Nordsvenska Hästen – en mångsidig kamrat på Vånga gård

Johan Pettersson, hingsthållare och hästbonde, har trettio års erfarenhet av vår egen inhemska ras, Nordsvenska hästen. Han hyllar dess flexibilitet och fina egenskaper. Hemma på Vånga gård, strax utanför Rimforsa i Östergötland får Johans hästar göra skäl för sig, såväl framför körredskap som under westernsadeln.

Text och foto: Lena Holmgren

Hovarna dundrar som åska mot marken och det långa, svarta taglet står som en kaskad runt huvudet. Nioåriga Nordsvenska hingsten Bule ger ett pampigt intryck där han galopperar fram. I westernsadeln sitter Johan Pettersson, stolt ägare till den karismatiska hästen.
Ekipaget närmar sig i full fart genom den vidsträckta sommarhagen och saktar av bara några meter framför mig.
– Det här är min Ferrari, säger Johan belåtet och ler så att en prilla snus blottas under den mustaschprydda överläppen.
Dagen till ära ser den bredaxlade hästbonden ut som en riktig cowboy, klassiskt klädd i hatt, jeans, wranglerskjorta och westernboots, fast på bootsen syns inga sporrar.
– Det behövs inte, Bule är så känslig, jag styr honom mest med vikten och rösten.
Klockan är två på eftermiddagen, solen gassar från en nästan molnfri himmel och den varma luften surrar av insekter. Lite längre bort i hagen betar en flock kor, de ska flyttas till inhägnaden bredvid. Johan och Bule har precis varit och öppnat till grannhagen och rundar nu flocken för att sakta driva den dit. I samlad trupp, okomplicerat och självklart, rör sig kor och kalvar snart i önskad riktning. På andra sidan grindhålet väntar en brant backe och nedanför den en bäck med rinnande, klart vatten. Korna traskar raka vägen dit. Även Bule kliver i efter utfört uppdrag och får sig en välförtjänt slurk.
– Bättre ranchhäst kan en inte ha, säger Johan och lutar sig bakåt för att vifta bort en envis broms från Bules svettiga flank. På westernsadeln hänger lasso samt några meter hoprullad ståltråd. I sadelväskan finns tång och andra verktyg.
– Det är smidigt att ha med sig, om jag till exempel behöver laga ett staket, påpekar Johan när vi återvänder till stallet via en backig grusväg och förbi egenhändigt hägnade gärdesgårdar.
Äkta hästkrafter
Vånga gård, strax utanför Rimforsa i Östergötland, är vackert belägen i kuperad terräng. Runt omkring ett småbrutet odlingslandskap breder storskogen ut sig och bara ett par kilometer bort glittrar sjön Ämmern. Här har Johan bott sedan 1996. Han har två barn men lever i dagsläget själv. Ja, förutom de sex Nordsvenska hästar och tjugotalet Herefordkor som också bor här. Med stor passion och envishet sköter Johan gårdens 130 hektar nästan uteslutande med äkta hästkrafter, både skog och åker. Att han känner sig lika bekväm i westernsadeln som i den gamla slåttermaskinens skålformade järnsits står helt klart när Lucky Rider presenteras ett smakprov svenskt kulturarv.
– Tidigt i morse slog jag hela gärdet nere i slänten. Men jag sparade vägrenen, den tar vi nu, säger Johan och leder ut redan påselade nordsvenskarna Donna och Elvira från stallet.
De trettonåriga stona backar vant in på var sida parstången och står blickstilla medan de spänns för. När Johan är på plats bakom tömmarna behövs bara en liten signal så drar ekipaget igång. Bortom ladugården, vid fältet som doftar av nyslaget hö, fälls klingan ner och strax ligger gräset platt på båda sidor den hundra meter långa vägsträckan.

Läs mer i Lucky Rider nr 5!

Johan-och-nordisfamilj(2)

Om The editors

Se också

Hästar i trafiken? What ever…

Okej, nu är jag lite upprörd. Jag vet inte hur många tusentals mil jag har …

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *