Foto: Mi Ritzėn

ur tidningen Lucky Rider

Ibland är jag orolig över vår sport, westernridningen. Vår sport som ligger så många väldigt varmt om hjärtat. Vår sport där man är välkommen oavsett ålder, hästras eller nivå.

Westernridningen är inte så stor i Sverige, den är relativt ny och den har inte direkt vandrat i generationer ännu. Det görs satsningar för ungdomar och våra svenska ryttare på elitnivå blir allt fler. Bredden på sporten växer för varje år och det dyker regelbundet upp lite nya grenar. Det blir fler tränare och möjligheterna blir större. Synen på aveln blir nu mer seriös och modernt blod finns i landet. Det finns bra förutsättningar för att lyckas på tävlingsbanan så att säga.

Så kommer vi till det här med tävlingar, vad händer med alla tävlingar? De senaste åren är det flertalet tävlingar som ställs in på grund av för få starter eller att ekonomin inte går ihop, lite samma sak. Det går uppåt i den grundläggande delen av westernvärlden och neråt i många föreningar och tävlingsevangemang.

Vi tävlingsryttare som verkligen vill det här, vi som vill se Sveriges landslag i topp, vi som vill ha tävlingar som lockar konkurrenter från andra länder, vi som ständigt vill bli bättre, vi som förbereder oss halva året för att kunna prestera bra på tävlingsbanan, vi vill inte bli erbjudna ett par tävlingar att välja på. Vi vill komma ut mer och tävla mot ryttare som gör motstånd. Jag som bland annat tävlar i team penning har endast hittat en tävling innan SMet att åka på i år. Frustrerande är förnamnet. Jag och Filip försöker att åka på alla stora tävlingar som erbjuder timed events. Det som kan få oss att motstå är dåligt underlag, lång resväg utan prispengar, att det krockar eller att någon av oss eller hästarna inte är krya för tävling. Däremot åker vi runt ganska mycket på tävlingar som inte erbjuder våra klasser bara för att gynna sporten.

Jag vet att det här med att tävla på kor kostar mer, ganska logiskt, eller hur? På en flerdagarstävling så ska korna först och främst samlas ihop, plockas ut och ta sig till tävlingsplatsen, vilket de tyvärr inte gör själva utan det måste kunnigt folk åka och hämta. De ska sedan ha någonstans att bo, de ska vara rent och snyggt. Det ska vara mat och vatten som behöver fyllas på dagligen. Det ska märkas och avmärkas. Det behövs grindar för att hantera boskapen. Det behövs vetrinär som bevakar koklasserna. Kossorna ska skickas in på banan och de ska tas ut från banan. Hjorden ska sättas och kossorna ska så småningom tillbaka till sitt hem där bonden vill ha en slant i hyra. Sedan har vi det här med risk, det finns risk att både kor och koskötare skadas. Ett högriskjobb får man normalt högre lön för, eller tänker jag fel?

Vi har förmånen i Sverige att ha några eldsjälar som verkligen brinner för att erbjuda tävlingar i landet. Det står frivilligt folk i ur och skur som jobbar dag och natt för att kunna erbjuda oss tävlingsryttare tävlingstillfällen samtidigt som många stannar hemma och tycker att det blir för dyrt. Visst har priserna gått upp, men det har bensinen också. Surt men sant! Tiden förändras. Börjar det höjas i någon ände så blir det genomgående. Själv tycker jag också att standarden höjts på dessa år som priserna stigit. Se på Axvall, en kanonanläggning i mina ögon, men smakar det så kostar det.

Jag vet också att alla inte har pengar eller chansen att få ledigt till alla stora tävlingar som erbjuds då de ofta ligger utsträckta även under veckodagar. Det är dyrt att ligga ute en hel säsong, det går inte att sticka under stolen med. Hela hästsporten är dyr. Sedan vet jag att flera påpekar det här med prispengarna på många stora tävlingar, när man betalar de summor man faktiskt gör att man inte får några pengar tillbaka. Det är något som inte följt med prishöjningen på många ställen. Av de tävlingar jag åkt på i år så kan jag säga att den tävlingen som kostade minst erbjöd bäst service och det är också där jag skrapat ihop priser i högre värde än jag gjort på de andra tävlingarna ihop. Det finns tävlingar som betalar tillbaka startavgiften så länge man inte nollar sig och det finns dyra tävlingar där prispengarna är som bortblåsta.

Jag hoppas att fler tävlingar kommer kunna erbjuda andra tjänster som generar pengar. Låt kvinnorna shoppa, männen sitta i baren och se till att barnen har aktiviteter. Det tror jag är ett vinnande koncept. Publik blir det aldrig för mycket av och det är något som eventuellt kan dra ner priserna men framförallt locka sponsorer.

Jag hoppas att alla som läser det här är med och slår ett slag för westernridningens framtid redan idag! För sportens skull.

Om Rosie Blomquist

Rosie Blomquist är en 25-årig tjej från Skaraborg som främst tävlar timed events; barrel race, team penning och team sorting. Hon driver Rosie B Barrelhorses och är sambo med Filip, som delar intresset för hästar och hundar.

Se också

Grooming tips

Hej på er,  Så var det måndag igen. Jag har jobbat hela helgen men även fast …