Mexicos stolta Charros

LR 3/2008
Text och foto: Elin Sætersdal

[private]


De älskar kvinnor, sitt land, Gud, och inte minst hästar. Den stolta och romantiske charron, den amerikanske cowboyens föregångare, är själva symbolen för Mexico.
– Hästar och kvinnor är de vackraste av Guds skapelser. I den ordningen. Även om vi befinner oss i Mexico, i området San Miguel de Allende på det centrala höglandet, skiljer charron Alfonso, kallad Poncho, sig lite från de andra gästerna på den stillfulla baren Harry’s. Ingen höjer ögonbrynen dock. Med en sombrero på huvudet och en Corona i handen skräder mannen inte orden om sin kärlek till hästarna.
Ja då, kvinnan är bra hon också, men inte lika bra som hästen hans. Han låter inte vem som helst rida den – om ens någon.
En av de mest genuina mexikanska traditionerna lever i bästa välmåga. Fortfarande macho som historien kräver, och gärna konservativ och nationalist. Charron är inte bara den mexikanske varianten av den mer kända amerikanske cowboyen, utan dess ursprung. En produkt av tre kulturer; arabisk, spansk och etnisk amerikansk.


Arabiskt ursprung

Araberna tog sina hästar och traditioner till Spanien, och spanjorerna tog dem vidare till den nya världen. Från det ögonblick härföraren Hernán Corte´s arme gick i land på gulfkusten med 16 hästar har häst och ryttare tillsammans spelat en betydelsefull roll i Mexicos historia.
Spanjorerna kom till den nya världen med order om att avla hästar. Efter att den första skräcken hade lagt sig blev hästen för de infödda indianerna en maktsymbol. För dem var det länge förbjudet att rida en häst, överträdelse bestraffades med döden.
Det var inte förrän 1619, hundra år efter spanjorens ankomst som de fick lov att rida hästar för att mer effektivt kunna arbeta med kor. Det startade med att en ranchägare gav 22 indianer skriftlig tillåtelse att använda häst i arbetet med boskapen. Stora boskapshjordar på vidsträckta landområden var en viktig del av det nya landets ekonomi. Dessa rancheros var de första charros.


Från land till stad

Även om många av de enorma haciendorna och boksapsrancherna blev upplösta efter den mexikanske revolutionen i början av 1900-talet, fortsätter den nya urbana charron traditionerna.
Nostalgiska rancheros letar nya plattformer för att hålla traditionerna vid liv. Den moderna charron deltar i tävlingar och shower i städerna och har inte nödvändigtvis någon erfarenhet från arbetet på rancher. Men essensen är fortfarande densamma.
Som Gerardo Murillo sa 1922: “Mexican horsemanship is one of the most typically Mexican things in the country; the populåter spirit, the national spirit par excellence, have become concentrated in the horseman – the charro.”
Modige charros var även eftertraktade kavallerister i Mexicos krig och kämpade för landets självständighet. Hit till Atotonilco utanför San Miguel kom självständighetsupproren till häst år 1810.


Ät aldrig på tom mage

Vi tar av vägen här och skumpar över ett solsvett ingenmansland till Ponchos lienzo charro. – Detta är det riktiga Mexico!
Framme på ranchen står hästar uppbundna mellan kaktusar. Presidenten av los Charros del Santuario de Atotonilco, vår vän Poncho, gör sig klar för dagens träningspass.
Eftersom mat och dryck är en viktig sak för mexikanarna (ät aldrig på tom mage, skämtar de) och inte minst för charros, driver Ponchos fru (hon som inte riktigt kunde mäta sig med hästen) en färgrik restaurang på ranchen.
Med stora fönster mot arenans ”upplopp” lienzoen, kan sombreroklädda gäster inta lunchen utan att missa något.


Uppfann machon

Mexico är landet som uppfann machon, och här är tron på skillnaden mellan könen större än tron på likheterna. Det vanliga är att mannen rider medan hustrun fint går vid sidan av. Med charron som machoideal, är häst onekligen ett machoting. Charron, ”a man’s man”, drömmer sig gärna tillbaka till guldåren och en kvinna skall inte tränga sig in i mannens sfär och sysslor, tycker många charros.
Alexandra är en tjej som gör precis det. Allt är inte som det en gång var. Nu intar tjejerna landets Lienzos Charros.
Ung, söt och blond. Inte prototypen för en charro precis. Alexandra, snart 16 sadlar på sin vita häst, Platta.
– Han är min lilla gubbe, en riktig gentleman, säger hon och stryker hästen över mulen. Hon berättar att hon även har en unghäst i träning. Men det är gamle Platta som fortfarande är tävlingshästen. Charrerías feminina alibi är Escaramuza Charra, där kvinnor, i damsadel och med stora färgrika kjolar utför precisionsridning. Men inte denne tjej.
– Jag anses vara en rebell, ler Alexandra. Hon började med engelsk ridning, men tycker charrería bjuder på mer action. Att hennes nuvarande favoritgren är att fälla tjurar är kanske inte så konstigt.
En av de mest populära, och inte minst spektakulära av de tio grenarna, är coleadero. Det går i korthet ut på att fälla en tjur, helst innan 60 meter från starten. Grenen som kräver mod och snabbhet är inte helt riskfri. Charron galopperar efter tjuren, när han eller hon i det här fallet kommer parallellt med tjuren, tar hon tag i svansen, lägger sitt ben över tjurens svans, ökar tempot på hästen och tjuren mister balansen och faller. En praktisk sak för en charro att kunna om en tjur skulle komma på villovägar.


En konstform

Charros höll oformella tävlingar tillsammans på rancherna där man tävlade i de olika arbetsuppgifterna som fanns. I dag är charrería en sport med stränga regler och enligt mångas mening Mexicos enda sanna nationalsport.
Charrería beskrivs som levande historia, en konstform som uttrycker kunskapen om arbetet på rancherna. Charros demonstrerar sina färdigheter som ryttare, och tävlingen är på stenhårt allvar. Man reser gärna långa vägar för att tävla om heder och ära.
– I går var vi i San Felipe, och där slog hon oss alla, berättar Poncho men ser inte särskilt ledsen ut för det – utan ganska stolt över sin nya konkurrent som har örhängen formade som sporrar i öronen.


Föregångare till westernsadeln

Charrería är en arbetsbaserad sport, där hästens hälsa inte alltid kommer i första rummet, men detta har sakta förändrats under de senaste årtiondena. På den här ranchen är det i alla fall ingen tvekan om att man är väldigt måna om sina hästar. Ponchos palominofärgade sto Bonita står och väntar med manen konstfullt flätad.
Men – hon är dräktig, därför kan hon inte springa snabbt nog nu, säger Poncho och klappar hästen på halsen.
Den dekorerade charrosadeln är en mer komfortabel efterföljare av de  tidligare spanska och arabiska sadlarna. Sadeln är föregångare till westernsadeln som används i USA och stora delar av världen i övrigt. Det var den engelska sadeln och ridstilen som var standard i USA, tills westernsadeln, länge kallad den spanska sadeln, blev adopterad av U.S. War Department och den amerikanske cowboyen, som dök på 1800-talet.
Även westernstilens bett och sporrar har mexikanskt ursprung. I dag har dock de amerikanska westernsadlarna ofta betydligt mindre horn än de mexikanska.


Ge järnet

De två charros Alexandra och Poncho  sitter upp på var sin häst och galopperar lugnt runt i ringen för att värma upp.
Den första av suertes charras är grenen cala de caballo.
– Ge järnet! ropar Poncho till Alexandra som galopperer genom arenan för allt vad tyglarna håller. I mitten av arenan slidestoppar hon i en sky av spån och Platta sätter sig på bakdelen. Därefter gör hon en spin åt vardera hållet och ryggar i en rät linje till arenans ände. Grenen skall visa förståelsen mellan häst och ryttare, och hästens ridbarhet och lydighet.
Sedan tränar man lite på de större tjurarna, men en träning som inte är helt utan allvar.
– Det är viktigt att tjuren springer i en rät linje och inte bryter ut. Det kan vara farligt, förklarar Alexandra.
Hej vad det går. Först kommer tjuren och sedan tar häst och ryttare upp jakten. En efter en kommer de från inhägnaden bakom arenan.
– Yihaaa! ropar Poncho när han vänder och galopperer tillbaka efter nästa tjur. Alexandra griper tjuren om svansen, men låter den hålla sig på benen. Ingen tjur bryter ut.
– Kanske fäller jag alla nästa helg, säger Alexandra med ett smil. Då blir det tävling på hemmaplan.
– Och då blir det Fiesta, säger Poncho. För charrería är även en social happening. I Mexico låter man aldrig en chans till fest gå förlorad. De gamla charros avslutas som sig bör insamlingen och brännmärkningen av kalvar med grilling, mariachis och tequila. Även en träning bör efterföljas av en cerveza eller två.
– Kan du ringa på klockan på stalldörren, ber Poncho. Den är för servitörerna.


CHARROS I OAXACA

Utanför den vackra byn Oaxaca i södra Mexico håller Los Charros de Los Magueyes öppna träningar inför publik varje söndag. Escaramuza charra utfört av Adelitas startar showen.
Adelita-flickorna berättar;
– Vi är intresserade av sporten i sig och fäller inte djuren då vi övar lassokastning. På så vis blir de inte heller rädda.
Efter att charron är färdige hoppar tillresta, för det mesta familj och vänner, ned från läktarna och upp på hästarna i arenan. Här kan alla få prova på att vara charro.
Och undertecknad får prova på att vara Adelita i damsadel.
– Nästa gång du kommer ska vi ha en adelita-kjol till dig! säger charron Jorge.

FAKTA

Det handlar om ära och stil i sporten som representerar nationell stolthet. Charros älskar att imponera med uppvisningar och vågstycken. Som att hoppa över från sin egen häst till en oinriden häst i galopp ”paseo de la muerte”. Lienzos, arenor, finnes i alla större och mindre städer runt om i landet, det hålls tävlingar på helgerna och alla är välkomna att se på.
De två största lienzos finnes i Mexico City och Guadalajara. Guadalajara i staten Jalisco, som säger sig vara hemstad till charron, samt till tequilan. För att komma till Lienzo Charro del Santuario de Atotonilco kör du från San Miguel i riktning mot Dolores Hidalgo, tar av mot Atotonilco och följer skyltning ”Lienzo charro”.

[/private]

Om The editors

Se också

Jaton Lord – Kommunikation och kontakt mellan häst och människa

Redan som tonåring lärde sig Jaton Lord träningsmetoder av sin berömde morfar Ray Hunt, pionjären …

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *