Senaste nytt
Home » Resor/upplevelser » Mustangernas Magiska Rike

Mustangernas Magiska Rike

Precis på gränsen mellan Wyoming och Montana ligger Pryor Mountain Wild Horse Range. Här, bland branta bergskammar och djupa canyons, lever flera hundra vilda mustanger.

Text och foto: Trine Bøhnsdalen

 

Han står i morgonljuset och blickar ut över dalen. De karga slätterna, kantade av buskar och spridda tussar av torrt, gulbrunt gräs, är hingstens hem. Vinden tar tag i hans man och sveper över den på andra sidan av nacken. Han blinkar några gånger. Hans öron rör sig sakta. De pekar till höger och vänster och så rätt fram, mot oss. Det vänstra örat är bara hälften så högt som det högra. Det ser ut som om någon har fått ett rejält tag och rivit av det tvärt.

Bakom hingsten reser sig väggarna till mäktiga Sykes Ridge. Det mjuka morgonljuset finner vägen in i varendaste spricka, sänka och krök i det branta bergspartiet. Hingsten sluter ögonen ett ögonblick och njuter av solstrålarna som träffar hans hårrem. Han vänder sig mot flocken och kollar att alla är där innan han vänder blicken mot oss.

Landets första vildhästreservat

Det fanns en tid när mustangerna i Pryor Moutains flydde bara av lukten av människor. Och det med god grund. Mot slutet av 1800-talet och början av 1900-talet sågs mustangerna som skadedjur. Enligt ranchägarna i området gjorde de inget annat än att ödelägga land där boskap egentligen skulle beta och många av mustangerna blev därför fångade och dödade.

Så är det inte längre. Även om den gulfärgade hingsten har sett oss för länge sedan och mycket väl vet att vi står gömda bakom två buskar strax nedanför, ser han ingen anledning att signalera fara till resten av flocken. De senaste två hundra åren har vildhästarna i Pryor Mountains inte haft någon anledning att frukta människor. De är fredade och lever i sitt eget reservat, ett område på mer än 15 000 hektar lite utanför staden Lovell i Wyoming. Området blev avsatt för mustanger redan 1968, något som gör Pryor Mountain Wild Horse Range till det allra första vildhästreservatet i USA. Det var hela tre år innan lagen ”Wild Free-Roaming Horse and Burro Act” trädde i kraft 1971, en lag med ändamålet att skydda, ta tillvara och kontrollera vilda hästar och åsnor som lever på offentliga allmänningsområden i USA.

Hingsten sträcker på nacken och sätter sig sakta i rörelse nerför den steniga bergssidan. På dalbottnen betar hans lilla hästflock lugnt. Ett sto med föl, ett ungsto, en årshingst och en äldre hingst, som vi inte riktigt förstår varför, är med i flocken. Ledarhingsten börjar gnägga mjukt samtidigt som han kröker på nacken och knuffar på ungstoet som stått längst bort i dalgången och sovit. Hon sätter sig långsamt i rörelse tills hon når resten av flocken. Så snart hon gjort det slutar hingsten att trycka på och vandrar över till den andra bergssidan där han sakta klättrar upp mot toppen.

Mustangplatån

Hingsten med det avrivna örats flock är en av fem som har sitt tillhåll i den del av reservatet som kallas ”mustang flats”. Det är ett kargt område. Mycket sten och lite mat. Ett land som har förändrat sig lite från hur det förmodligen såg ut för tusentals år sedan, förutom den asfalterade huvudvägen som nu skär tvärs igenom reservatet.

Det totala beståndet i reservatet var 2009 på 195 individer. Ingen häst togs därifrån 2010 och antalet är nu över 200, mer än det någonsin har varit i reservatet. För att hålla beståndet på en acceptabel nivå och undgå att området betas ner för mycket, samt konflikter mellan flockarna, samlas hästarna in regelbundet, en del skiljs ut och adopteras bort.

De fem flockarna nedanför Sykes Ridge är bara en femtedel av det totala mustangbeståndet i reservatet. De andra flockarna har sin hemvist djupt inne bland Pryor Mountains, ovanför den branta bergskammen. Efter att ha studerat flera av flockarna nere på den torra platån i några dagar, bestämde jag och min reskompis oss för att lasta in tält och utrustning i bilen och leta rätt på vägen Burnt Timber Road, som skulle föra oss djupt in i själva hjärtat av reservatet.

Hästparadiset

Och det var här, långt inne bland Pryor Mountains, fjärran från all mänsklig civilisation, som en helt ny värld öppnade sig. Vi fick först syn på en flock hästar på väg över en bergskam i fjärran. De vandrade iväg som om de hade ett mål i sikte. Mjuka hovavtryck på välanvända stigar, med huvudena sänkta och en alert, livlig gång. Så dök det plötsligt upp fler flockar från andra sidan av berget. De korsade den grovkorniga grusvägen bara några få hundra meter framför oss, men skänkte oss inte så mycket som en blick. Så försvann de bakom bergsryggen på andra sidan av vägen.

Vi följde efter. Försiktigt. Solen var på väg att lämna de gröna slätterna på toppen av Sykes Ridge. Det hade tagit oss över tre timmar att nå upp hit, där de flesta av de flera hundra vildhästarna i Pryor Mountain Wild Horse Range var. ”Jag hade inte kört upp dit om jag inte hade känt mig ok med att köra uppför trapporna där”, hade Matt Dillon tidigare sagt och pekat på en krävande stentrappa utanför besökscentret för vildhästar.

Dillon var chef för centret och kände varenda mustang i reservatet vid namn, ålder och bakgrund. Som varningsskylten sa var Burnt Timber Road otvivelaktigt ingen väg i ordets vanliga bemärkelse, men för varje stenig utmaning som den tuffa fyrhjulsdriften hade krupit över, hade tanken på att vända om blivit allt mindre frestande.

Det var kallt, och hjärtat slog snabbt när vinden bar med sig de första kraftiga gnäggningarna nerifrån dalen, dit alla var på väg. Vi följde efter. Med detsamma när vi kom över bergsryggen, var det som att resa tillbaka i tiden. Framför oss utspelade sig en scen från en värld då hästar levde orörda av människor, i harmoni med varandra och naturen. Vi tittade ner på ett vattenhål med stilla vatten, endast bruten av krusningarna på ytan från en häst som försiktigt rörde vattnet med mulen. Runt vattenhålet, i små flockar på allt från tre till sju hästar, räknade vi allt som allt nästan åttio hästar. Några betade lugnt en liten bit iväg, andra stod vid vattenhålet och däste medan fölen lekte i vattenkanten. Ett par kraftiga hingstar travade mot varandra med krökta nackar och stolta steg, innan de gnäggade gällt och stegrade sig. De kompakta hovarna slog ut mot varandra medan de djupröda pälsarna glänste i solen.

Här stod vi plötsligt, mitt i ett hästeldorado jag aldrig hade sett maken till i hela mitt liv. Tittandes ner på välanvända sovplatser runt vattenhålet som delades av alla de olika flockarna. Ungkarlshingstar som slogs på låtsas och äldre hingstar som vakade över sina ston. Föl som lekfullt galopperade mellan flockarna och mödrar som vaksamt följde med. Solen som kastade sina sista strålar ned i dalen och gav terrängen ett mjukt kvällsljus med löfte om en kall, stjärnklar natt. Detta var hästarnas rike. En värld vi hade läst och hört om, men aldrig trott att vi skulle få möjlighet att uppleva.

Nu stod vi här.

Hästen från skyarna

Det dundrar till i den torra sluttningen och vi vänder snabbt blickarna uppåt mot bergsryggen igen, precis i tid för att få se en ljus hingst komma galopperande över kammen. Den ljusa manen fladdrar i vinden och han gnäggar högt samtidigt som han tar in dalen och flockarna som är samlade där med blicken. Hans kraftiga ben satte hårda hovavtryck, och han lämnade efter sig ett långt dammoln.

Det rådde ingen tvekan. Detta var den kände hingsten Cloud. Som det gjorts både filmer och böcker om. Han var inte riktigt som de andra hingstarna vi hade sett där han kom ensam och galopperade nerför sluttningen på väg mot vattenhålet. Den ljusa färgen på den kraftiga hingsten maskerade några av de sår och bitmärken som han fått över hela kroppen under sommaren, men det var sår och bitmärken som han inte lät sig påverkas av överhuvudtaget. De förstärkte bara den enorma auktoriteten han utstrålade.

Med krökt nacke travadehan  bort till flocken med ungkarlshingstar. Ungkarlsgänget, som de kallades. Individerna skiftar hela tiden, men det är alltid någon flock som består av ensamma, unga hingstar, som inte har klarat att få sina egna ston ännu, eller som kanske har mist sina ston i kampen mot en annan hingst. Cloud hälsade på en av dem genom att gå tätt intill honom med krökt nacke. De utväxlade lukter i varandras näsborrar och gnydde lite, innan Cloud vände tvärt och travade uppför sluttningen igen, stolt och självsäker.

Häst i natten

Cloud kom strax tillbaka över kammen igen, den här gången med en flock ston som han drev ner. Han samlade dem bestämt när de försökte sprida ut sig kring vattenhålet och var inte nådig mot dem som inte hörde. Han såg sig hela tiden omkring, vaken och vakande. Stona i hans harem såg unga ut. Kanske hade han inget äldre ledarsto som ledde dem till vatten och bra gräs längre, eller kanske var det hans uppgift att göra det, samtidigt som han måste försvara flocken mot ungkarlshingstar som hade lekt nog med varandra och var redo att utmana honom på en ordentlig duell?

När kvällen kom körde vi ut från reservatets inhägnader och slog upp läger. I fjärran hörde vi hela tiden gnäggningar. Den gamla, ensliga trägärdesgården som skiljde reservatet från nationalskogsreservatet Custer hade inte mycket verkan och flera av flockarna hade redan flyttat ut från reservatet och långt in i nationalskogen.

Vi gjorde upp eld och såg dagens sista ljus försvinna från himlen. Luften var frisk och kall och stjärnorna började visa sig på himlen. Vi lyssnade till skogen medan vi la oss i tältet och kände hur marken vibrerade när en flock med unga hingstar passerade oss bara några få hundra meter bort. De gnäggade utmanande och drog iväg, de försvann galopperandes genom skogen och in i nattens mörker.

Från frihet till fångenskap

Vi stannade i Pryor Mountain Wild Horse Range i en vecka. De allra flesta dagarna tillbringade vi inne bland bergen ovanför Sykes Peak. Vi gick upp i mörkret, långt före soluppgången, och vi var ute tills långt efter det sista dagsljuset hade försvunnit. Vi gick och vi gick och vi följde några av flockarna på deras vandringar i området. Vi var som flugor på väggen i hästarnas värld där de hårdföra mustangerna otvivelaktigt var i sitt rätta, naturliga element. För hästintresserade var det en upplevelse som brände sig fast på näthinnan för alltid. En studie som skulle forma vår syn på domesticerade hästar, ge oss förståelse och en bakgrund som kanske kan få oss att tänka till lite extra i senare situationer.

Då vi körde ut från reservatet för sista gången var huvudet fullt av tankar, intryck och erfarenheter. Jag minns att vi såg två hästar i en liten hage lite utanför byn Lovell. De liknade misstänkt mycket mustangerna vi just hade tillbringat en vecka med, och jag undrade om de kanske inte hade varit bland mustangerna som en gång hade blivit utsorterade under den stora uppsamlingen för att skära ner på beståndet i reservatet. De såg ut att syssla med precis detsamma som vildhästarna vi just hade studerat. De åt och däste, stoet med slapp underläpp och svängande med halsen när insekterna blev för påträngande. En väsentlig skillnad var det dock.

Taggtrådsstängslet runt hagen stängde dem inne. 

Det är inte rätt, de här hästarna är födda fria! Det var min allra första, orationella tanke efter upplevelserna i vildhästreservatet. Övergången från att leva med vildhästarna till att se våra domesticerade hästar instängda i en liten hage utan skugga och med vatten i en plastdunk, var en tuffare övergång än vad jag hade väntat mig. Men eftersom dagarna gick, försvann också minnet av Pryor-hästarna allt längre bak i minnet och tingen gick tillbaka till det normala.

Det händer likväl att jag träffar på hästar idag som på ett eller annat sätt gör att minnena kommer tillbaka från den upplevelsen. Det är lärorikt, det ger perspektiv. Men det är också riskfullt, för det utmanar tankarna kring vår egen användning av hästar.

I huvudet har en bild av en krämfärgad, stilig mustanghingst som dundrar nerför bergssluttningen medan han gnäggar högt och annonserar sin ankomst. Han heter Cloud. En kung i vildhästarnas rike. Djupt inne i Pryor Mountains mellan Wyoming och Montana.

mustangb

FAKTA

 

Spanska släktingar

Historien bakom Pryor-mustangerna är föga dokumenterad, men det sägs att de första vildhästarna ska ha blivit sedda i området runt senare hälften av 1700-talet. De flesta menar att hästarna är ättlingar till de spanska hästar som fördes till området av olika indianstammar, särskilt Crow-indianerna.

Mustangernas färger och exteriör är också väldigt lik spanska hästar, något som bidrar till att förstärka uppfattningen om att de är direkta ättlingar till de spanska hästar som fraktades till landet under conquistadorernas erövringar. Pryor-mustangerna blev därför ofta refererade till som spanska mustanger eller spanska kolonihästar.

 

 

 

Om Redaktionen

Se också

Jody Miller – Fotograf

Fotografen Jody Miller väcker starka känslor för hästar text: åsa björklund foto: jody miller LuckyRider …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tre + tio =