Jag & ChaRie Foto: Thomas Lindgren

The last goodbye

Jag har inte haft någon som helst motivation till att skriva här nu de sista veckorna. Det där beslutet man som djurägare aldrig vill behöva ta, den där dagen man vill slippa helst av allt, det sista avskedet, det har hängt över familjen ett tag nu. Vår gamla trotjänare ChaRie har lämnat oss. Hon blev 26 år gammal. Ungefär 20 år gav hon vår familj, alltså nästan hela mitt liv. Jag minns inte livet utan henne och nu ska jag leva resten av mitt liv med bara minnen. Hennes plats i stallet är tom, hennes mörka gnäggande hörs inte längre när man ska ta in på kvällen, hennes tunna med kraftfoder är nu orörd sedan dryga veckan bakåt. Det här trycket över bröstet som aldrig lättar kallas nog sorg, jag är inte mogen att höra hennes namn, det räcker att se den där tomma spiltan för att bryta ihop. Vi försöker vara starka för varandra jag, fille och pappa men det blir bara så genomskinligt. Det slutar med att alla står och lipar. Vi saknar vår tjej, hon som burit oss alla in i westernvärlden.

26 år är gammalt för en framgångsrik tävlingshäst som varit på banan i ungefär 15 år. Det känns på ett vis som vår skyldighet att ta det innan det går för långt. Det var i december som ChaRie fick ett kolikanfall och efter det gick det väldigt fort utför så med samtycke av veterinär var det dags nu. Hon magrade av helt förskräckligt på knappt tre månader, något måste hänt där.

ChaRie är bland de ston (om inte det stot) som är mest meriterad i Timed events i Sverige. Hon har hederspris från tornerspel, hon var filmstjärna, teaterapa, hon har arbetat på stora uppdrag med boskap osv. Vi har så mycket att tacka henne för! Den där lilla hästen som ställde till med så mycket problem i sina unga dagar, som pappa köpte för skit och ingenting vid en lastning och fick med transporten också.

Vi minns både jag och pappa de där blickarna och frågorna om hur den då lilla Rosie på typ 10 år skulle rida barrel race på det assnabba, ökända nervvraket. Folk satt och bet sig på naglarna. Men vet ni vad? Jag har aldrig känt mig så trygg. Hon bar mig, på riktigt! Första tävlingen där jag kom lite på sniskan så saktade hon ner och gjorde en serpentin så hon fångade upp mig. Det säger allt om hur hon var mot de hon tyckte om. En annan visa var det för de hon inte tyckte lika mycket om.

Vi minns även vilken diva hon var, hur hon älskade att synas och höra applåderna som bara ljöd för henne. En av hennes favoritstunder är nog från världscupsfinalen på Scandinavium för många år sedan där hon kom in på banan med sina lagkompisar Amy och 2scar från team materialcenter bestående av pappa, Leif Norberg och Kent Malmevik. De applåderna gick inte av för hackor den gången. Då levde hon verkligen upp!

Det finns så många historier och så många minnen att berätta men jag är inte mogen än. Jag ville bara titta in och hedra vår häst. Hon som gjort allt möjligt, som uppfostrat min nya tävlingshäst, som gjorde min sambo hästbiten, som gav mig och pappa den kontakt vi har idag och som var min arbetskompis under somrarna genom att försörja mig med vinstpengar så jag slapp sommarjobba-fina tider. Tack för allt gumman! Vi är skyldiga dig så mycket! image

En fin text nedan som är skriven av Krister Vauhkonen, en fin vän till familjen.

För 24 år sedan såg jag för första gången ChaRie, eller Chamonix som hon då hette…
Å jag gillade verkligen detta lilla stoet med en gång.
Hon kom till mig ett drygt år senare för inridning och höll på att knäcka mig som hästtränare fullständigt.
Efter 4 veckors träning gick det med nöd och näppe att sadla henne… men inte sitta upp.
Men någonstans såg jag potentialen i den lilla hästen och bönade och bad om att få fortsätta att träna henne och vinna hennes förtroende… vilket jag till sist fick!
Det tog tid! Men gud vilken häst att sitta på när hon väl tillät mig att sitta upp. Det var som att sitta på en katt så mjukt rörde hon sig… Träningen gick sakta framåt och hon accepterade mer och mer men det fanns ändå inte den där riktiga acceptansen varför hon skulle underordna sig och göra som man bad henne.
Men så 3 månader senare hade vi koclinic och jobbade i stora rundcorallen.
Kalvarna hade hittat en favoritgrind som dom bara skulle ut igenom hela tiden… Så till slut så tog jag ChaRie och ställde mig där för att mota bort kalvarna från grinden… 2 max 3 gånger behövde jag visa den lilla hästen vad hon skulle göra. Sedan skötte hon det helt själv!
Å det va som om allt det andra föll på platts där och då!
För helt plötsligt va det en helt annan häst att rida. Så himla go och följsam å så positiv! Så känslig och lyssnade på de minsta hjälperna.
Jag försökte få köpa loss henne från ägaren men hon va inte till salu…
Så jag fick lämna ifrån mig henne.. en av de absolut trevligaste hästar jag ridit in genom åren.
Som tur va så hamnade hon efter en del tråkigheter några år senare hos Charlie och fick ett bra liv där.
Det är med saknad jag fick höra att hon är borta nu.
Men även jag har många fina minnen av ”Vargar i svansen”
Må hon njuta betet på de evigt gröna ängarna där på andra sidan… Det har hon förtjänat!

/Rosie

Om Rosie Blomquist

Rosie Blomquist är en 25-årig tjej från Skaraborg som främst tävlar timed events; barrel race, team penning och team sorting. Hon driver Rosie B Barrelhorses och är sambo med Filip, som delar intresset för hästar och hundar.

Se också

Grooming tips

Hej på er,  Så var det måndag igen. Jag har jobbat hela helgen men även fast …

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *