Per Larsson på Classic L Ranch i Tidaholm

LR 4/2009
Text och foto: Carina Kvist

[private]

Med lång erfarenhet av hästar och ridning, åtskilliga träningstimmar och medaljer från både Svenska och Europeiska Mästerskap i olika grenar inom westernridning så är Per Larsson välkänd både på tävlingsbanorna och som tränare. Sedan år 2001 bor Per tillsammans med sin fru Johanna och 3-åriga dottern Jolene på Classic L Ranch i Tidaholm där han bedriver sin träningsverksamhet inom reining, cutting och cowhorse.
– Jag åker ofta ut till olika platser för att hålla clinics, men vi börjar få det mesta klart här på gården med både stall, ridhus, rundcorral och cuttingfålla. Vi har också ett tiotal egna kossor som vi kan träna på och det underlättar att ha allt på samma plats, berättar Per och ser nöjd ut där han sitter i sadeln på sin häst Colonels Fella, en av Sveriges mest välmeriterade cowhorsehingst. Per och Colonels Fella har ett flertal SM och EM- placeringar och hingsten är tävlad i både reining, cutting och cowhorse.
– Han har ett otroligt psyke och är en riktig gentleman, enkel och trevlig att jobba med, berömmer Per. På gården finns totalt tolv hästar varav två avelsston, ett par fölungar och förutom Colonels Fella finns Choctaw Merlin,  Den vilde trollkarlen, eller Mulle som han har gjort sig mera känd som då han har ångat fram på tävlingsbanorna med stor framgång i working cowhorse, reining, dummy roping, dummy stopping och herd work. Mulle är i dag tjugofyra år, men fortfarande pigg och spänstig.
– Han har varit en riktig showare, lite vild men mångsidig. Vi har använt honom till allt möjligt, som ranchhäst och han har fostrat unghästar. För några år sedan körde vi in honom och det var Mulle som hade äran att dra oss till kyrkan på vår bröllopsdag, säger Per med ett leende.


Mera kunskap och dyrare hästar

Som femåring började Per sin ridkarriär på Brätte Ridskola utanför Vänersborg. Då Pers föräldrar köpte en gård några år senare så fick han sin första häst, en Welsh Mountain ponny.
– Jag red barbacka i flera år tills jag fick tag på en westernsadel. Jag tror det var 1975 och jag köpte den av Kent Holmström, som var en av grundarna till Sveriges första westernklubb, Swedish Westernriders som startades av bland annat Staffan Ljunggren i Västergötland. Det var roligt på den tiden och snart blev det fler och fler medlemmar i klubben och det blev också fler westernklubbar runt om i landet. Det ordnades tävlingar och clinics och stämningen runt omkring tävlingarna var fantastisk, berättar Per.
– Ofta satt vi runt lägereldarna på kvällarna och man kände till de flesta.  Jag kan känna att man saknar det sociala och roliga kring tävlandet i bland. Det är stor skillnad på westernridningen i dag och hur det var tidigare, både vad gäller hästmaterial och kunskap. Hästarna har blivit dyrare och det är mera prestige. Med större insats blir det mera allvar, men man får inte glömma bort att ha skoj.
– Min pappa Rune som också var hästintresserad, skjutsade mig femton mil enkel väg varje helg för att jag skulle delta på olika clinics och western­arrangemang. Vi tränade varje dag hemma på gården och det var både barrelrace, trail och roping. Vi hade en dummy som vi byggt själva som pappa brukade dra efter bilen för att jag skulle kunna träna.
– Det var tider det, säger Per och ser lite nostalgisk ut. Jag var tidigt intresserad av att fösa kor och hästintresset har länge funnits i släkten. Min pappas morfar emigrerade tidigt till Amerika för att komma tillbaka som en riktig hästkarl.


Otäck ropingolycka

Per gjorde sin militärtjänst inom kavalleriet K1 i Stockholm och det blev ett antal beridna högvakter. Befälet på K1 gjorde några tappra försök att omvända Per till engelsk ridning. Men det var ingen idé, han hade redan då bestämt sig för att åka till USA för att jobba som cowboy.
– Jag blev erbjuden jobb på hovstallet, men tackade nej och begav mig av till USA så snart jag hade gjort lumpen. 1985 bar det i väg till Kalifornien för att arbeta som hästtränare hos Stan Fonsen. Det var en oerhört lärorik tid, säger Per och berättar att Stan Fonsen är Hall of Fame i NRCHA– National Reined Cow Horse Assocaition.
– Han tävlade cutting och cowhorse men även reining och western pleasure, detta var ju extra intressant för när jag såg working cowhorse första gången på film, jag tror det var 1977, så bestämde jag mig för att det där är det jag vill göra. Alla mina mentala mentorer sa till mig att ska du hålla på med det så då får du träna mycket, för det är svårt! Jag bestämde mig då och det har blivit många träningstimmar efter det. Första gången jag tävlade på EM, det var 1997 i Kreuth, Tyskland så kom jag på delad andraplats i cutting och fick en fjärdeplacering i working cowhorse. Två år senare så tog vi guld på EM:et i working cowhorse.
– Det var helt fantastiskt och det kändes som att en dröm hade gått i uppfyllelse, säger Per med ett leende. Det var som att komma igenom en spärr och allt bara lossnade. Året därpå blev det en tredjeplacering i cutting. Allt såg ut som att gå på räls till den dagen som Per var med om en otäck ropingolycka för drygt tio år sedan.
– Jag hamnade under hästen när den föll och jag skadade bäckenet.  Det blev ett antal operationer och visst blev jag rädd när jag kände att det var som att börja om från början, berättar Per. Det var svårt och jag hade problem med motoriken och fick en låsning i ryggen. Det var som att timingen försvann vid stopparna och galoppombytena.
– Jag hade ridit sedan barnsben och lärt mig rida på nytt efter skadan. Jag kände prestige då jag hade lite att svara upp till. Jag fick jobba med mig själv och erkänna att det här är svårt och att jag hade problem att utföra vissa moment på rätt sätt. Men, det har också gjort att jag har fått bättre förståelse för mina elever och även för att hästarna kan ha problem. Jag gick med kryckor i tre månader och under den här tiden fick jag ta reda på och ställa mig själv frågor som hur och varför. Jag har alltid ridit med känsla och ridningen har suttit i ryggraden, men den känslan var inte längre som den hade varit. Jag försöker vara noga med att eleverna ska förstå vad jag menar och försöker att vara petig på rätt sätt. I bland kan det vara svårt att förmedla och för mig har det varit nyttigt att försöka se träningen på samma sätt som en sjukgymnast ser det. Om det inte är så lätt för hästen så kan jag inte begära att den ska klara övningen på en gång, utan att man bygger upp det hela i små steg och det är viktigt med belöning. Jag har inte haft den förmånen att alltid fått rida bra hästar. Den talangfulla hästen med gott sinneslag tränar sig nästan själv. En häst med svårigheter som kan vara fysiska måste ha mycket beröm för att förstå att den gör rätt och är på väg mot rätt riktning.


Imponerande samling bett

God form, god sits och god ridning är grunden till all ridning vare sig man ska hoppa, rida dressyr eller någon annan disciplin.
– Jag är nog lite av en perfektionist i min träning och försöker alltid att få ut det optimala. När jag rider vill jag ha det optimala bettet och testar mig fram på olika sätt.  Men visst, nyfiken och prylgalen är jag nog också, säger Per och skrattar. Ute i sadelkammaren hänger en imponerande samling bett som har testats genom åren.
– Hade jag träffat på Les Vogt tidigare så hade det inte blivit så många, för då hade jag förstått varför vissa bett fungerar på vissa hästar och andra bett inte alls, menar Per. Det är spännande, intressant och kul att testa sig fram, men också väldigt lärorikt. Vissa bett i samlingen är ren kuriosa som jag har fått av olika tränare i USA. Stan Fonsen hade ett sextiotal kompletta träns och uppe vid taket i stallet hängde det ett femtiotal bett. När han provade ut bett så kände han först inne i munnen, uppe vid gommen på hästen och sedan hämtade han ett bett, provred och kände på hästen i munnen igen. Det är viktigt att hästens utrustning passar. En sadel ska ligga bra och det är stor skillnad på hur hästen bygger upp sig och utvecklas om de har en sadel som ligger rätt. En bra tryckutjämnande pad är viktig och kan hjälpa till.
– Många kommer hit för att prova ut bett och liknande. Jag har inte kommit så långt att jag vill ge råd på telefon utan jag vill att de ska komma med sin häst. Vi har alla olika uppfattningar och det kan vara känsligt och svårt att säga till någon att hästen har dåligt ansatt hals och är lite tung i framdelen eller liknande. Då är det bättre att de är på plats så att man kan prova sig fram och förklara.


Långsiktig träning

Som ryttare och även som tränare så kan det vara bra att ha någon att dela erfarenheter med.
– Johanna är bra på att påminna mig och ge tillbaka mina egna ord. Jag försöker att träna långsiktigt och inför en tävling vill jag att allt ska sitta så bra att jag kan trappa ner just innan tävlingen och kunna min hemläxa. Jag vill inte att det ska vara klart dagen innan tävlingen för då har inte färgen torkat, då sitter det bara i pälsen.  I bland kan jag bli nervös och hitta på ändringar eller något jag ska testa just innan tävlingsdags. Men då har jag hjälp av Johanna som påminner mig om att det hästen inte kan i dag, det kommer den inte att kunna i morgon heller. Jag tror på grundlig och långsiktig träning och det är mina egna ord som kommer tillbaka, säger Per med ett leende.
– Jag behöver någon som påminner mig och det är viktigt med mentalt stöd. Staffan Ljunggren är som en mental mentor för mig. I bland kan man tvivla på sig själv och då är det bra att ha någon som man litar på och som känner en väl. Ofta fungerar väl beprövade metoder. I bland kan det behövas lite kosmetika och givetvis är det viktigt att utvecklas, men det kommer nya trender hela tiden och man kan inte hoppa på allt. Staffan sa en gång för länge sedan att när du gör något med hästen, vare sig det är bra eller dåligt så tränar du den till något. Det är lika lätt att skapa en dålig vana som en bra. Man skapar den häst man rider. Det tycker jag är något som är värt att tänka på. Jag var nog en av de största reiningfreaksen innan boskapsklasserna kom igång och själva grundträningen är i stort sett densamma som den var för länge sedan. Det är tråkigt när hästarna får utstå väldigt hårda tag för att en viss form ska uppnås på tävlingarna.


Boskapsträning- bra variation

Det är en fantastiskt bra träning och variation för både häst och ryttare att träna på kor. Hästen får känna sig hög i rang mot kon och det ger en bättre självkänsla hos hästen. Den tränar sin balans och det är häftigt när man känner samspelet mellan häst och ryttare. Man får en adrenalinkick när hästen arbetar och interagerar med kon. När det fungerar inne i arenan så är det inte mycket som slår boskapsklasserna och även om man inte får en bra placering så känner man sig nöjd ändå. Det är lite beroendeframkallande, säger Per med ett leende. Det är hur villigt hästen börjar alla manövrar som lägger grunden till hur hästen fortsätter manövern sedan. Om man inte belönar hästen för försöket att göra rätt, så kommer den inte att göra det bra. Som Les Vogt säger; Du kan inte tvinga men få hästen att önska att den hade stoppat, få hästen att önska att den hade spunnit, få hästen att önska att den hade varit på rätt ställe vid kon, i stället för att säga till hästen hela tiden. Den måste få göra misstag. När den gör rätt så ge direkt belöning. Grunden till en bra förhandling är att jag får som jag vill och hästen tror att han fick som han ville. Det är det vi håller på med, vi förhandlar med hästen. Vi delar på svårt och mindre svårt och det är inte lätt för en häst att ställa om hela sin balans när vi sätter oss på hästryggen. När vi väl sitter där så har vi två jobb. Vi kan vara en så bra passagerare som möjligt för att vara på rätt ställe viktmässigt på hästen för att den ska kunna utföra det vi vill. Vi måste också belöna den för att den försöker göra rätt.


Orädd och tuff

Solen börjar gå ner bakom trädtopparna och en av lektionerna som Per har hållit under kvällstid är slut. På ridbanan travar Johanna runt på sin häst Fellas Cruella och lilla Jolene sitter stadigt i famnen på barnflickan och stalltjejen Ida Sjögren- Daun då hon strosar runt med hästen Mulle. Per har sadlat på Colonels Fella och det är dags för kvällens sista ridpass.
– Det blir ofta både sena kvällar och träningar eller clinics varje helg, säger Per. Men, det är roligt och så länge vi har kul så kommer vi att hålla på. Vi är båda visionärer och har många planer för framtiden. Vi försöker att utveckla butiken och hålla ett bra sortiment. Det är också viktigt med bra kvalitet på träningarna. Tanken är att färdigställa en form av vandrarhemsboende för övernattning i samband med clinics och sommarläger. Jag har varit på olika platser i landet för att hålla clinics och även i Finland och Danmark, men det blir mycket restid som man kan använda till träningstid i stället om man håller clinics på gården. När det gäller tävlandet så kommer vi att satsa på koklasserna i år med både cutting och mera cowhorse med Colonels Fella. Under året ska någon av treåringarna ut på tävlingsbanan och Johanna ska tävla i bland annat cowhorse med sin häst Fellas Cruella. Jag vill och försöker hjälpa mina elever som har som målsättning att tävla att göra det och givetvis så vill man att det ska gå så bra som möjligt. Det är viktigt att ha roligt med hästarna och det vill vi också visa Jolene att vi har.
– Jolene älskar att rida och är totalt orädd. Visst är det bra, men det gäller att vara försiktig, menar Johanna samtidigt som hon vänder sig mot Jolene där hon sitter tillsammans med barnflickan Ida på hästryggen. Hon har roligt men lite orolig kan man nog känna sig i bland, säger Johanna och ropar till sin lilla dotter; Var nu försiktig, för man kan ju trilla av också…
–Inte jag! Svarar Jolene glatt och skiner som en sol.


[/private]

Om The editors

Se också

Jaton Lord – Kommunikation och kontakt mellan häst och människa

Redan som tonåring lärde sig Jaton Lord träningsmetoder av sin berömde morfar Ray Hunt, pionjären …

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *