Sverigeritten – ett äventyr från syd till nord

LR 7/2008
Text och foto: Carina Kvist

[private]

Under många år hade Jörgen Schwartz och Håkan Ask drömt om att ge sig i väg på ett riktigt äventyr till häst. Efter en lång och noggrann planering så gav sig gubbarna, eller ska vi kalla dem cowboysarna som i dag är 63 och 65 år i väg på sitt livs äventyr. Sverigeritten, en resa till häst där de skulle korsa Sverige på längden. Ett äventyr från Smygehuk i söder till Treriksröset i norr, en sträcka på runt 300 mil.
I maj 2005 startade ritten som gick längs trafikerade vägar, små stigar, över vattendrag och genom väglöst land. Utrustade med lång erfarenhet av hästar och ridning, en packning på sextio kilo, vältränade hästar och modern GPS-teknik väckte de stor uppmärksamhet bland folk de mötte och i media. De red några mil per dag och sov ute i naturen.
Men efter 68 dagar fick de efter ett väl genomtänkt och gemensamt beslut avbryta ritten på grund av den stekande värmen och de stora myggsvärmar som hade exploderat fram ur sina gömmor. Ritten avbröts precis när de hade kommit halvvägs, efter ca 150 mil mitt i Sörbygden mellan Östersund och Sundsvall den 8 juli 2005. Där lade Håkan och Jörgen sin stafettpinne, för att fortsätta sitt äventyr någon gång i framtiden.


Sverigerittens andra etapp

Tre år senare, den 27 augusti 2008 startar Håkan och Jörgen med sina hästar Apache och Schassen i Sörbygden, för att fortsätta sitt äventyr till häst upp mot Treriksröset.
Denna gång har de följebuss med. Det är chauffören och kompisen Lennart Stjerneby och hans sambo Yvonne Svensson som har till uppgift att hitta platser att övernatta på, ordna med foder och fixa hagar till hästarna. De har också med den egna hästen Lucky, som även kan fungera som avbytarhäst om det skulle behövas.
Mellan Sörbygden och Treriksröset är det drygt 130 mil och de har precis ridit halvvägs när LuckyRider träffar på gänget i trakterna runt Malå i Västerbottens län. Visst ser de spänstiga ut där de travar fram efter väggrenen på den lilla norrländska landsvägen. Både hästar och ryttare ser pigga ut och det är glada miner när jag vevar ner sidorutan på bilen och ropar att de är välkomna till Västerbotten.


Rikskändisar

– Dags för paus, hojtar Jörgen och de svingar sig ur sadeln för att leda hästarna över vägen till en liten sjö. Hästarna får passa på att dricka och gubbarna får en kort vila från hästryggen.
Det är många inom westernridningen som känner till Håkan och Jörgen och genom sitt äventyr- Sverigeritten, så håller de nu på att bli riktiga rikskändisar. Många tidningar och annan typ av media har mött upp efter vägen för att göra reportage.
Hösten har kommit till norr och det är lite kallt i luften. Vattnet från den lilla sjön skvalpar mot bryggan där Jörgen står med sin häst. Jörgen låter Schassen själv leta sig ner till strandkanten. Schassen krafsar i vattnet med hovarna, dricker lite och ruskar på sig.
– Vi har varit på café inne i samhället Malå i dag och nu har vi bara någon mil kvar till lägret i Talliden, säger Håkan och tar sig ett bloss på sin pipa. Det har gått bra och vi har träffat på många trevliga människor men också många små byar som står helt öde.
– Det negativa på färden är trafiken. Det är inte så mycket bilar, men de som kommer kör fort.
– Vi har just pratat med en gammal man som berättade att hans gård lades ner på 70-talet, säger Jörgen. Dom hade en hel del kor och på den tiden var trafikanterna snälla mot djuren. De hade djuren lösa så att de kunde gå efter vägarna.
– Nu kör dom som galningar här! Långtradarna dammar förbi en och en halv meter ifrån oss och ibland är det nästan så att vi blåser i diket.
– Hästarna är inte rädda för trafiken men om de skulle bli skrämda från insidan och skyggar ut mot vägen, så kan det bli farligt. Men annars så traskar vi på. Vi har välsuttna bakar, säger Håkan och skrattar gott.


Lång erfarenhet

Både Håkan och Jörgen har lång vana och erfarenhet av hästar och ridning. Jörgen har under många år jobbat med skogsarbete då han använde hästen i sitt arbete och under de senaste tio åren så arbetar han som hästtränare hemma i Ullared. Där tar han emot både unghästar för inridning och hästar som kan vara svåra att lasta, rida eller att handskas med.
Håkan rider dagligen flera mil i skogarna runt omkring Skephult. Där driver han sedan fjorton år tillbaka sitt företag med inriktning på just långa ridturer i skog och mark.
– Vi har delat in vår tur i etapper på runt tre till fyra mil per dag och det är ingen skillnad mot det jag gör hemma. Där har vi ofta långa turridningar, berättar Håkan.
–Vi har ju också gjort en riktig långtur i och med den förra etappen när vi red från Smygehuk och vidare mot norr. Det ligger ingen prestige i detta utan vi gör det här som en rolig grej, menar Jörgen.
– En jäkla dum grej, utbrister Håkan skämtsamt. De skojar friskt, ser ut att må gott och de verkar ha roligt tillsammans. De är också måna om sina hästar.
– Vi prioriterar hästarna i första hand, ryttarna i andra och Treriksröset i tredje hand. Planeringen inför den första resan tog nästan ett helt år. Vi hade då en packning på nästan 60 kilo per häst med sadel, kök, hovslagarutrustning, mat, sovsäck och tält. Nu har vi bättre förutsättningar då vi har hjälp av Lennart och Yvonne med följebussen. Inför förra ritten så kontaktade vi äventyraren Ola Skinnarmo, som hade en hel del goda råd att tillföra.
– Att rida långt kan ju vara jobbigt i sig. Men det kan också vara påfrestande att leva så nära inpå en annan person, speciellt då man är trött och hungrig. Vi kan rida långa sträckor och bara vara tysta för vi förstår varandra ändå, förklarar Jörgen.
– Vi har inte varit osams en enda gång! Förra resan var tuff, men det var egentligen aldrig någon brist på mat. Vi träffade många snälla människor som ordnade både mat och platser där hästarna fick beta och där vi kunde bo.
– Vid ett tillfälle fick vi också smaka på Bäverhojt och det var en upplevelse, skrattar Håkan.


Vackert landskap

Sverigeritten etapp 2 som årets ritt kallas har lagts senare än den första etappen då man startade på våren. – Vi har valt att rida under hösten för att slippa den heta solen och de värsta myggorna. Visst börjar det bli lite kyligt i luften men det har varit fantastiskt fint väder under hela resan.
– Ju längre norrut vi kommer desto längre blir det mellan byarna. Det är mycket som är nedlagt, många hus och ibland är det hela byar som står öde. Man undrar vad som ska hända med den här delen av landet, säger Jörgen och ser ut över vidderna.
– Vi träffade på en skogsarbetare som berättade att det kan bli problem för skogsbolagen att få personal som sköter avverkningen i skogen. De planerar att bygga upp så kallade skogshuggarbyar. Stor del av näringen i form av skog, kraft och gruvor finns ju här.
– Vi har också träffat på några jägare och för de flesta har det inte varit några problem att vi har traskat runt i skogen. Men, första veckan när vi hade satt oss ner i en skogsdunge på vår första fridag för att vila en stund, så kom det några Stockholmsjägare och jagade bort oss.
– Dom hade fem tusen hektar mark att jaga på, men just där vi var skulle de vara och inte fanns det älg där heller, säger Håkan och skrattar åt minnet.
– Trots att vi har tagit oss igenom stora skogar så har vi knappt mött något vilt alls. Vi har sett tjäder och orre och träffat på någon renflock men varken älg eller björn och det är ju tur, men spår har vi sett. Att uppleva naturen från hästryggen ger tid att tänka och reflektera och den här tiden på året är det fantastiskt vackert. Det händer mycket i naturen under färden och man upplever alla skiftningar i skogens praktfulla färgskala.
– Vi har passerat den ena vackra vyn efter den andra. Myrmarker som går från gult till rött och björkarna i olika gröna nyanser. Det är helt otroligt vilket landskap, säger Jörgen.
– Man blir fascinerad av alla intryck och ibland kan det kännas som att man är i mitten av ingenstans. Man fångas av en känsla av ödslighet och det känns lite tråkigt i allt det vackra när man ser nedlagda järnvägar, stationer och tomma bensinmackar.


Hållbara hästskor

Jörgen och Håkan skär upp en bit rökt sidfläsk och sitter lugnt och tar igen sig en stund under tiden som Schassen och Apache tuggar på det höga, gula gräset som växer i dungen. De har passerat ett flertal länsgränser och snart är de i närheten av gränsen till norrbotten.
– Det är otroligt hur bra guldskorna som hästarna har på sig har hållit, säger Håkan och gör en koll av Apaches hovar.
–Under förra etappen så red vi på vanliga skor och fick byta efter ca 30 mil. Under den här etappen så har vi blivit sponsrade av ett företag som har tagit fram speciella skor med extra hög hållbarhet. Vi har ridit över 70 mil nu på dessa skor och de ser ut att hålla ett bra tag till. Det börjar skymma och det är dags att dra igen sadelgjorden för att fortsätta färden.


Hightech i vildmarken

Borta vid lägret har Lennart och Yvonne parkerat bussen alldeles intill Skellefteälven som bildar en naturlig gräns mellan Västerbotten och Norrbotten. Lennart har precis gjort i ordning hagen och leder ut sin fyraåriga häst Lucky.
– I dag får han ha en vilodag, säger Lennart som brukar rida med en liten sväng ibland.
– Jag passar på att träna honom att gå i olika marker och terränger. Men om sträckan går på trafikerade vägar så får han vila. Han är lite för ung och jag vill inte äventyra något. Om det skulle hända något med någon av de andra hästarna så skulle Lucky kunna rycka in.
– Det får ju inte hänga på det om de ska nå sitt mål, menar Lennart. Vi är verkligen tacksamma att kunna vara med och dela detta äventyr. I början på året så fick Yvonne en stroke och blev halvsidesförlamad. Men, det har gått bra och det här är en upplevelse även för oss, säger Lennart.
Nere vid älven finns en eldstad och Lennart börjar samla ihop ved för kvällens middag. Mörkret börjar lägga sig över lägret och det är lugnt och stilla. Det börjar bli lite kyligt i luften och elden sprider lite ljus och en behövlig värme. Efter en stund anländer Håkan och Jörgen. De verkar förunderligt pigga efter alla dessa mil på hästryggen.
– Här är det hightech mitt i vildmarken, säger Jörgen och knappar i väg dagens bloggtext direkt ut på nätet. Vi försöker att skriva dagbok på kvällarna och ibland så tittar vi på gamla westernfilmer.
– Vi hinner se ungefär tre minuter sedan är det god natt, säger Håkan och ler. Klart att vi är trötta ibland på kvällarna. Men vi har roligt och mår bra, det är det viktigaste. Tänk om vi hade suttit och snackat om vårt äventyr men aldrig gett oss i väg. Då hade vi suttit där på hemmet och ångrat oss. Nu gör vi det här och vi känner att vi lever. När man har kommit upp i denna ålder så vill man visa för sig själv att man inte är slut.
– Jag känner mig fortfarande som en ungdom, men med lite mera erfarenhet och det viktigaste är att man har barnasinnet kvar, säger Jörgen glatt. Om några veckor så lägger vi ner våra stenar som vi plockade vid starten i Smygehuk. Målet i Treriksröset närmar sig.
– Men, när vi har nått vårt mål så räcker det med ridning genom Sverige. Så det blir ingen mer ritt, frågar jag.
– Aldrig mer utbrister Håkan och ser lite finurlig ut. Joo.. vi ska faktiskt göra den här turen en gång till. Men, då ska vi ta med oss våra familjer och den gången blir det en resa med bil.

Info: http://jorgenschwartz.se/blog/[/private]

Om The editors

Se också

Framgång är ett val

En ny bok har öppnats för 2019. En bok som ska fyllas med innehåll, ett …

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *