Pionjären Staffan Ljunggren

LR 8/2007
Text och foto: Lena Holmgren

[private]

En av pionjärerna inom westernridningen i Sverige är Staffan Ljunggren. En lågmäld man med starka åsikter.
Staffan minns starten, för 30-talet år sedan, som en fantastisk tid tillsammans med likasinnade i arbetet mot gemensamma mål.
Att jobba med hästar och människor är hans elixir. Idag driver han sin verksamhet Ljunghem Western Training på heltid. Ord som ofta förekommer i hans vokabulär är; vänta ut, var snäll mot hästen och tänk på säkerheten.

Arbeta i samförstånd

– Jag börjar alltid träningen med att få hästen med mig. Jag måste få dess uppmärksamhet innan jag kan börja jobba den i rätt form, säger Staffan Ljunggren.
Det fuxiga Quarterstoet med drygt två år på nacken travar energiskt i rundcorallen. Det är tredje gången hästen bär sadel och träns. Den verkar avspänd och harmonisk. Från mitten av corallen redogör Staffan noggrant och exakt om vilka metoder han använder i sin träning av hästar. Det är ett samspel mellan två levande varelser, där syftet inte är att vinna eller besegra, utan att i stället uppnå ett fredligt samförstånd. Metoden bygger till stor del på att vänta ut hästen, ge den en chans att tänka och göra rätt själv. Det kräver en stor portion tålamod och känsla från utövaren. Korrigering och belöning måste komma i precis rätt ögonblick.
Med ett lugnt och tydligt kroppsspråk visar Staffan rörelseriktningen och tillsammans med lågmälda verbala signaler får han hästen att öka respektive minska tempot. Utrustningen som används är enkel, i form av en hemmagjord repgrimma och longerlina.

Fem tunnland i byn Grankärr

Vi befinner oss i Västergötland och närmare bestämt vid samhället Tidan. Ett lätt duggregn faller från en gråmulen augustihimmel, men SMHI har lovat sol under eftermiddagen. Staffans gård på fem tunnland ligger precis utmed grusvägen som går genom den lilla byn Grankärr. Mellan boningshuset och stallet är det bara ett stenkast och alldeles i närheten ligger hagar samt träningsbanor. Här har han bott sedan 1975.
Då, när han flyttade in, fanns inte vatten indraget och det var väldigt omodernt. I rummet jämte hallen hänger bilder från en svunnen tid. Många har westernmotiv och här poserar bland annat gamla trotjänare som arabkorsningen Montoya och New Forestkorsningen Strätes Lirro. Under fotografierna står ett piano mot väggen. Staffan avslöjar att han har en musikalisk ådra, men att den bara utövas ibland, sent om kvällen och i ensamhet. Kanske kan grannarna ändå höra en och annan ton smyga sig ut genom ett öppet fönster en stilla sommarkväll. Ingår ”Ring of fire” och ”Country road, take me home…” i repertoaren tro?

Tidig hästdebut

Staffan Ljunggren är femtiofyra år och ett välkänt namn i westernsammanhang. Han ingick i den grupp pionjärer som var med om att förlösa westernridningen i vårt avlånga land. Staffan var också stark initiativtagare till att klubben Swedish Western Riders, SWR, startades 1975.
Det stora hästintresset ligger i generna. Staffans föräldrar födde upp Shetland, Russ och New Forest under flera decennier. Hans farbror basade för hushållningssällskapet på Gotland och medverkade till att rädda gotlandsrusset från utrotning.
Ett gulnat tidningsurklipp från 1959 vittnar om Staffans tidiga hästdebut. På bilden syns en koncentrerad och allvarlig kille på bara sex vårar som visar sin shetlandsponny under en utställning i Varberg.
–  Jag och min äldre bror var väldigt intresserade och fick hjälpa till med det mesta som hörde hästarna till. Vi ramlade av stup i kvarten, men vi gav aldrig upp.
Föräldrarna importerade New Foresthästar från England till Sverige och gården i Västergötland. Ofta kom det många på en gång och ett femtiotal hörde inte till ovanligheten.
–  De flesta var mer eller mindre vilda när de kom hit. Det var med dem som jag lade grunden till den kunskap jag har idag. Här fanns tioåringar som aldrig hade haft grimma på sig. Att vara våldsam mot dem var inte ens att tänka på, berättar Staffan och ser drömmande ut när han drar sig till minnes alla stunder då han bara satt och studerade de fyrfota vännerna i hagen.

”Western Horseman”

Vid sidan av skolan fick han rida in hästar, tävla dem i hoppning och sedan se dem säljas.1966 for familjen på semester till England. Där kom Staffan i kontakt med westerninspirerade människor på Flying G Ranch. De hade bland annat utflyktsridning och Staffan fick möjlighet att rida i westernsadel.
–  Vi red över hedarna vid Hampshire och jag var alldeles salig! Vid fikastunden efteråt fick jag syn på en tidning som låg slängd på ett bord. Det var ”Western Horseman”. Jag skrev ner adressen och blev sedan prenumerant på magasinet.
Staffan var vid det här laget tretton år och rejält sugen på att driva sitt nyvunna intresse vidare. Han skaffade sig ett gediget nätverk genom tidningen och lånade in filmer för att lära sig mer. Vid en så ringa ålder är man ofta sårbar för vad andra ska tycka. Staffan var ganska ensam om sin passion för westernridning och i familjens bekantskapskrets var det mest hoppning som gällde. Men några personer med stort inflytande inom de traditionella ridgrenarna kom ändå att uppmuntra honom. De blev viktiga i hans vägval.
– De fnös inte som vissa andra och jag kommer bland annat ihåg Ylva Lovén Swärds ord när hon sa ”Bara du rider”.
Åren därefter kom Staffan i kontakt med likasinnade – Kent Malmevik, Carl Axel Dahlgren och Kent Holmström – för att nämna några. Gänget kände stor samhörighet och brann verkligen för det de gjorde.

Entreprenörsanda

Staffan har inga yviga gester eller stor mimik när han uttrycker sina känslor. Ändå lyser entusiasmen igenom när han berättar om tiden då entreprenörsandan flödade. Ibland syns ett varmt leende under den silverstänkta mustaschen och de ljusa ögonen glittrar till lite extra då och då.
–  Det var en oerhört rolig tid fylld av kreativitet och initiativtagande. I och med starten av klubben SWR rullade allt på i en väldig fart. Vi hade nära kontakt med det gäng som hade etablerats på Gotland. Tillsammans ordnade vi möten, fixade filmer från quarterföreningen i Amerika, arrangerade tävlingar och annat. Bakom det röda huset här på gården hade vi till exempel tävlingar tre år i rad, skrattar Staffan och fortsätter.
–  Vi ställde oss tidigt frågan; Vad vill vi i föreningen? Det är mycket viktigt att ha visioner och mål. Man måste ställa de rätta frågorna och vara bra på att lyssna. Lyckas man med det så är det möjligt att få igenom såväl sina egna som andras ståndpunkter. Ridningen var dock det fundamentala och också grundläggande för alla beslut.

Vid sidan av arbetet

Staffan har, förutom hästintresset, alltid tyckt om att jobba med människor. I yrkeslivet har han en bakgrund inom det militära. Under tio års tid var han officer och plutonchef på T2 i Skövde. När kravet kom om uppgradering i graderna och utbildning i Stockholm så valde han att bli civil istället. Räddningsverket blev nästa arbetsplats. Vid sidan av jobbet tränade han både hästar och ryttare, engagerade sig i klubben och det egna tävlandet hade hög prioritet.
–  Nu är det några år sedan, men jag har tävlat i det mesta. Det som jag har upplevt som roligast är nog Reining, Working Cowhorse och Roping, säger Staffan som också avslöjar att han varit svensk mästare i de grenarna.
1982 kom han trea med sin kära Montoya vid EM i Reining. Den hästen blev för övrigt hela tjugoåtta år. Vid EM 1988 tävlade han med hästen Strätes Lirro i grenen Working Cowhorse.
–  Det var svåra djur men jag red med insidan av huvudet och var medveten om både mina och hästens begränsningar. Jag krävde inte mer än vi klarade av. Det räckte trots allt till en sjundeplacering.
Staffan återkommer ofta till just det faktum att inte kräva för mycket av vare sig hästen eller sig själv. Ta hellre ett steg tillbaka i utvecklingen än rusa fram för snabbt, är hans råd.
–  Westernridning ska vara mjuk och följsam. Alltför ofta, särskilt inom Reining, ser jag onödigt hårda tag och en för fysisk och mekanisk ridning. Mycket ryck och slit är ett tecken på att samspelet mellan häst och ryttare inte fungerar.

Förverkligad dröm

I hela sitt liv har Staffan haft en dröm om att kunna jobba med hästar på heltid. För två år sedan blev det verklighet och idag är hästarna hans levebröd. Ljunghem Western Training består till sjuttio procent av clinicverksamhet men Staffan tar också emot träningshästar för såväl problemlösning som inridning.
Utöver detta så anlitas han att döma westerntävlingar och är både WRAS (ABCD)- och NRHA domare.
–  När det gäller clinicverksamheten vänder jag mig till alla raser och alla sorts ryttare och har inga krav på att de ska bli SM-mästare. Däremot ska ryttaren ha viljan att utvecklas tillsammans med sin häst. Jag är också noga med att man tycker om sin häst, det ska genomsyra hela träningen.
Han åker ut till klubbar som bokar honom runt om i Sverige. Hemma tar han emot grupper som kan rida på vardagar. En clinic är på max åtta timmar om dagen och endast två ryttare instrueras åt gången. Hur är Staffan då som instruktör?
–  Jag har stort tålamod och blir sällan arg. Man har talat om för mig att jag är analytisk och pedagogisk. Det kan nog stämma. Jag kan se vad orsaken är till det som händer och sedan förklara sammanhanget. Ibland tror någon ryttare att ett problem beror på något annat än det jag lägger fram. I de fallen är det särskilt roligt när vederbörande ändå prövar min teori och efter en tid får en positiv aha-upplevelse.

Egna och andras hästar

Staffan har tre egna hästar som han tränar, en fyraårig quartervallack, ”I´m A Magic Fella”, ett fyraårigt paintsto, Delightful Electra och så ”Proppen” en arabvallack på sjutton år.
–  Proppen hade en hel del tråkigheter med sig i bagaget. I dag är han en underbar häst och vi har mycket kul tillsammans. Jag använder honom när folk utan egen häst kommer hit och ska rida. Men gör de inte rätt stannar han bara och tittar bedjande på mig som för att säga, lyft av den här!
Efter en fikastund med kok-kaffe, rostat bröd och marmelad hämtar Staffan ytterligare en träningshäst från hagen. För tillfället har han fyra stycken. Det här är en Paint på sex år som har blivit riden för mycket på framdelen och därmed hänger sig på bettet. Under sin vistelse här på Ljunghem Western Training ska den arbetas för att utveckla rätt muskulatur och få mer kapacitet i bakdelen. Staffan rider den på ett vanligt tränsbett och utan sporrar.
–  Jag förespråkar en så enkel utrustning som möjligt. Kommunicerar man med hästen så att den förstår finns det ingen anledning att ta till en massa hjälpmedel. Den här hästen måste få rätt kontakt med bettet, säger han och tillägger samtidigt vikten av att rida med sätet och att inte ha vare sig för hård, för lös eller för hög hand.

Kritik och säkerhet

När det gäller säkerheten är Staffan orubblig. För ett antal år sedan blev han oturligt sparkad i huvudet. Efter den händelsen bär han alltid i all hantering av hästarna hjälm och säkerhetsväst, närmare bestämt en bullrider-väst från USA.
–  Tyvärr finns det ett attitydproblem inom westernridningen när det gäller bruket av hjälm. Det måste vi få bort. Den som börjar rida western ska verkligen känna att det är tillåtet att bära hjälm.
Staffan är kritisk till saker som han inte tycker fungerar tillfredsställande. Föreningen WRAS, Western Riders Association of Sweden, faller till viss del under denna kritik.
– När WRAS skapades 1982 av fyra klubbar fungerade förbundet bra. I takt med att man har vuxit så har regionala distrikt bildats. Man har tänkt företagsorganisation i en organisation som inte är ett företag utan består av en mängd ideella och suveräna föreningar. Det har lett till en invecklad och ökad intern byråkrati där avståndet har blivit för stort mellan de aktiva och de som sitter i förbundsstyrelsen. Detta medför att man tyvärr tappar duktiga ryttare till de olika specialförbunden. Det här är min uppfattning och det är ingen kritik mot några personer utan mot förbundet som sådant, understryker Staffan.

Engagerad instruktör

Under den sena eftermiddagen infrias SMHI: s prognos och den sköna solen tittar fram över det västgötska landskapet. Samtidigt kommer en elev till Ljunghem Western Training för att få en ridlektion på Proppen. De känner varandra sedan tidigare och fungerar bra tillsammans. Efter en dryg timmes intensiv ridning på den stora ridbanan med Staffan som engagerad instruktör är både ryttare och häst nöjda. Den bruna araben gäspar stort innan det blir dags att lunka tillbaka till kompisen och gräset i hagen.

Blir aldrig fullärd

Han har två vuxna barn, Ulf och Jonna. Ulf har fått pappas intresse och har egen häst, en Paint. Staffan kallas ofta för den svenska westernridningens farfar. Han är glad över att ha varit en del i processen och hoppas på en framtida konstruktiv utveckling av westernridningen i Sverige. Nu jobbar han på som han alltid har gjort och fokuserar med all kraft på den förverkligade drömmen, där hästarna har blivit ett heltidsjobb.
–  Tillsammans med dem lär jag mig något nytt varje dag och man blir aldrig fullärd. Det är ju det som är tjusningen, säger Staffan och kliar I´m A Magic Fella under luggen.[/private]