På rävjakt i Vilda Western

Traditionell rävjakt förknippar väl de flesta med britter i röda rockar, men faktum är att sporten också är mycket utbredd i USA. Även i de västra delarna av landet, där de flesta till vardags rider i westernsadel och jagar kor med lasso, rider man rävjakt på engelskt vis. Här är dock bytet oftast coyote, som är både större, snabbare och smartare än räv.

LR 5/2008
Text: Nathalie Dumon
Foto: Nathalie Dumon, Maybeth Perezsoto

[private]


Äntligen ljuder den långa, utdragna hornsignalen och bryter tystnaden när den ekar mot bergssidan denna tidiga söndagsmorgon bland kullarna mellan Albuquerque och Santa Fe i New Mexico, USA.
Ett trettiotal förväntansfulla ryttare, både ungdomar och vuxna, propert klädda i traditionell jaktmundering, spänner sadelgjorden en sista gång och rättar till sin stock tie. Hästarna trampar otåligt och frustar, för nu kommer hundarna.
Dagens pack består av minst 25 hundar och de väller ut ur trailern i en böljande massa, gläfsande av iver. Äntligen är det dags för veckans höjdpunkt för såväl de tvåbenta som de fyrbenta medlemmarna i Juan Tomás Hounds – helgens rävjakt.


Lömsk cholla

Huntsman James Nance förmanar hundarna att lugna sig innan han och hans båda whippers-in, som hjälper honom att kontrollera hundarna, rider iväg. Efter dem följer vi som utgör fältet, ledda av en field master.
Den relativa kylan och den måttliga vinden, samt det faktum att det finns flera vattendrag i området, bådar för att det ska finnas gott om doft för hundarna att spåra. Och några medlemmar i fältet viskar förväntansfullt (för det gäller att inte störa hundarna) att de hört coyotes yla när de först anlände till samlingsplatsen på morgonen.
Vi följer hundarna över en äng bevuxen med enbuskar och cholla-kaktus, som absolut bör undvikas. Taggarna tränger till och med lätt igenom ridstövlarna och måste plockas bort en och en med tång, det har mången luttrad rävjägare i det här gänget fått erfara. Hästarna vet också att väja för kaktusarna, men om häst och ryttare inte är av samma uppfattning om vilken sida det är bäst att passera på är en ofrivillig avsittning dock lätt hänt när det går undan.
Det gäller också att se upp för de förrädiska präriehundshålorna. Här i västern, där terrängen ofta är såväl klippig som på alla sätt krävande, är en häst som är säker på foten ett måste.


Abbott ger skall

Efter ungefär en kvarts ridning i måttlig trav ger plötsligt hunden Abbott, en veteran och riktigt duktig jägare, skall. Han har fått upp ett spår. De andra hundarna ansluter sig och de sätter iväg. Fältet följer efter i galopp. På toppen av en höjd hejdar hundarna sig och cirklar runt, runt. Vart tog coyoten vägen? Vi spanar ut över slätten nedanför och hästarna iakttar hundarna med spetsade öron. Några av de yngre, oerfarna hundarna vill rusa iväg, men James hejdar dem. Mer pålitliga Abbott och Folsom drar åt samma håll och James beslutar att följa dem och styr över de andra hundarna dit.
Plötsligt får Folsom upp spåret igen och den här gången är det hetare. Som på given signal ger plötsligt alla hundarna skall och sätter av i fullt språng. James manar dem vidare med korta, snabba hornstötar. Hundarnas unisona jaktskall är en eggande musik, som får allas puls att slå snabbare. Vi följer efter och hoppar över några små arroyos innan jakten leder upp i kullarna, över klippigare terräng. Nu gäller det bara att hålla i sig bäst det går och hänga efter. På andra sidan korsar hundarna en djup och bred arroyo. Vår field master leder oss en omväg tills vi hittar en smal, brant ko­stig som klättrar ner i den uttorkade flodbädden. När vi till slut kommer upp på den motsatta sidan kan vi fortfarande höra hundarna, men de har dragit ifrån.
När vi kommer ifatt igen är James och hundarna på väg utmed ett stängsel. Grinden är ett par kilometer längre ner och där finns det också en vattentank. Hundarna har blivit törstiga och behöver dricka, så därför rider vi dit och tar dagens första rast. Även hästar och ryttare får i sig lite välbehövlig vätska. De senare förser sig med dryckesvaror av varierande styrka från medhavda flaskor och pluntor som skickas runt. En liten ”stirrup cup” hör traditionellt rävjakten till.


Tally ho!

Så småningom fortsätter vi genom grinden och upp tillbaka till det ställe där coyoten korsade stängslet. Vi följer hundarna i måttlig fart en lång stund och börjar tro att vårt byte gått upp i rök när någon plötsligt ropar:
– Tally ho! Tally ho!
Det är Kim som står upp i stigbyglarna och pekar med sitt spö. Och där, långt, långt borta, ser vi en grå gestalt på väg tillbaka uppför kullarna. Coyoten har cirklat tillbaka mot den plats där vi först fick upp spåret av honom. James får hundarna med sig och fältet följer tätt efter. Coyoten har ett långt försprång, men efter lite sökande vid foten av kullen, där vi såg den, får hundarna åter upp spåret. Vi galopperar uppför branten och ner igen på andra sidan och plötsligt ser vi coyoten inte alls långt framför oss. Den ser oss också och ökar farten betydligt. Hästarna är vid det här laget rejält svettiga, men ingen tänker på att sakta ner, tvärtom. Inte förrän vi kommit hela vägen tillbaka till den uttorkade flodbädden hejdar sig hundarna vid en liten hålighet i den branta sidan. De har hittat coyotens gryt, och där är han trygg.
Som oftast är fallet har coyoten sluppit undan, men det spelar ingen roll, för vi har haft en spännande och lyckad jakt. Drygt två timmar har vi varit ute, och vi tackar traditionellt vår master för jakten genom att säga ”God natt” till honom, innan vi återvänder till samlingsplatsen för att äta en stadig framdukad ”frukost”.


Rider för att jaga

Rävjakt i den form vi känner den startade i Storbritannien på 1500-talet. Britterna tog sporten till USA och Kanada, där man har ridit rävjakt sedan mitten av 1600-talet. Såväl George Washington som Thomas Jefferson höll sig till exempel med ett pack hundar för rävjakt. Det är således en gammal jaktform, därav den speciella terminologin, etiketten och klädseln, med röda (’scarlet’ på engelska) rockar för herrarna och svarta ridstövlar med ljusbrun topp. Det finns idag 171 rävjaktsklubbar organiserade under ”Masters of Foxhounds Association of North America”. Många klubbar drivs professionellt med anställd personal, medan andra, som till exempel Juan Tomás Hounds, är ideella föreningar.
Många som rider rävjakt, tränar också dressyr, hoppning eller någon form av westernridning och börjar jaga mest för ridningens skull. De som jagat länge blir dock ofta mer och mer intresserade av hundarna och själva jaktmomentet. Ibland jagar hela familjer tillsammans.


Ranchare till vardags

Rancharen James Nance, som är huntsman för Juan Tomás Hounds, började rida rävjakt redan i tioårsåldern. Efter college jobbade han under några år professionellt som whippers-in för jaktklubbar i såväl USA som Kanada, för att lära sig mer av deras duktiga huntsmen, innan han återvände till ”hemmaklubben” Juan Tomás Hounds.


Varför rider du rävjakt?

– För att det är kul och det är tradition i min familj. Jag är ranchare och de flesta ranchare har alltid haft hundar för att kunna jaga puma, björn och coyote. Dessutom är jaktridning väldigt socialt med många trevliga människor, det får man på köpet.


Vad är speciellt med rävjakt som sport?

– Det är en krävande och utmanande sport, men det är värt allt besvär. Jag gillar att man istället för att tävla mot andra människor kämpar för att ge både dem och hundarna en riktigt rolig upplevelse.


Hur är det att jaga i västern?

– I östra delarna av USA är landskapet mer likt Europa med skogar och ängar. Det är våtare och grönare än i väst. Men det är också mer tättbefolkat och svårare för jaktklubbarna att hitta och behålla orörda jaktmarker. Här i västra USA har vi ofta stora marker vi får jaga på, men nackdelen är att det ofta är väldigt torrt här, vilket försvårar för hundarna att spåra.


Är rävjakt djurplågeri?

– De som tycker det har aldrig sett ett djur dö en naturlig död i det vilda! Dessutom är coyotes snabba. De har en mycket större chans att komma undan än vi har att fånga dem.


Är rävjakt snobbigt?

– Det kan det vara. Varje klubb har sin egen kultur, det finns några som är fisförnäma, men de flesta är väldigt trevliga. I vår jaktklubb har vi till exempel cowboys, hästmänniskor som utövar alla möjliga discipliner, människor som började rida bara för att kunna jaga samt människor från olika delar av landet och andra länder. Vi tar också emot gäster från hela världen som jagar med oss.


Vad utmärker en bra jakthäst?

– Jag är en ranchare, så att rida är en del av mitt jobb, men när jag jagar föredrar jag att inte behöva tänka på hästen överhuvudtaget, eftersom jag måste koncentrera mig på hundarna.  För ”staff” (det vill säga för huntsmen och whippers-in, reds. anm.) gäller det att ha en snabb, uthållig, orädd och pålitlig häst. I fältet jagar folk på alla slags hästar.


Vad använder du för slags hundar?

– Våra hundar är alla ”American foxhounds”. De har fötts upp i USA sedan de första engelska kolonisatörerna kom hit. De är väldigt keliga och tillgivna, men mest av allt vill de jaga.

Intresserad av att rida rävjakt i USA eller Kanada? På Masters of Foxhounds Association of North Americas webbsida (www.mfha.org) finns en lista over samtliga rävjaktsklubbar med kontaktuppgifter.
Mer om Juan Tomás Hounds kan du läsa på www.juantomashounds.com.

[/private]

Om The editors

Se också

Jaton Lord – Kommunikation och kontakt mellan häst och människa

Redan som tonåring lärde sig Jaton Lord träningsmetoder av sin berömde morfar Ray Hunt, pionjären …

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *