter den stadiga middagen utlovades en riktig cowboy-efterrätt, Monty Walsh (efter filmen med samma namn) bestående av persika med whiskey över och en gräddklick. Men lagom till serveringen drabbade sommarens värsta regnväder campen. Ivriga muggar hölls fram för att få var sin persikobit i, men för att den inte skulle drunkna i regnvatten innan whiskeyflaskan hann fram fick de täckas av händer. Sedan var det snabb språngmarsch mot tälten. De två utkiksvakterna Charlie och Peter, som helst sov under bar himmel, föredrog även de att krypa in i de – förhållandevis torra – tälten denna regniga natt när himlen lystes upp av ljusare blixtar än vi någonsin sett tidigare.

Från killarnas tält hördes snabbt snark-serenaden, men i tjejtältet var vi några åskrädda som väntade ut det värsta ovädret innan John Blund till slut infann sig.

En häst kort

Morgonen kom och regnvädret hade till största delen dragit vidare. Det hade dock en av hästarna också. I tidiga morgontimman hittade jag en tom grimma vid en picketline. Där det hade stått två hästar någon timme tidigare var nu bara en häst + en grimma.

”Konstigt, är det någon som flyttat hästen” var första tanken. Men en snabb rundfrågning gav vid handen att criollostoet hade lyckats tråckla sig ut och dragit iväg. Som tur var så var marken ordentligt uppblött av regn-ovädret och hästen var lätt att spåra genom skogen och ut på grusvägen – samma väg som vi kommit. Nu kom spårhundarna Charlie Blomkvist och hans quarterhingst Coco Skunk väl till pass. Ekipaget har tävlat framgångsrikt under många år, men ute i skogen är de i sitt rätta element. Charlie sadlade på och försvann i ett dammoln efter vägen. Rymlingen var inte helt främmande för dem eftersom hon något år tidigare varit för betäckning hos Coco. Det blev en lång färd över stock och sten. Efter några timmar kom ekipaget utmattade tillbaka – utan rymlingen.

– Nu vet jag var hon är i alla fall, berättade Charlie. Stoet hade gäckat dem flera gånger och lurat ut dem på villospår.

– Men hon är inte ensam, viskade han allvarligt i mitt öra. Det ser ut som hon har en lurvig efter sig.

Charlie hade funnit ett färskt kadaver med björnspår runt om. Björnspår gick också uppför berget på samma ställe där hästspåren gick.

– Det är ingen fara, hon är en riktig tuffing, går de på henne så får de en hård match, sa rymlingens ägare som lyckats med bedriften att behålla lugnet under hela förmiddagen.

Tillsammans åkte Charlie och Nisse i väg i Nisses bil för att göra ett sista försök att fånga stoet. Och se det lyckades. Efter en stund kom ett glädjande besked på telefon. Hästen var återfunnen, fångad och vid god vigör. Det enda som fattades henne var en framsko. Hela gänget drog en lättnadens suck och sadlade upp. Några timmars orolig väntan övergick i glädje över den återfunna hästen och dagens etapp drogs om för att möta upp med rymlingen.

– Coco var fantastisk, berättade Charlie. Han visade mig hela tiden vart hon hade gått, det slog aldrig fel.

Nu fick vi också nytta av de easy boots i olika storlekar som fanns i packningen. Rymlingen fick en boot och vi kunde fortsätta vår färd. Dagens planerade etapp med den allra vackraste vyn fick dock bli mest skogsvägar på grund av den omdragna rutten, men det var det ingen som brydde sig om.

Mot kvällningen kom vi så fram till det som skulle bli vår sista lägerplats, vid sjön Kindsjön. Här sattes en stor provisorisk hage upp och alla hästar släpptes ut för ett välförtjänt bete. Efter bastubad från bastuflotten i sjön väntade Charlies hemlagade bisongryta. Medan solen sakta gick ned bakom grantopparna och efter en dags spårning i vildmarken slocknade vår hjälte vid den falnande glöden i lägerelden.

Årets trailride var över.

TRAILRIDE 2012

Vill du följa med på årets äventyr,  tre härliga dagar i Vildmarken? Då är det läge att boka in dig på årets trailride. Den går som vanligt i Värmland i augusti. Oavsett om du har egen häst eller inte, är nybörjare eller van ryttare – vi lovar en härlig och avkopplande tur i vacker natur.

Läs mer och boka på: www.luckyrider.se eller www.packstationhogfall.se. Du kan även boka direkt med Peter Vester, tel. 070-299 35 19.

[/private]

Om The editors

Se också

Podcast “Vilket Hästjobb”

Johanna Davidsson och Malin Svensson deltog i avsnitt 27 av Vilket hästjobb! podsändning.De berättar där …

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *