Senaste nytt
Home » Träning » Sylvia Jäckle: rid med enhandsfattning

Sylvia Jäckle: rid med enhandsfattning

LR 7/2007
Text: Sylvia Jäckle
Översättning: Jan-Erik Westerberg

[private]

I den ena handen håller han tyglarna, i den andra svingar han lasson – sådan är bilden av cowboyen i rancharbete. Westernridningens mål är desamma såväl i tävlingssammanhang som i rancharbete: att rida på en hand. Westernryttarinnan Sylvia Jäckle  belyser i utbildningsseriens sista delen vad som är viktigt att tänka på när man rider på en hand.


Stångbett när hästen är klar

En välutbildad westernhäst bär sig av sig själv, välver ryggen och trampar väl inunder sin tyngdpunkt med bakdelen. Den reagerar på ryttarens nästan osynliga hjälper på lång tygel och tittar i den riktningen som den rör sig.
Hästen rör sig på rakt spår mellan tyglarna och ryttaren kan få huvud, hals, bog, hästens mellandel (”revben”) och bakdel i den position den önskar med hjälp av skänkel-, tygel- och sitshjälper. Det är målet.
På en hand rider westernryttaren  med stångbett så snart hästen är tillräckligt väl utbildad för det. Tävlingsreglerna för de förbund som arrangerar tävlingar skiljer sig delvis åt: på tävlingar arrangerade av National Reining Horse Association (NRHA) måste varje häst – med några få undantag i Snafflebit/Hackamoreklasser – ridas på en hand. Hos American Quarter Horse Association (AQHA) och hos Deutschen Quarter Horse Association (DQHA) får tre-, fyr- och femåriga hästar ridas på en hand med tränsbett, men från och med de är sexåringar måste de tävlas på stångbett.
I en klass som rids på stångbett får man inte byta tygelhand. Undantag är tävlingsgrenen Trail, där ryttare/häst måste öppna en grind, rida genom den och stänga den igen. Här får ryttaren byta hand, men måste också flytta tygeländarna till andra sidan.


Börjar i grundutbildningen

Redan under grundutbildningen förbereder Sylvia Jäckle sina hästar att ridas på en hand. Viktigt att tänka på är att hästen viker undan när tygeln läggs mot halsen. Dåligt ridna hästar viker förvisso undan för tygeln men vrider också huvudet i den riktningen. De dras helt enkelt in i den andra riktningen. Hästen ska alltså ställa bort huvud och hals från den riktning och den sida där tygeln ligger an mot halsen. Om högertygeln ligger an mot halsen, tittar hästen åt vänster.
Jäckles hästar rids in på tränsbett. Redan när de får lära sig att följa ett direkt tygeltag lägger hon till det yttre indirekta tygeltaget. Efterhand reagerar hästen allt finare på hjälperna.
Under utbildningens gång lär sig hästarna att vara rakriktade mellan tyglarna och att allt mer reagera på ben- och sitshjälper. Tyglarnas inverkan blir så starkt reducerad, att hästen reagerar på de finaste hjälper när tygeln läggs mot halsen.


Kort korrigering

När Sylvia tränar en välutbildad westernhäst i tränsbett tar hon ibland till sin fria hand när hon korrigerar hästen – naturligtvis bara vid träning eller på framridningsbanan. Om hon inte skulle ta till sin fria hand skulle hon behöva lyfta sina händer upp till halsen för att få kontakt med hästens mun. Eftersom hon då hellre tar till en dålig hjälp än en korrekt, tar hon kort i tygeln för att ge denna minimala hjälp. Genom att ta i tyglarna och samtidigt öka skänkeltrycket är målet att få hästen att samla sig, när det är uppnått rider hon vidare på lös tygel.


Tygelfattning

Hur tygeln hålls spelar stor roll på tävling. För att rida på en hand kan man använda två olika tyglar: split-reins är delade och ändarna hänger ner på bogen på tygelhandens sida. På tävling får ryttaren hålla pekfingret mellan lädertyglarna. Med romal-tyglar får man inte det. Dessa hålls i knuten hand och lillfingret pekar nedåt. Dessa kaliforniska tyglar är stängda. De är tillverkade av råhud eller flätat läder och vid änden finns en förlängning inflätad.


Handens position

Ryttarens hand befinner sig framför och i höjd med sadelhornet. Den ska röra sig i en fyrkant om cirka tio gånger tio centimeter. Om Jäckle vill rida sin häst åt vänster och den inte reagerar på en fin hjälp förstärks hjälpen och understöds samtidigt av skänkelhjälp. Efterhand lär sig hästen att det är angenämare att reagera på ryttarens fina hjälper.


Inte för nybörjare

Först när en häst reagerar riktigt på hjälperna, svarar på röst-, skänkel- och tygelhjälper samt är så gymnastiserad att den kan utföra de önskade rörelserna kan man börja rida på stångbett.
Ett stångbett med tillbehör är ingen ”grundutrustning för westernridning” och har framförallt inget att göra i nybörjarhänder. Bilden av att rida i ”country-look”, att dra i stångbettets tyglar ända till magen för att stanna och att rida i gungstolssits genom skogen förekommer tyvärr fortfarande.
Det är inte utrustningen som ger en westernhäst som är lugn och reagerar på fina hjälper, menar Sylvia Jäckle,  utan en sakkunnig och konsekvent utbildning. [/private]

Om Redaktionen

Se också

Plågandet av unghästen del 2

Minns Ni hur man som liten kunde vakna mitt i natten? Benen gjorde så fruktansvärt …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

nitton − tio =