Solberg

Högt uppe på ett berg, mellan Torsby i Sverige och Kongsvinger i Norge bor familjen Solberg. Med utsikt över milsvida skogar har Heidi och Arne hittat sitt smultronställe där både barn och hästar frodats under det senaste decenniet.

NR 3/2009
Text och foto: Åsa Wikberg

[private]

Högt uppe i skogen, mellan Torsby i Sverige och Kongsvinger i Norge har familjen Solberg fostrat både barn och hästar i mängder det senaste decenniet. Familjen har haft ett flertal fosterbarn i sin vård och på gården har även många av norges framgångsrika westernekipage fått sina första lektioner i westernridning.
– Vi bodde på ett annat ställe men flyttade hit 1994, berättar Heidi. Vår fosterdotter Ida var tio år när hon kom till oss och hon älskade hästar. Jag hade ridit lite när jag var yngre men Arne hade ingen erfarenhet av hästar alls, förklararHeidi.
– Arne började bygga stall och vi skaffade en häst till Ida. Han tyckte det var kul med hästen och så skaffade vi en till honom också. Det var ett tvåårigt kallblod som har varit med sedan dess. Sedan kom det en liten fyraårig tjej till hit och vi åkte för att köpa en shettis i Blekinge till henne. Där blev det två shettisar och sedan blev det bara mer och mer, berättar Heidi. Även fosterdottern i huset, Marita, hade blivit biten av hästbacillen vid det laget.
–Så vi började se oss om efter ett större ställe, berättar Heidi. Vi hade inte plats för fler hästar, så det var nödvändigt, skrattar paret.

Ridskola på gården

1996 startade paret Solberg en ridskola på gården. Men från ridskolan utvecklades rena fritidsverksamheten.
–Barnen började komma hit direkt från skolan och här blev som ett andra hem för många. Från början var det vanlig klassisk ridning som gällde men sista åren bytte man inriktning mot western eftersom Ida hade börjat intressera sig för det. I och med att Solbergs började med western så blev det tal om att skaffa quarterhästar.
–På den tiden fanns det inte många quarterhästar i Norge, det var väl en 4-5 stycken kanske. Så vi åkte till Jultorp för att titta på quarter och sedan åkte jag till USA tillsammans med Katrine  Strand Hammond som tidigare bott där. Hon var en av dem som drog igång westernridning i Norge. Hos Laurens Bishop i Ohio köpte vi avelsston som vi tog hem, berättar Heidi.
–Hästarna fraktades i containers och det var lika dyrt att ta en som tre hästar, det ryms tre i en container. Så vi bestämde oss för att ta sex stycken ston eftersom tanken var att dra igång avel på quarter.
Paret ville ha bra allroundhästar som kunde användas till det mesta. Man fick dem även betäckta innan de togs hem från USA. Året därpå kom tre föl, men ett av stona miste man efter bara sex månader.
–I samband med att vi miste stoet så reste vi till Danmark och köpte vår hingst, Bars n’ Smarts, som sedan använts i verksamheten. Även moderlivsimporten Leo Bar Invester har lämnat avkommor på gården.
Många av Norges numera framgångsrika westernryttarinnor började sina respektive karriärer på Solbergs ridbana. Cecilie Halldammen, Ida Saglie, Marian Stensbøl, Ingunn Fagernäs och Tina Östgård är några av dem som började rida här.
–En del var bara 4-5 år när de började. 2001 anställde vi Lena Opsal för att hålla ridlektioner vilket ledde till att det blev mer och mer westernridning som gällde. De som gick på ridskolan köpte våra unghästar, som de sedan red in själva.
Innan paret Solberg startade sin verksamhet var westernridning ett relativt okänt begrepp i Kongsvinger. Idag är det en av de mest westerntäta områdena i Norge, med många framstående ryttare samlade i en kommun.
Paret Solberg drev sin ridskola fram till 2002. Efter det har man fortsatt med helgclinics, bland annat har Peter Ljungberg varit en flitigt anlitad tränare, fram till att familjen Stensbøl byggde ett ridhus någon mil bort från Solbergs.
–Då blev den mesta clinicverksamheten flyttad dit. Det var ju inte så väldigt kul att hålla till utomhus på ridbanan under vintern, medger Arne.

Försa rasorganisationen

Heidi var engagerad i föreningen ASIN, Amerikanska Sporthästar i Norge. Det var den första rasföreningen i Norge och en paraplyorgansiation för alla amerikanska raser.
–Det var i slutet av -90talet och där satt jag med tills NQHA, Norwegian Quarter Horse Association, startades. Då flyttade jag över dit och var kassör i 7-8 år.
1999 på Nes Ridecenter när man hade westerntävlingar var vi de enda som hade en quarter, då fanns det mest varmblodstravare, dölehästar och andra hästar inom westernridning. Det har hänt mycket sedan dess. Nu finns det runt 250 quarterhästar registrerade i Norge, berättar Arne.
Själva har paret inte tävlat utan varit supportteam för barnen i familjen och hjälpt till att arbeta på tävlingar och i föreningarna.
–Vi tycker det är roligast att hålla på med aveln och även att se avkommorna komma ut på tävlingsbanan. Alla som köper häst här försöker vi hjälpa med träning och få dem med på kurs för att starta hästarna. Sedan har förstås våra egna fosterdöttrar också varit med och tävlat.
–För att ungdomarna som inte själva hade quarterhästar skulle kunna komma ut på quartertävlingar så skrev vi över hästarna på dem i en form av leasingavtal, men det fungerade tyvvärr inte. Man måste själv äga hästen för att rida ungdomsklasser och amatörklasser, men från i år är det ändrade regler. Nu kan man låna sig en häst och tävla. Det är ju inte alla ungdomar som har möjlighet att köpa en dyr quarterhäst, förklarar Arne.

Svårt att skiljas

–Det är verkligen kul att se hur småtjejerna som började rida här har utvecklats och blivit så duktiga, tycker både Heidi och Arne. Heidi jobbar på ett ungdomshem numera och Arne är hemma. Ridskolan är nedlagd och avelsverksamheten går på sparlåga. Men i hagarna strosar fortfarande ett gäng hästar, bland annat de avelsston som paret köpte från USA på -90talet.
–Vi har väl sålt runt 25 quarter härifrån och det har gått bra under många år. Men under de senaste åren har inställningen förändrats och man har börjat köpa dyrare och dyrare hästar som är specialiserade mot en ridgren. Idag är det mer prestationsinriktat mot tävling än fritidsridning, menar Arne.
Men en annan anledning till att avelsarbetet avstannat är att Arne har svårt att skiljas från hästarna.
–Att skicka iväg hästarna, det är det värsta jag vet. Man blir inte van, det blir bara värre och värre för varje år.
Men familjen Solberg kan känna sig nöjda med att ha dragit sitt trå till stacken. Att en enda familj kan göra så mycket för att öka intresset för westernridningen i Norge.

Läs mer: www.solberg-quarterhorses.no

[/private]